Chanson är det franska ordet för "sång". I allmänhet används termen om sånger på franska, men inom konstmusik brukar man särskilt avse sånger där texter satts i musik av franska eller frankofona klassiska kompositörer. Chansonen är i grunden en sekulär vokalgenre: texter handlar ofta om kärlek, natur, hovliv, satir eller vardagliga ämnen, och formen varierar från enkla enstämmiga melodier till rik flerstämmig polyfoni.

Medeltidens chansons

Under senmedeltiden utvecklades chansons i olika skolor och traditioner. En viktig gruppering är de så kallade formes fixes — fasta formtyper som ballad, rondeau och virelai — som styrde både vers- och refrängstruktur. Många medeltida chansons är monofona eller skrivna för två till fyra röster; i 1300-talets Ars Nova-repertoar förekommer avancerad rytmisk notering och konstfull kontrapunkt. Det mest kända namnet från perioden är Guillaume de Machaut (ca 1300–1377), som skrev många rondoer och virelais och både dikta­de och tonsatte texter.

Renässansens utveckling

Under renässansen skiftade chansons-stilen mot mer polyfon och ofta mer textupplysande komposition. Från 1400‑ till 1500‑talet dominerade kompositörer från den burgundiska och franco‑flamländska skolan inom både sakral och sekulär musik, och chansons blev ofta skrivna för tre eller fyra röster. På 1500‑talet ökade användningen av fyrstämd stämföring, där melodin ibland fördelades homofont (samma rytm i alla stämmor) för tydligare textförmedling. Kända namn som berört chansonrepertoaren är Guillaume Dufay, Johannes Ockeghem, Josquin des Prez, Clément Janequin och Claudin de Sermisy.

Form, text och framförande

  • Formerna: Ballad, rondeau och virelai har fasta mönster för vers och refräng som återkommer i många chansons.
  • Textinnehåll: Kärlek och ridderliga ideal dominerar ofta, men även skämt, naturlyrik och stadsliv förekommer.
  • Stämmighet: Tidiga chansons kunde vara enstämmiga; renässanschansons var ofta tre- eller fyrstämmiga.
  • Ackompanjemang: Sångerna kunde framföras a cappella eller med instrument som luta, fiol, viol eller flöjt som förstärkte eller dubblade stämmorna. Praktiken varierade efter tid och plats.

Chansonniers och spridning

Begreppet chansonnier används både om personer som framförde sådana sånger och om handskrivna samlingar (manuskript) där chansonerna bevarats. Flera viktiga medeltida och renässans‑chansonniers bevarar repertoar och visar hur sångerna cirkulerade vid hov och i städer. På 1500‑talet underlättade musiktrycket — inte minst i Paris via förläggare som Pierre Attaingnant — spridningen av chansons i tryckt upplaga, vilket bidrog till genrens stora popularitet i Europa.

Från renässans till senare utveckling

Efter renässansen utvecklades den franska sångtraditionen vidare. Under barocken och framför allt i 19:e‑ och 20:e‑århundradet fick termen "chanson" bredare betydelser, och parallellt växte genren mélodie fram som en konstnärlig fransk motsvarighet till den tyska Lied. Men de medeltida och renässanschansonernas former och estetiska ideal har fortsatt att intressera musikhistoriker och utövare som söker tidig musik i både akademiska och sceniska sammanhang.

Sammanfattningsvis betecknar chanson i musikhistorisk kontext framför allt de sekulära franska sånger som var populära från senmedeltidens former fixe till renässansens polyfoni — en rik tradition som både speglar och formade det franska språket och kulturens musikaliska uttryck.