Porslin — keramiskt material, typer och användning
Översikt av porslin: råmaterial, tillverkning, huvudtyper (hårt, mjukt, benporslin), historik och vanliga användningsområden.
Porslin är ett vitt, glasliknande keramiskt material med stor betydelse för vardag och konst. Det framställs genom att pulveriserade lertypiska råvaror blandas med vatten och formas innan de bränns vid höga temperaturer. Materialets ljusa färg, hårdhet och ofta genomskinliga kant gör det lätt att känna igen. Som råvara nämns vanligen kaolin (kaolinit), som bidrar till plastisk formbarhet och renhet i den färdiga godset.
Bildgalleri
10 Bilder
Egenskaper och beståndsdelar
Porslin kännetecknas av hög densitet, låg vattenabsorption och en hård, ofta glasartad yta efter bränning. De viktigaste komponenterna är:
- Finmalda leror, särskilt kaolin (kaolinit), som ger formbarhet och vitt bränt gods.
- Fältspat eller andra smälthjälpare som bidrar till glasbildning under bränning.
- Kvarvarande mineralfraktioner som påverkar färg och struktur.
Huvudtyper
Man brukar dela in porslin i tre huvudkategorier beroende på recept och brännförfarande:
- Hårt porslin — bränts vid högre temperaturer och blir mycket tätt och hårt; ofta benämnt hårdporslin (bränntemperatur).
- Mjukt porslin — innehåller ofta mer kaolin och bränns vid lägre temperatur, vilket ger ett något mer poröst material.
- Benporslin — en variant där benaska används som tillsats för att öka vithet och transparens; tekniskt en form av mjukt porslin med benaska i råvaran.
Tillverkningsprocess
Processen inbegriper flera steg: malning och blandning av råmaterial, vattenpåverkan för att bilda en plastisk massa, formgivning (gjutning, drejning eller pressning), torkning och slutligen bränning i en ugn. Under bränningen smälter bindemedel och fältspat delvis, varigenom godset sintrar och får sin karakteristiska styrka och glasiga yta. Efter första bränningen kan emalj eller dekorer appliceras och en andra bränning genomföras.
Historia och spridning
Porslin har sina tidiga rötter i Kina, där tekniken utvecklades för att skapa tunt, vitt och tåligt gods som uppskattades både inom landet och vid handel med omvärlden. Tekniken spreds gradvis österut och västerut, och i Europa etablerades egna tillverkningar under 1700‑talet. Lokal produktion har sedan utvecklats i många länder, med varierande traditioner och estetiska uttryck.
Användning och betydelse
Porslin används i hushållsprodukter som servis och koppar, i laboratorie- och tekniska tillämpningar där kemisk beständighet krävs, samt som konstföremål. Valet mellan hårt, mjukt eller benporslin avgörs av funktionella krav: slitstyrka, estetisk transparens eller förmåga att ta emot dekorer. För den som vill veta mer om materialets kemi och hantverk finns vägledning om råmaterial och processer (keramiskt material, leriga material) och praktiska upplysningar om ugnar och bränningstekniker (bränning i ugn).
Noterbart är att porslin både är ett bruksmaterial och ett konsthantverk — kombinationen av teknisk precision och estetisk variation gör det fortsatt relevant inom design, industri och kulturarv.
Historia
Kina
Porslin har sitt ursprung i Kina och "china" är det vanliga namnet på produkten. Under den östra Han-dynastin (196-220 e.Kr.) hade glaserat keramiskt gods utvecklats till porslin. Porslin som tillverkades under Tangdynastin (618-906 e.Kr.) exporterades till den islamiska världen, där det var mycket uppskattat. Tidigt porslin av denna typ omfattar det trefärgade glaserade porslinet, eller sancai-porslinet. Porslinsföremål i den bemärkelse som vi känner till dem i dag kunde hittas under Tangdynastin, och arkeologiska fynd har skjutit tillbaka datumen till så tidigt som till Handynastin (206 f.Kr. - 220 e.Kr.). Under Suidynastin (581-618) och Tangdynastin (618-907) tillverkades porslin i stor skala.
Europa
År 1712 avslöjades många av de kinesiska porslinshemligheterna i Europa av den franske jesuitfadern Francois Xavier d'Entrecolles och publicerades i Lettres édifiantes et curieuses de Chine par des missionnaires jésuites.
