Den ädle vilden – definition, ursprung och historia

Den ädla vildens förhistoria

Under 1600-talet, som en aspekt av den romantiska "primitivismen", framställdes den "goda vilden" som en förebråelse för den europeiska civilisationen, som då befann sig i ett vilt religionskrig. Människor blev särskilt förskräckta av massakern på Saint Bartholomeus (1572), där omkring 20 000 män, kvinnor och barn massakrerades, främst i Paris, men även i hela Frankrike, under en tredagarsperiod. Detta fick Montaigne att skriva sin berömda essä "Om kannibaler" (1587), där han konstaterade att även om kannibaler ceremoniellt äter upp varandra, beter sig européerna ännu mer barbariskt och bränner varandra levande för att de är oense om religionen. De spanska conquistadorernas behandling av ursprungsbefolkningen gav också upphov till en hel del dåligt samvete och beskyllningar. Bartolomé de las Casas, som bevittnade det, kan ha varit den förste som idealiserade det enkla livet hos de amerikanska ursprungsbefolkningen. Han och andra observatörer berömde de amerikanska ursprungsbefolkningarnas enkla uppförande och rapporterade att de var oförmögna att ljuga. Den europeiska skulden för kolonialismen, med dess användning av nyligen uppfunna vapen mot människor som inte hade dem, inspirerade till skönlitterära behandlingar som Aphra Behns roman Oroonoko, or the Royal Slave, om en slavrevolt i Surinam i Västindien. Behns berättelse var inte i första hand en protest mot slaveriet utan skrevs för pengar, och den uppfyllde läsarnas förväntningar genom att följa den europeiska romantiska novellens konventioner. Ledaren för revolten, Oroonoko, är verkligen ädel eftersom han är en ärftlig afrikansk prins, och han beklagar sitt förlorade afrikanska hemland i traditionella termer av en gyllene tidsålder. Han är ingen vilde utan klär sig och beter sig som en europeisk aristokrat. Behns berättelse anpassades för scenen av den irländske dramatikern Thomas Southerne, som betonade dess sentimentala aspekter, och med tiden kom den att ses som en berättelse om slaveri och kolonialism och förblev mycket populär under hela 1700-talet.

Ursprunget till termen "Noble Savage"

På engelska dök uttrycket Noble Savage upp för första gången i Drydens pjäs The Conquest of Granada (1672): "Jag är lika fri som naturen först skapade människan, / Innan slaveriets låga lagar började, / När den ädla vilden sprang i skogen". Termen "nobel vilde" började dock användas i stor utsträckning först under den sista hälften av 1800-talet, och då som en nedsättande term. På franska hade termen varit den "goda vilden" (eller den goda "vilde mannen"), och på franska (och även på 1700-talets engelska) hade ordet "vilde" inte nödvändigtvis de konnotationer av grymhet som vi nu förknippar med det, utan betydde "vild" som i en vild blomma.

Den idealiserade bilden av "naturens gentleman" var en aspekt av 1700-talets sentimentalism, tillsammans med andra figurer som den dygdiga mjölkflickan, tjänaren som är smartare än herrn (som Sancho Panza och Figaro, bland otaliga andra) och det allmänna temat om dygd hos de lågväxta. Naturens gentleman, oavsett om han är född i Europa eller exotisk, tar plats bland dessa troper tillsammans med den kloke egyptiern, persern och kinesen. Han har alltid funnits, ända sedan Gilgamesh-eposet, där han uppträder som Enkiddu, den vilda men goda mannen som lever med djuren, och den obildade men ädla medeltida riddaren Parsifal. Även den bibliska David, herdepojken, hör till denna kategori. Att dygd och låg börd kan samexistera är faktiskt en gammal hävdvunnen princip i den abrahamitiska religionen, vilket är mest påtagligt när det gäller den kristna religionens grundare. På samma sätt är idén att det är förenat med dygd att dra sig undan från samhället - och särskilt från städerna - ursprungligen en religiös idé.

