Motett är en kortare vokalkomposition som traditionellt sjungs i kyrkliga sammanhang och ofta framförs utan instrumentalt ackompanjemang. En motett kan vara liturgisk eller fristående, och framförs vanligen av en kör. Historiskt har texterna ofta varit på latin, men det finns också motetter på olika folkspråk och i engelskspråkiga sammanhang kan motsvarigheten kallas anthem inom den anglikanska traditionen; man talar då ibland om motiv i engelskt språkbruk.

Kännetecken och struktur

Motetten är vanligen polyfon: flera självständiga stämmor sjunger olika melodiska linjer samtidigt och bildar ett rikt samspel. Under olika epoker har formen varierat – från medeltida isorhythmiska tekniker till renässansens sammanflätade stämmor och barockens mer uttrycksfulla textbehandling. I äldre motetter kunde en fast melodi, ofta i tenoren, fungera som cantus firmus, medan högre stämmor utvecklade ostinata eller ornamenterade figurer. Polyfoni är alltså ett nyckelbegrepp, och den som höll den fasta melodin kallades ofta tenor.

Historisk utveckling

Motetten uppstod under medeltiden som en experimentell vokalform där olika texter och melodier kunde kombineras. Tidiga mästare utvecklade komplex rytmik och kontrapunkt, något som framgår av verk av t.ex. Guillaume de Machaut. Under renässansen nådde motetten ofta en topp i klarhet och polyfonisk balans; kompositörer som Giovanni da Palestrina skrev motetter med långsamma, smidiga röstlinjer och tydlig textframställning.

I barocken blev motetten mer varierad i uttryck. Kompositörer som Heinrich Schütz samlade sina sakrala sånger under rubriken Cantiones Sacrae, medan Johann Sebastian Bach skrev flera motetter på tyska som ibland fördelar kören i upp till åtta stämmor och möjligen kompletterades av instrumentalbas i vissa framföranden.

Från klassicism till romantik och nutid

I den klassiska epoken finns exempel som Mozarts Ave Verum Corpus som blivit ett av de mest kända motettliknande verken. Under romantiken skrev bland andra Anton Bruckner motetter som förenar harmonisk rikedom med liturgisk återhållsamhet. I modern tid fortsätter motetten att utvecklas; vissa kompositörer återvänder till a cappella-tekniken medan andra integrerar orkester eller kammarmusik.

Användning och betydelse

  • Liturgisk användning: mängder av motetter skrevs för mässor, vesperer och andra gudstjänster.
  • Konsertrepertoar: motetter framförs ofta i konsertformat tack vare sin koncentrerade form och uttryckskraft.
  • Pedagogik: motetter är vanliga i körträning för att öva intonation, phrasing och polyfoniskt samspel.

Det finns också viktiga distinktioner: en motett är normalt kortare och mer koncentrerad än en kantat eller oratorium, och har traditionellt fokus på röstbehandling snarare än stor instrumental apparat. Samtidigt har termen förändrats över tid och kan i olika språkbruk och epoker beteckna något något skilt. För fördjupning i historiska och stilistiska aspekter finns översikter och utvalda verklistor hos specialiserade källor och musikhistoriska översikter. Se exempelvis samlingar och biografier av Machaut, Palestrina, Schütz, Bach, Mozart och Bruckner för konkreta instuderingar.

Vid vidare läsning kan man följa ämnen som medeltida isorytmik, renässansens kontrapunkt, barockens textutläggning och modern repertoar. Ytterligare sökningar i specialiserad litteratur eller i digitala arkiv ger exempel på notmaterial och inspelningar för praktiskt arbete med motetter.

Relaterade termer och uppslagsord som förekommer i studier av motetter är bland annat klassisk period, körsång och olika nationsspecifika traditioner; dessa fångas i källor som behandlar västerländsk konstmusik genom tiderna.