Kung David: Biblisk kung i Israel – historia och betydelse

David var den yngste av åtta söner till herden Isai, som var sonson till Rut (Rut 4:17, 22). David var en herde, precis som sin far. När han tog hand om fåren använde han en slinga för att hindra vilda djur från att skada dem. Han spelade också på sin harpa. Många av de sånger han skrev under sitt liv finns i Psaltarboken.

När Saul, Israels första kung, var olydig mot Herrens wikt:befallning att förgöra Amalek, sände Gud en ond ande in i honom för att plåga honom. Han kallade herden David till sitt palats eftersom David var bra på att spela harpa, och den mjuka musiken lugnade Saul när han plågades av den onda anden. Saul "tyckte mycket om honom, och David blev en av hans vapendragare". Så "... närhelst Guds ande kom över Saul tog David sin harpa och spelade. Då kom lättnad över Saul, han mådde bättre och den onda anden lämnade honom." Han ställer omedvetet den person som Gud valde att ersätta honom på sin gård.

När David var omkring tolv år gammal var hans äldre bröder tvungna att gå med i armén för att slåss för Israel under kung Sauls ledning. Hans far var orolig för dem och skickade David för att titta till dem. Han tog med sig sin harpa, och kung Saul, som var mycket orolig, hörde honom spela och tyckte att det var lugnande. Han bad att David skulle få stanna kvar hos armén.

När David anlände var det en jättelik filisté, Goliat, som hånade israeliterna och Gud och sade: "Vem kommer och slåss mot mig? Om han vinner blir vi era slavar, men om jag vinner blir ni våra slavar!" Alla israeliterna blev rädda. När David såg detta blev han mycket arg och sade: "Jag ska gå och slåss mot honom!"

Davids tro skilde sig mycket från kung Sauls tro, som utan att tänka på Gud genast sa: "Du kan inte... du är bara en pojke...". Men David sade med tillförsikt: "Herren som räddade mig från lejonets och björnens tass kommer att rädda mig från den här filisténs hand". Han hade tillit, inte till sina egna kampkunskaper, utan till Guds kraft, vars heder hade skadats av filistéerna och vars förbundslöften hade glömts bort av israeliterna.

När kung Saul såg att David var modig nog att slåss mot Goliat gick han med på att skicka honom. Saul gav David rustning och vapen, men de var för tunga för honom. David sa till Saul att han skulle använda sin slunga i stället. Han använde sedan en slät sten och träffade Goliat i pannan, vilket dödade honom omedelbart. Med hjälp av Goliats eget svärd högg David av Goliats huvud. Även om Saul var nöjd med segern började han oroa sig för att David skulle börja söka makt.

Senare, på grund av Davids utmärkta stridskunskaper och lojalitet mot Gud, utnämnde kung Saul David till en hög rang i armén och gifte honom med en av sina egna döttrar, Michal. Varje gång David drog ut i strid återvände han med en seger, och hela folket var nöjt med honom, och kung Saul uppskattade honom mycket. David blev en nära följeslagare och vän till Sauls son Jonatan. Men en dag, när kung Saul kom ut för att hälsa på sitt folk, kom kvinnorna i staden ut och sjöng och dansade, med tamburiner och lutor. Och medan de dansade sjöng de följande ord:

När Saul hörde denna sång blev han rasande och svartsjuk och började misstänka att folket tyckte bättre om David än han själv.

Sauls svartsjuka började då hetta till hat och han ville döda David, men inte ännu med sin egen hand - därför bad han David att gifta sig med sin dotter Merab, men David vägrade artigt, och Merab gifte sig med Adriel från Mehola. Sedan bad han David återigen att gifta sig med Michal, som var förälskad i David. David vägrade återigen. Slutligen bad han honom att ta med sig hundra filistinska förhudar, och sedan skulle han överlämna bruden. David blev glad över att bli Sauls svärson när han hörde detta och gick med på det. Saul tänkte: "Nu kommer han att dödas av filistéernas hand!". Men Gud var med David och han blev inte skadad. Saul säger till Jonatan och alla ämbetsmännen att de ska döda David, men Jonatan älskade David mycket (och hade slutit ett vänskapsförbund med honom) och varnade Saul för det. Saul lyssnade, men senare blev han arg igen och fortsatte att försöka döda David. Många gånger dödade David inte Saul när han hade chansen att göra det, utan sade i stället: "Hur kan jag döda Herrens smorde?" och skonade Saul; och många gånger välsignade Saul David och ångrade sig och bestämde sig för att sluta försöka döda David - men han återvände alltid med ett spjut.

I strid med filistéerna dödades Sauls söner Jonatan, Abinadab och Malki-Shua (den överlevande sonen, Ish-Bosheth eller Esh-Baal, blev senare kung av Abner). Saul blev skadad och sade till sin vapendragare att han skulle döda honom innan "... dessa oomskurna män kommer och kör igenom mig och misshandlar mig". Vapendragaren var för rädd för att göra det, så Saul "... tog sitt eget svärd och föll på det" och dödade sig själv. Pansarbäraren dödade sig själv också. "Så dog Saul och hans tre söner och hans vapendragare och alla hans män tillsammans samma dag."

En amalekit kom till David och ljög om att han hade dödat Saul, förmodligen i hopp om att David skulle belöna honom. David insåg att Saul var död, slet sönder sina kläder och grät. Han blev inte glad över att höra att Saul var död och dödade till och med amalekiten i tron att han var Sauls mördare. Han smordes på nytt inför alla.