Hayy ibn Yaqdhan är en islamisk filosofisk berättelse (eller tankeexperiment) av Ibn Tufail från 1100-talets Andalusien, som går på gränsen mellan det religiösa och det sekulära. Berättelsen är intressant eftersom den var känd av den puritanske gudomlige Cotton Mather i New England. Den översattes till engelska (från latin) 1686 och 1708 och berättar historien om Hayy, ett vilt barn som uppfostras av en gasell, utan mänsklig kontakt, på en öde ö i Indiska oceanen. Hayy går genom alla kunskapsnivåer, enbart med hjälp av sitt förnuft, innan han kommer in i det mänskliga samhället, där han visar sig vara en anhängare av naturreligionen, som Cotton Mather, som var en kristen gudomlig person, identifierade med den primitiva kristendomen. Figuren Hayy är både en naturmänniska och en vis perser, men inte en ädel vilde.

Den klassiska skildringen av indianerna på 1700-talet är Alexander Pope, utan tvekan den mest berömda och mest översatta poeten på sin tid. I sin filosofiska dikt "Essay on Man" (1734) skrev Pope följande:

Se, den stackars indianen! vars otränade sinne /

Han ser Gud i molnen eller hör honom i vinden, / Hans själ har aldrig lärt sig av den stolta vetenskapen att vandra / Långt bort från solens gång eller mjölkvägen, / Ändå har den enkla naturen gett hans hopp / Bakom den molniga kullen, en ödmjukare himmel, / En säkrare värld i djupa skogar, / En lyckligare ö i vattnets ödemark, / Där slavar återigen får se sitt hemland, / Inga djävlar plågar, inga kristna törstar efter guld! / Att vara, innehåll hans naturliga önskan; / Han ber inte om någon ängels vinge, ingen serafs eld: / Han tänker att om han får tillträde till den jämlika himlen...

Hans trogna hund ska hålla honom sällskap.

Popes dikt uttrycker den typiska förnuftsålderns tro att människor är lika överallt och i alla tider, vilket också var en kristen lära (Pope var katolik). Han framställer sin indian som ett offer ("den fattige indianen") som, även om han är mindre lärd och har mindre ambitioner än sin europeiska motsvarighet, är lika bra eller bättre och därmed lika värd att räddas. Han är en "bon sauvage", men inte en ädel man.

Attribut för romantisk primitivism

• Att leva i harmoni med naturen
• Generositet och osjälviskhet
• Oskuld
• Oförmåga att ljuga, trohet
• Fysisk hälsa
• förakt för lyx
• Moraliskt mod
• "Naturlig" intelligens eller medfödd, obildad visdom.

Under det första århundradet e.Kr. hade Tacitus tillskrivit de tyska barbarerna alla dessa egenskaper i sin Germania, där han upprepade gånger kontrasterade dem mot de uppmjukade, romaniserade och korrumperade gallerna och därmed kritiserade sin egen romerska kultur för att ha avlägsnat sig från sina rötter - vilket var den ständiga funktionen hos sådana jämförelser. Germanerna levde inte i en "gyllene tidsålder" av lätthet, utan var tuffa och vana vid svårigheter, egenskaper som Tacitus ansåg vara att föredra framför det civiliserade livets "mjukhet". I antiken existerade denna form av "hård primitivism", oavsett om den sågs som önskvärd eller som något att fly från, i retorisk opposition till den "mjuka primitivismen" i visioner om en förlorad guldålder av lätthet och överflöd.

Spartanernas legendariska seghet och krigiska mod beundrades genom tiderna även av hårda primitivister, och på 1700-talet beskrev en skotsk författare sina landsmän från höglandet på följande sätt:

De överträffar låglandsborna i alla övningar som kräver smidighet; de är otroligt sparsamma och tålmodiga när det gäller hunger och trötthet; de är så väderbeständiga att de under resor, även när marken är täckt av snö, aldrig letar efter ett hus eller något annat skydd än sin plaid, i vilken de sveper in sig och somnar under himlens tak. Sådana människor måste vara oövervinnerliga som soldater ... .

Relaterade sidor

• Kolonialism
• Imperialism
• New Age
• Jean-Jacques Rousseau
• Vetenskaplig rasism
• Slaveri
• Vit överhöghet