Parsifal – Wagners sista opera (1882), inspirerad av Parzival

Wagner gjorde mer än någon annan kompositör under 1800-talet för att förändra sättet att lyssna på opera. På 1700-talet gick folk till operahuset och satt i sina loger för att prata med andra människor och bli sedda. Kompositörerna skrev operor med stora arior som gjorde det möjligt för sångarna att visa upp sina färdigheter och få publiken att applådera.

Wagner förändrade allt detta. Han utvecklade snart operor där det inte finns någon skillnad mellan recitativ (där historien berättas) och arior (stora sånger för solisterna). Musiken i hans senare operor, särskilt Parsifal, är som en lång, sammanhängande linje med rik, romantisk harmoni. Musiken utvecklas logiskt, med ledmotiv (mycket korta musikstycken som representerar särskilda personer eller idéer) som hjälper musiken och historien att utvecklas.

Berättelsen om Parsifal och den heliga Graal har överlevt i flera olika former från tiden mellan 1170 och 1220. Wagner, som alltid skrev texten till sina operor själv, använde sig av en blandning av flera av dessa versioner av berättelsen för att anpassa den till sina idéer för operan. Parsifal är en ung man som är en "ren dåre", vilket innebär att han är en oskyldig, god man som långsamt börjar förstå världen. Den heliga Graal är den bägare som Jesus Kristus ska ha druckit ur vid den sista måltiden. Det heliga spjutet är det spjut som ska ha varit det spjut som den romerske soldaten genomborrade Jesu sida med när han sattes på korset. Den heliga Graal och det heliga spjutet är heliga reliker (saker från det förflutna) som Titurel och hans grupp kristna riddare har fått i uppdrag att ta hand om. Titurel har byggt ett slott, Montsalvat, högt uppe på skogens klippor, för att vakta dem. Han måste särskilt se upp för Klingsor som bor i närheten. Klingsor är en trollkarl som har en trädgård full av vackra blomsterjungfrur. Dessa jungfrur står i hans makt. En av dem är Kundry. Hon har redan fått locka flera unga riddare till Klingsors makt. Inte ens Titurels son Amfortas kunde motstå Kundrys lockelse. Hans spjut togs ifrån honom och han skadades svårt innan han räddades. I början av operan ligger han i smärta. Det enda som skulle kunna läka såret skulle vara beröringen av det heliga spjutet som Klingsor nu har, och den enda person som skulle kunna få tillbaka det spjutet är en "ren dåre", en ung man som inte vet något om världens ondska och som kan motstå skönheten hos blomsterjungfrurna.

Akt I

Operan börjar med ett orkesterförspel (Wagner kallar det inte för en "uvertyr"). När ridån går upp väcker Gurnemanz, en av de äldre riddarna, två sovande tjänare. De knäböjer och ber när kung Amfortas förs ner på sin säng till skogssjön för att bada sitt sår. Kundry anländer, rusar in på sin häst och letar efter något som kan läka såret (när Kundry är borta från Klingsor är hon inte i hans makt. Hon känner att det var hennes fel att Amfortas blev sårad. När Kundry inte är i Klingsors makt är hon faktiskt en trogen budbärare av Graal).

Plötsligt faller en skadad svan (en fågel som är helig för Gralsriddarna) död ner vid Gurnemanz' fötter. Svanen hade dödats av Parsifal. Han visste inte att det var fel, men när riddarna fångar honom inser han sin skuld och bryter pilen. Riddarna frågar honom vad han heter, men Parsifal säger att han inte vet vad han heter eller var han kommer ifrån. Plötsligt inser riddarna att Parsifal är den rena dåren de behöver som kan fånga det heliga spjutet.

Scenen förändras. Riddarna tar nattvarden. Amfortas har fruktansvärda smärtor men måste göra sin plikt under ceremonin. När den heliga Graal visas upp gnistrar den starkt i salen. Riddarna sjunker ner på knä. Endast Parsifal verkar inte förstå meningen med allt detta.

Andra akten

Scenen är Klingsors magiska trädgård vid sitt slott. Kundry har kallats av honom och är nu helt annorlunda: hon har inga egna krafter och kontrolleras och plågas av Klingsor. Klingsor ser Parsifal, som han väntar, närma sig på avstånd och skickar sina magiska riddare för att bekämpa honom, i väntan på att de ska besegras av Parsifal. Blomsterjungfrurna, riddarnas fruar, ser Parsifal och kallar honom vid hans namn. Ingen har någonsin tidigare kallat honom vid hans namn. När en av dem kysser hans läppar inser han plötsligt vad det är han måste göra. Han minns nu allt som har hänt i första akten och förstår dess betydelse. Han kastar jungfrun åt sidan. Klingsor dyker upp och kastar spjutet mot Parsifal, men på magisk väg stannar det över Parsifals huvud. Parsifal tar tag i det och gör ett korsets tecken. Slottet förstörs, trädgårdarna försvinner och han går tillbaka till Graal.

Akt III

Efter en resa som tar honom många år kommer Parsifal tillbaka till Graalskogen. Gurnemanz är nu mycket gammal. Kundry arbetar för riddarna. Parsifal själv är klädd som en svart riddare. Kundry känner igen honom, men inte Gurnemanz. Han är irriterad över att en beväpnad främling kommer på denna heliga dag (det är långfredag). Parsifal kastar spjutet i marken, lägger ner sina vapen och tar av sig hjälmen. Gurnemanz inser vem det är. Han hjälper honom att klä sig som en gralsriddare. Kundry tvättar hans fötter och torkar dem med sitt långa hår. Gurnemanz välsignar Parsifals huvud. Parsifal är nu en gralsriddare och han döper Kundry. Titurel har just dött, och Amfortas, som fortfarande lider fruktansvärt, kommer ut för att avslöja gralen. Parsifal går in och rör vid såret med spjutspetsen. Amfortas smärta förändras till lycka, helgedomen öppnas, gralen omges av ljus. Riddarna knäböjer, Kundry dör fridfullt. Allt är förlåtet. Musiken avslutas med ett klimax som bygger på ledmotiven för den heliga Graal och sakramentet.

Fram till 1903 var Bayreuth Festspielhaus det enda stället där Wagners opera Parsifal fick spelas. År 1903 framfördes operan på Metropolitan Opera i New York. Snart framfördes den även på andra platser.

Wagner beskrev gärna Parsifal som "ein Bühnenweihfestspiel" ("Ett festspel för att inviga scenen"). I Bayreuth har det blivit tradition att det inte får applåderas efter operans första akt.

Dirigent för den första föreställningen var Hermann Levi, hovdirigent vid Münchenoperan. Wagner motsatte sig att Parsifal skulle dirigeras av en jude (Levis far var faktiskt rabbin). Wagner föreslog först att Levi skulle konvertera till kristendomen, vilket Levi vägrade göra. Wagner skrev sedan till kung Ludwig att han hade beslutat att acceptera Levi. Detta trots att han (påstod han) hade fått klagomål på att "av alla verk, detta mest kristna verk" skulle ledas av en jude. Kungen uttryckte sin tillfredsställelse över detta. Han sade att "människor är i grunden alla bröder". Wagner skrev till kungen att han "betraktade den judiska rasen som den födda fienden till den rena mänskligheten och allt ädelt i den".