Under tiden blev Ish-Boset, Sauls enda kvarvarande son, kung av Abner, en släkting till Saul. "Kriget mellan Sauls hus och Davids hus varade länge. David blev starkare och starkare, medan Sauls hus blev svagare och svagare." Senare låg Abner med en av Sauls bihustrur, och Ish-Boset frågade: "Varför låg du med min fars bihustru?". Ish-Boseth misstänkte att Abner ville bli kung i stället för honom (att sova med en kungs konkubin ansågs vara mycket viktigt). Abner blev mycket arg och bestämde sig för att hjälpa David i stället. Joab, befälhavaren för Davids armé, gillade dock inte Abner eftersom Abner hade dödat sin bror. Kanske trodde han också att hans jobb som ledare för armén inte skulle vara säkert om Abner hjälpte David, eftersom Abner var mycket mäktig i de norra stammarna i Israel. Så Joab dödade honom genom att hugga honom i magen. David förbannade Joab för att han mördade Abner och sa att han inte var med i mordet.

När Ish-Boset hörde att Abner hade dött blev han mycket orolig: de norra stammarna stod nu utan en stark ledare. Två män, Recab och hans bror Baana, dödade Ish-Boset i hans hus och förde hans huvud till David och sade: "I dag har HERREN hämtat min herre, kungen, på Saul." David blev mycket arg och dödade dem: han högg av händerna som hade dödat Ish-Boset och fötterna som hade sprungit med nyheten. De begravde Ish-Boseths huvud i Abners grav.

Alla Israels stammar kom då till David och gjorde honom till kung över Israel.

Några år efter att David hade intagit Jerusalem frågade han: "Finns det någon... som jag kan vara snäll mot för Jonatans skull?" Han mindes det löfte han hade gett. De hittade en av kung Sauls tjänare vid namn Ziba, som berättade att det fortfarande fanns en son till Jonatan som var förlamad på båda fötterna och som hette Mefiboset. David sade till Mefiboset att han skulle få tillbaka allt det land som Saul hade haft när han var kung, och att Mefiboset alltid skulle äta vid hans bord - ett tecken på stor ära. Mefiboseth böjde sig ner och ropade: "Vad är din tjänare, så att du uppmärksammar en död hund som jag?" Från och med då bodde Mefiboset i Jerusalem och åt alltid vid kungens bord som en av Davids söner.

En dag gick David omkring på taket till sitt palats när han såg en mycket vacker kvinna som badade. David fick reda på att hon hette Batseba, dotter till Eliam och hustru till hettiten Uria, som var en av Davids kungliga vakter. David "skickade budbärare för att hämta henne ... och han låg med henne". På grund av detta bröt David så småningom mot det sjätte, sjunde, nionde och tionde budet Hon blev snart gravid. Lagen sade att både David och Batseba måste dö för sin synd. David lät Uria komma tillbaka från strid och försökte få honom att gå hem och ligga med Batseba, så att alla skulle tro att det var Urias son. Men Uria gick inte hem och sade: "Arken och Israel och Juda bor i tält... Hur skulle jag kunna gå hem till mitt hus... och ligga med min hustru?" Hans hängivenhet visade hur syndig David var. När David slutligen inte kunde få honom att gå hem bestämde han sig för att låta Uria dö så att han själv snabbt kunde gifta sig med Batseba. Han sade: "Sätt Uria i frontlinjen där striderna är som hårdast (våldsammast). Dra dig sedan tillbaka (gå bort) från honom så att han kommer att slås ner och dö." På grund av detta dog Uria.

David gifte sig med Batseba, men "...det David hade gjort misshagade HERREN." Så profeten Natan gick dit och berättade för honom att han hade gjort en mycket svår synd. David såg att han var skyldig och var mycket ledsen. Han sade: "Jag har syndat mot Herren". Natan berättade för David att han var förlåten och att HERREN barmhärtigt nog inte lät David dö, som lagen sa att han skulle göra. Nathan sade dock att Batsebas första son, som föddes som ett resultat av deras synder, skulle dö. Efter att Natan hade gått hem blev barnet sjukt och dog. David blev mycket ledsen, men accepterade ödmjukt resultatet av sin synd. Batseba fick ytterligare en son och de gav honom namnet Salomo. HERREN älskade honom och sade att han skulle heta Jedidah (det betyder älskad av HERREN) Detta namn visade att HERREN älskade Salomo redan när han föddes och visade också att HERREN fortfarande älskade David, trots att han hade syndat.

Efter att kung Sidkia av Davids hus hade störtats fortsatte hans släktskap att föras vidare av exilarkerna.Efterkommande till exilarkernas hus bodde på olika platser långt efter att ämbetet hade upphört. En ättling till Hiskia, Hiyya al-Daudi, Gaon av Andalusien, dog 1154 i Kastilien enligt Abraham ibn Daud. Flera familjer, så sent som på 1300-talet, spårade sin härstamning tillbaka till Josiah, bror till David ben Zakkai som hade förvisats till Chorasan (se genealogierna i [Lazarus 1890] s. 180 ff.). De karaitiska exilarkernas ättlingar har nämnts ovan. ett antal judiska familjer på den iberiska halvön och i Mesopotamien fortsatte att bevara traditionen om härstamning från exilarker under senmedeltiden, däribland familjerna Abravanel, Benveniste, Hajj Yachya och Ben-David. En tradition spårar också Judah Loew ben Bezalel till babyloniska exilarkier (under geonimernas tid) och därmed också till den davidiska dynastin, vilket dock är omtvistat. Enligt en annan tradition var rabbi Elazar Rokeach från Amsterdam från Belz (chassidisk dynasti) en ättling från kung Davids hus. En annan rabbinsk dynasti Charlap är också enligt uppgift från kung Davids hus.

Leonard Cohens sång "Halleluja" innehåller hänvisningar till David ("det fanns ett hemligt ackord som David spelade och det behagade Herren", "Den förbryllade kungen komponerade Halleluja") och Batseba ("du såg henne bada på taket") i de inledande verserna.