Patiala var en sikhisk furstestat som existerade i olika former från början av 1700‑talet fram till 1948. Hushållens härskare härstammade från Chaudhary Phul (1627–1689), en Sidhu Jat från byn Mehraj i Bathinda‑distriktet i Punjab. Från samma stamtavla härstammade även andra sikhstater, till exempel Jind och Nabha. Huvudstaden var Patiala i Malwa‑regionen i Punjab och statens territorium sträckte sig historiskt från Bathinda i väster till områden kring nuvarande Mohali i öster. Tillsammans kallas dessa grenar ofta för den Phulska eller Phulkian‑dynastin.

Ursprung och tidiga år

Phulska ätten var en gren av Sidhu‑klanens Jat‑familjer i Malwa. Deras förfäder antogs ha konverterat till sikhismen i början av 1600‑talet och familjen byggde gradvis upp lokalt inflytande i Bathinda‑trakten. Enligt traditionen härstammade familjen från de Sidhu‑Jat som redan hade regionalt inflytande under medeltiden, men etableringen av ett organiserat furstendöme tog form först under 1700‑talet, i en tid av omvälvningar då Mogulväldet försvagades och nya maktcentra uppstod i Punjab.

Relationer med andra sikher och Ahmad Shah Abdali

Under 1700‑talet var Punjab uppdelat i flera misls (sikhkonfederationer) som tillsammans utgjorde den bredare Khalsa‑rörelsen. Phulkian‑staternas relation med dessa andra sikher var komplicerad. En viktig episod inträffade på 1760‑talet: enligt samtida källor kom Ahmed Shah Abdali (också stavat Abdali eller Durrani), den afghanske härskaren, i kontakt med Ala Singh och senare hans son Amar Singh. Abdali gav Amar Singh titeln Raja‑i‑Rajgan och, enligt vissa uppgifter, tillät honom att prägla egna mynt. Detta väckte misstankar och motvilja bland många andra sikhledare.

År 1765 samlades representanter för Dal Khalsa vid Akal Takht i Amritsar och beslutade då att utesluta Patiala från Dal Khalsa. Patiala sågs av delar av Khalsa som en avvikande kraft som samarbetade med externa makter. Denna spänning bidrog till att Phulkian‑huset i många historiska framställningar framstår som särställning mellan andra sikhliga hövdingar.

Militära konflikter och äktenskapsallianser

Konflikterna inom sikhrörelsen och mellan olika misls ledde både till strider och till strategiska äktenskapsallianser. Ett exempel som ofta nämns i källorna är Sardar Hari Singh Dhillon (r. 1746–1764), ledare för Bhangi Misl. När man trodde att Ahmed Shah Abdali befann sig i eller hotade Patiala, plane­rades en expedition från Majha‑området för att avvärja hotet. Hari Singh Dhillon avled dock under dessa händelser. Flera år senare ingicks politiska äktenskap: Sardar Ganda Singh Dhillon, som blev maharaja i Lahore och Amritsar, gifte 1787 sin dotter Bibi Rattan Kaur med maharaja Sahib Singh av Patiala. År 1792 gifte Sahib Singh om sig med Bibi As Kaur, dotter till Sardar Gurdas Singh Chatha. Det var främst As Kaur‑grenen vars söner och barnbarn fortsatte att regera i Patiala.

Relationerna med britterna och 1800‑talet

Från 1809 fram till indisk självständighet upprätthöll Patiala en relativt stabil relation med den brittiska kolonialmakten. 1809 års arrangemang (när British East India Company stärkte sin ställning i regionen) ledde till att Patiala och andra princely states fann det fördelaktigt att ingå underförstådda allianser med britterna mot yttre hot. Patiala‑härskarna framstod ofta som mer sekulära och pragmatiska i sin politik än vissa andra sikhska ledare, och de samarbetade i varierande grad med East India Company och senare Crown‑styret.

Detta samarbete gjorde att Phulkian‑staten i flera källor framställs som en partner till britterna under 1800‑ och 1900‑talen, något som stärkte dess säkerhet och interna stabilitet men också skapade spänningar med delar av den sikhiska opinionen som motsatte sig brittiskt inflytande.

1900‑talets slutskede och införlivandet i Indien

Under 1900‑talet moderniserades Patiala i flera avseenden: administrationen reformerades, och furstehusets medlemmar engagerade sig i offentligt liv. Efter Indiens självständighet 1947 undertecknade furstendömena i den nya politiska situationen instrument av anslutning. Maharaja Yadavindra Singh, den siste regerande monarken i Patiala, undertecknade Instrument of Accession till Indien. År 1948 ingick Patiala i den nybildade enheten Patiala and East Punjab States Union (PEPSU). Medlemmar av den Phulska familjen engagerade sig senare i indisk politik, och flera kom att samarbeta med eller vara verksamma inom det indiska nationalkongresspartiet.

Kultur, arkitektur och arv

Patiala har lämnat ett påtagligt kulturellt arv. Staden Patiala är känd för bland annat:

  • Qila Mubarak och andra palatsbyggen som speglar furstendömets arkitektur.
  • Patiala‑gharana inom indisk klassisk musik — en skolbildning som bidragit till Punjabi och indisk konstmusik.
  • Traditioner inom klädsel och smycken samt regionala rätter och hantverk som påverkats av furstehuset och dess hov.

Tidslinje – viktiga årtal (översikt)

  • 1627–1689: Chaudhary Phul, stamfader till Phulkian‑ätten.
  • 1700‑talet: Uppbyggnad av lokalt maktcentrum och etablering av Patiala som furstestat.
  • 1760‑talet: Konflikter med Dal Khalsa och kontakter med Ahmad Shah Abdali; Amar Singh fick enligt samtida uppgifter hederstitlar och rätt att prägla mynt.
  • 1809: Fördjupade relationer med brittiska myndigheter och ökat samarbete under 1800‑talet.
  • 1947–1948: Instrument of Accession till Indien och bildandet av PEPSU; det fyrstiga styret avskaffas i praktiken.

Sammanfattning: Phulkian‑dynastin och Patiala‑staten spelade en viktig roll i Punjabs moderna historia. Deras ursprung ligger i Sidhu‑Jat‑familjerna i Malwa, och under flera hundra år navigerade ätten mellan regionala allianser, konflikter med andra sikher, kontakter med afghanska härskare och samarbeten med britterna. Arvet syns fortfarande i regionens arkitektur, musik och politiska historia.