Vad är panarabism? Definition, historia och betydelse

I slutet av 1800-talet kontrollerade det osmanska riket större delen av Mellanöstern. Mellanöstern var vid denna tid mycket varierat. Många olika etniska och kulturella folkgrupper bodde i regionen. År 1900 var det osmanska riket på nedgång och många av de olika folkgrupper som bodde i riket ville bilda oberoende regeringar som leddes av människor som bodde i sina egna samhällen.

En grupp som började skapa sina egna idéer om ett självstyrande eller självbestämmande samhälle var araberna. Många välutbildade arabiska studenter och professorer vid universitet, som Al-Azhar-universitetet, började publicera tidskrifter och bilda klubbar som förespråkade idén om en enhetlig arabisk gemenskap eller nation. Dessa idéer blev mycket populära i alla arabiska regioner i det forna osmanska riket. År 1913 träffades arabiska organisationer från hela Mellanöstern för att bilda den första arabiska kongressen i Paris, Frankrike. Vid kongressen diskuterade araber från hela det osmanska riket möjligheten att frigöra sig från det osmanska riket och upprätta arabiskt styrda länder.

Osmanska riket reagerade på den arabiska kongressen genom att straffa arabiska nationalister. I vissa territorier i det osmanska riket sattes arabiska nationalister i fängelse och dödades till och med för sin verksamhet.

Under första världskriget stödde många arabiska grupper de allierades militära kampanj mot Osmanska riket. I slutet av första världskriget kollapsade det osmanska riket och de allierade makterna träffades för att bestämma vad som skulle hända med det område som tidigare stod under osmansk kontroll. Trots att de stödde de allierade under kriget fick många arabländer inte sin frihet av de allierade. Araberna som bodde i de ockuperade länderna var fortfarande angelägna om att få självständighet och började bilda sig en uppfattning om hur en fri arabisk stat skulle se ut. Dessa idéer skulle så småningom bli ryggraden i panarabismen.

Efter första världskriget började många arabisktalande forskare och studenter i det forna Osmanska riket skriva om det arabiska folkets historia. En av dessa författare, Darwish-Al Maqdidi, skrev en lärobok som beskrev den tidiga panarabiska rörelsens övertygelser. Läroboken användes i många skolor i hela det arabiska Mellanöstern och föreslog att det arabiska hemlandet inte var begränsat till den arabiska halvön utan sträckte sig till varhelst araberna bodde . Dessutom ansåg Miqdadi, liksom andra arabiska forskare, att en fri och enad arabisk nation endast kunde existera om västligt inflytande avlägsnades från det arabiska Mellanöstern. Generellt sett blev kärnan i Miqdadis och andra liknande övertygelser kärnan i panarabismens filosofi.

Panarabismens popularitet började växa efter att många arabländer blev självständiga på 1940- och 1950-talen. Egyptens president Gamal Abdel Nasser (1956-1970) var en stor anhängare av panarabisk nationalism. Nasser ansåg att arabvärlden i både Nordafrika och på den arabiska halvön borde förenas, eftersom många av dessa länder delade en gemensam kultur, religion och språk, Under sitt presidentskap hjälpte Nasser till att etablera Förenade arabiska republiken tillsammans med Syrien. Republiken varade i tre år. Dess kollaps berodde till stor del på Nassers ansträngningar att snabbt förändra de syriska och egyptiska ekonomierna; dessutom ogillade många syrier att Nasser ville centralisera regeringsmakten och verksamheten i Egypten.

Efter UAR:s fall försökte Nasser samla andra arabländer till den panarabiska saken. Under sexdagarskriget 1967 ledde Nasser en arabisk koalition (Syrien, Libanon, Jordanien och Irak) för att bekämpa Israel. Israel vann kriget och den arabiska koalitionen och Nassers ansträngningar att skapa ett enat arabiskt Mellanöstern fick ett stort bakslag.

Minskning

Efter sexdagarskriget försvagades Egyptens roll som ledare för den panarabiska rörelsen kraftigt. Andra arabiska nationalistiska organisationer började förgrena sig på egen hand, oberoende av Egypten och andra arabländer. Särskilt palestinierna började bilda en egen organisation som var inriktad på palestinsk nationalism och inte på en panarabisk organisation. Dessutom lämnade Gamal Nassers plötsliga död 1970 den panarabiska rörelsen utan en tydlig ledare.

Återkomst

Sedan slutet av 1970-talet har många professorer och Mellanösternexperter hävdat att panarabismen inte längre existerar Fouad Ajami menar att panarabismen kollapsade eftersom Gamel Nasser, rörelsens tydliga ledare, förlorade sin drivkraft efter det arabiska nederlaget i sexdagarskriget. Dessutom förlorade andra arabiska grupper, framför allt palestinierna, förtroendet för den panarabiska rörelsen och försökte att förgrena sig på egen hand. På senare tid, efter händelserna under den arabiska våren 2011, hävdar dock många forskare och journalister att panarabismen är på väg tillbaka på olika sätt. Susan De Muth menar att den arabiska vårens panarabism är annorlunda än den var för trettio år sedan. Hon menar att panarabismen under Gamel Nassers tid var knuten till idén om att hålla arabvärlden fri från utländskt och västerländskt inflytande, medan dagens panarabism främst leds av unga människor som är engagerade i att reformera eller göra regeringarna i arabländerna mindre förtryckande eller kontrollerande . Denna nya form av panarabism har stärkts av teknik, som sociala medier. Enligt De Muth har demonstranter från olika länder kunnat stärka sin sak och till och med samordna protester med rörelser i andra arabländer med hjälp av sociala medier . Andra forskare är inte lika optimistiska som De Muth; Marc Lynch menar att protesterna under den arabiska våren var efterlängtade och att de politiska rörelserna i arabiska Mellanöstern långsamt har byggt upp en styrka under de senaste trettio åren .