Tyskland
I början av 1500-talet återvände portugisiska handelsmän hem med prover av kaolinlera, som de upptäckte i Kina att den var viktig för tillverkningen av porslin. De kinesiska tekniker och den sammansättning som användes för att tillverka porslin var dock ännu inte helt kända.
I den tyska delstaten Sachsen avslutades sökandet 1708 när Ehrenfried von Tschirnhaus tillverkade en hård, vit och genomskinlig porslinstyp med kaolinlera och alabaster som utvanns från en saxisk gruva i Colditz. Det var en välbevakad affärshemlighet för det sachsiska företaget.
Von Tschirnhaus och hans assistent Johann Friedrich Böttger var anställda av Augustus den starke och arbetade i Dresden och Meissen i Sachsen. I en verkstadsanteckning står det att det första exemplaret av hårt, vitt och förglasat europeiskt porslin tillverkades 1708. Forskningen övervakades då fortfarande av Tschirnhaus, som dog i oktober samma år. Böttger rapporterade till Augustus i mars 1709 att han kunde tillverka porslin. Han brukar få äran för den europeiska upptäckten av porslinet.
Frankrike
Det första viktiga franska mjukporslinet tillverkades i Saint-Cloud före 1702. Fabriker för mjukpasta grundades i Chantilly 1730 och i Mennecy 1750. Porslinsfabriken i Vincennes grundades 1740 och flyttade senare till större lokaler i Sèvres 1756. Vincennes mjukpasta var vitare och mer perfekt än någon av sina franska rivaler, vilket gav Vincennes/Sèvres-porslinet en ledande ställning i Frankrike.
England
Den första mjuka pastan i England demonstrerades av Thomas Briand för Royal Society 1742 och tros ha varit baserad på Saint-Clouds formel. År 1749 tog Thomas Frye patent på ett porslin som innehöll benaska. Detta var det första benporslinet, som senare fulländades av Josiah Spode.
Under de tjugofem åren efter Briands demonstration grundades ett halvt dussin fabriker i England för att tillverka bordsserviser och figurer i mjuk pasta. Några kända fabriker var:
- Chelsea (1743)
- Bristolporslin (1748)
- Royal Crown Derby (1750 eller 1757)
- Royal Worcester (1751)
- Wedgwood (1759)
- Spode (1767)
William Cookworthy upptäckte fyndigheter av kaolinlera i Cornwall. Detta bidrog till utvecklingen av porslin och annan vitgodskeramik i England. I Cookworthys fabrik i Plymouth 1768 användes kaolinlera och porslinssten. Han tillverkade porslin med en sammansättning som liknade det kinesiska porslinet från början av 1700-talet.
Frågor och svar
F: Vad är porslin tillverkat av?
S: Porslin är ett keramiskt material som tillverkas av lertypiska material och kaolinit som upphettas till höga temperaturer.
F: Hur många typer av porslin finns det?
S: Det finns tre typer av porslin: hårdporslin, mjukporslin och benporslin.
F: Vad är skillnaden mellan hårda och mjuka porslin?
S: Hårt porslin bränns vid 1400 grader Celsius medan mjukt porslin bränns vid 1200 oC.
F: Vilka ingredienser ingår i benporslin?
S: Benporslin är en typ av mjukt porslin som tillverkas av benaska och kaolinit.
F: Hur blir råvaror för tillverkning av porslin användbara?
Svar: Råvarorna för tillverkning av porslin blandas med vatten för att bilda en plastpasta som kan bearbetas till önskad form innan den bränns i en ugn.
F: Används kaolinit i alla typer av porslin?
Svar: Ja, kaolinit används i alla typer av porslin.
Relaterade artiklar
Författare
AlegsaOnline.com Porslin — keramiskt material, typer och användning Leandro Alegsa
URL: https://sv.alegsaonline.com/art/78142
Källor
- books.google.com : Chinese porcelain: art, elegance, and appreciation
- encyclopedia.com : "Porcelain"
- books.google.com : Eighteenth-century ceramic: Products for a civilised society
- books.google.com : News from a radiant future: Soviet porcelain from the collection of Craig H. and Kay A. Tuber
- metmuseum.org : Metropolitan Museum of Art
- royalcrownderby.co.uk : "History" · web.archive.org