En parodimassa är en genre inom kyrkomusiken där en kompositör bygger delar av mässans satser på musik hämtad från ett eller flera tidigare verk. Begreppet hör hemma i den musikaliska traditionen under renässansen, och ordet "parodi" i detta sammanhang betyder inte satir utan snarare "efterbildning" eller omarbetning. Parodimässan använder melodiska och kontrapunktiska idéer från andra kompositioner för att skapa nya, liturgiska versioner av Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och Agnus Dei.

Kännetecken och teknik

Till skillnad från en cantus firmus-mässa, som bygger på en enda, ofta långsam melodi, eller en paraphrasemässa som ornamenterar en enstaka röstlinje, tar parodimässan vanligtvis material ur flera stämmor i ett befintligt flerstämmigt verk. Kompositören kan återanvända motiv, ackordföljder och hela avsnitt, anpassa dem till den latinska texten och skapa en enhetlig musikalisk struktur över flera satser.

  • Vanliga källor: chanson, motett eller andra sekulära och sakrala verk.
  • Arbetsmetod: omarrangemang av flerstämmiga partier, omsättning till liturgisk text och harmonisk anpassning.
  • Funktion: knyta samman populära eller vördnadsfulla melodier med mässans liturgi och visa kompositörens hantverksskicklighet.

Historisk utveckling

Parodimässan blev särskilt utbredd under 1500-talet. Tidiga och inflytelserika exempel finns hos kompositörer som Josquin Desprez, med verk som Missa Fortuna desperata. Tekniken bredde snabbt ut sig; omkring mitten av seklet utgjorde parodimässor en betydande del av den nya repertoaren. En viktig företrädare var Palestrina, som tillskrivs ett stort antal sådana mässor — en indikation på teknikens popularitet snarare än ett tecken på oegentlighet.

Betydelse och skillnader

Att låna musik var i hög grad accepterat i renässansens kompositionspraktik. Det rörde sig om en konvention för att skapa samband mellan sekulära och sakrala världar och om ett sätt för kompositörer att demonstrera kreativ skicklighet genom omgestaltning. Idag skulle återanvändning utan angivelse i vissa sammanhang kunna uppfattas som plagiat, men historiskt handlade det om ett annat förhållningssätt till ägande och konstnärligt förråd.

Exempel, jämförelser och vidare läsning

Några typiska källor till parodimässor är populära franska chansons och tyska eller italienska motetter. Parodimässan skiljer sig från mässans andra kompositionssätt genom sin fokus på multipla röstspel i källmaterialet, och den skiljer sig från besläktade begrepp som omtagande av en annan kompositörs material genom att tekniken ofta innebär mer genomgripande omarbetning än enkel citering. För fler exempel och modern forskning om ämnet finns sammanfattningar och källsamlingar online och i specialiserad litteratur (termens användning och historiska betydelse), samt inspelningar och noter som illustrerar hur temat från en chanson behandlas i en hel mässa (motett till mässa) och hur processen att ersätta text eller anpassa melodi kan fungera i praktiken (chanson, Palestrina, Josquin).

Parodimässan är alltså både en teknik och en kulturhistorisk företeelse: den visar hur renässansens kompositörer kunde återvinna och förnya material i tjänst för liturgin och konstnärligt uttryck.