Den arabiska våren (arabiska: الربيع العربي, ar-rabīˁ al-ˁarabī) är ett begrepp som används i medierna för den revolutionära vågen av demonstrationer och protester (både icke-våldsamma och våldsamma), upplopp och inbördeskrig i arabvärlden som inleddes den 18 december 2010. Demonstranterna var arga över att deras länder inte gav dem många rättigheter. De ansåg också att deras livskvalitet var dålig på grund av regeringarna.

Den arabiska våren resulterade i många ledarbyten. År 2012 hade de flesta av de inblandade regeringarna antingen besegrats och ersatts eller stoppat protesterna.

Några år efter den arabiska våren började den arabiska vintern. Många länder återgick till att ha ledare som begränsade rättigheterna och många terroristgrupper bildades. Många protester har fortsatt.

Orsaker

  • Ekonomiska problem: Hög arbetslöshet, särskilt bland unga, låg tillväxt och utbredd fattigdom gjorde att många kände att framtidsutsikterna var dåliga.
  • Korrumption och nepotism: Offentlig korruption och att makt slussades inom snäva eliter ökade frustration och misstro mot regimerna.
  • Politiskt förtryck: Långvariga auktoritära styren, brist på fria val, censur och polisvåld var vanliga utlösande faktorer.
  • Utlösande händelser: Händelser som självbränningen av gatuförsäljaren i Tunisien (i december 2010) spädde på ilskan och mobiliserade breda folklager.
  • Informationsteknologi: Mobiltelefoner, SMS och sociala medier gjorde det lättare att sprida information, organisera demonstrationer och få internationell uppmärksamhet.

Tidslinje och viktiga händelser (2010–2015)

  • Tunisien (dec 2010–jan 2011): Protesterna i Tunisien ledde till att presidenten styrande elitens grepp bröts. Det var starten för vågen som spreds över regionen och resulterade i att presidenten Zine El Abidine Ben Ali flydde landet.
  • Egypten (jan–feb 2011): Massprotester på Tahrirtorget i Kairo ledde till att president Hosni Mubarak avgick den 11 februari 2011. Därefter följde en period av politisk turbulens: fria val, regeringsskiften, val av Mohamed Morsi (2012) och en militärkupp 2013 som ledde till Abdel Fattah el-Sisis maktövertagande.
  • Libyen (feb–okt 2011): Uppror mot Muammar al-Gaddafi eskalerade till inbördeskrig och en NATO-ledd flyginsats stödde rebellerna. Gaddafi dödades i oktober 2011 och landet hamnade i ett långvarigt maktvakuum och konflikt mellan miliser och rivaliserande administrationer.
  • Syrien (2011–): Fredliga protester mot Bashar al-Assad utvecklades till ett omfattande inbördeskrig från 2011 och blev snabbt en regionalt och internationellt upptrappad konflikt med stora civila förluster, folkomflyttningar och terrorismens framväxt.
  • Jemen (2011–2015): President Ali Abdullah Saleh tvingades lämna 2012 efter massprotester, men landet föll snabbt in i nya konflikter. 2014–2015 tog Houthi-rörelsen kontroll över delar av landet och en saudiledd koalition inledde militär intervention, vilket förvärrade en humanitär katastrof.
  • Bahrain (2011): Stora demonstrationer mot monarkin slogs ned med stöd av militär hjälp från Gulfstater; kraven lyckades inte omvandla maktbalansen och repressionen fortsatte.

Konsekvenser

  • Olika utfall i olika länder: Resultaten varierade kraftigt: Tunisien har i viss mån lyckats med en demokratisk övergång och antog en ny konstitution 2014, medan Egypten återgick till sträng auktoritär kontroll. Libyen, Syrien och Jemen hamnade i långvariga konflikter.
  • Våld och humanitära katastrofer: Protesterna och efterföljande krig har lett till stora förluster av människoliv, skador och omfattande flyktingströmmar. Hundratusentals har dött och miljontals har tvingats fly inom och utanför sina länder.
  • Politisk polarisering och återgång av auktoritärt styre: I flera länder följde en period av politisk oreda med återinförd repression, inskränkningar av yttrandefrihet och stärkt säkerhetsmakt.
  • Radikalisering och terrorism: Den politiska instabiliteten bidrog till att extremistgrupper, däribland IS/Daesh, kunde växa fram och ta kontroll över områden i Irak och Syrien under 2013–2014.
  • Ekonomiska följder: Konflikter och osäkerhet sänkte investeringar, försämrade arbetsmarknader och ökade fattigdomen i många länder.
  • Migration och europeisk påverkan: Flyktingsituationen från Syrien, Libyen och andra länder påverkade migrationsströmmarna mot Europa och blev en betydande politisk fråga internationellt.

Internationella reaktioner

Västmakter, regionmakter och internationella organisationer reagerade olika beroende på land och situation. I Libyen genomfördes en NATO-ledd intervention 2011 med målet att skydda civila, medan andra fall, som i Syrien, präglades av stora geopolitiska motsättningar där Ryssland och Iran stödde regeringen och USA och vissa västallierade stödde eller kritiserade oppositionsgrupper. Humanitära organisationer var i många fall involverade i flyktinghjälp och sjukvårdsinsatser.

Efterspel och historiens bedömning (fram till 2015)

Under perioden fram till 2015 blev det tydligt att den arabiska våren inte ledde till en enhetlig demokratisk våg. I vissa fall ledde den till reformer och öppnare samhällsdebatt (främst Tunisien), i andra till konflikt, maktvakuum eller stärkt auktoritarianism. Begrepp som arabiska våren och arabiska vintern används för att beskriva denna dynamik, men tolkningarna skiljer sig mellan politiska analytiker, historiker och de som deltog i rörelserna.

Sammanfattning

Den arabiska våren var en serie folkliga uppror och protester som 2010–2015 förändrade politiken i stora delar av Mellanöstern och Nordafrika. Orsakerna var komplexa och innehöll ekonomiska, politiska och sociala faktorer samt ny teknik för kommunikation. Konsekvenserna blev blandade: demokratisk framgång i vissa fall, våldsamma konflikter och humanitära kriser i andra, samt långvariga regionala och globala effekter.