Purbeckmarmor – fossil kalksten från Isle of Purbeck i Dorset
Purbeckmarmor, fossil kalksten från Isle of Purbeck i Dorset — upptäck dess romerska historia och unika skönhet som dekorativ byggnadssten.
Purbeckmarmor är en fossil kalksten som finns på Isle of Purbeck, en halvö i sydöstra Dorset, England. Den har brutits åtminstone sedan romartiden som en dekorativ byggnadssten. Denna industri är inte längre aktiv.
Vad är Purbeckmarmor?
Trots namnet är Purbeckmarmor inte en äkta marmor (metamorf bergart) utan en tätt packad, fossilrik kalksten som tar mycket god polish. Den bildades i grunda sötvattens- och brackvattenmiljöer i övergången mellan sen jura och tidig krita för omkring 145 miljoner år sedan. Bergarten innehåller ofta stora mängder sötvattenssnäckor (gastropoder) och andra fossil som ger ett dekorativt, stänkigt mönster när man kapar och polerar stenen.
Utseende och geologiska egenskaper
- Färg: variera från svart och mörkgrå till rödbrun, grön och gulaktig beroende på järnoxider och andra mineralinblandningar.
- Struktur: består av tunna, horisontella och ofta ojämna bäddar i Purbeckgruppen; skikten med "marmorisk" kvalitet är vanligen bara några centimeter till decimeter tjocka.
- Fossil: synliga tvärsnitt av snäckskal och andra sötvattenorganismer ger stenens karakteristiska utseende.
- Teknisk egenskap: hårdare än många andra kalkstenar och kan poleras till hög glans, vilket gjorde den populär för inredningsdetaljer.
Användning och kulturhistorik
Purbeckmarmor har använts som dekorativ sten sedan romartiden och blev särskilt populär under medeltiden i England. Den användes till pelarskaft, kolonner, altarbord, gravplattor, inläggningar och ornament i många kyrkor och katedraler. På grund av dess polerbarhet och det dekorativa fossilmönstret eftertraktades den för interiöra detaljer och monument.
Många engelska medeltida byggnader innehåller Purbeckmarmor i sina inredningsdetaljer och gravmonument. Eftersom de attraktiva lagren ofta är tunna och oregelbundna var stenen svårare att bryta i större block, vilket bidrog till dess höga värde som dekorativt material.
Nutid och bevarande
Den kommersiella brytningen av Purbeckmarmor på stor skala är i stort sett avslutad, men mindre uttag och provbrytning har förekommit i samband med restaureringsarbeten. Många före detta brytområden ligger idag inom skyddade natur- eller kulturmiljöer och uppmärksammas av geologer och kulturvårdare.
Vid restaurering av historiska monument söker man ofta efter matchande material, vilket kan vara svårt eftersom de bästa "marmorbäddarna" är sällsynta. Bevarandeinsatser fokuserar både på att skydda kvarvarande brytområden och att dokumentera förekomsten av dessa unika lager.
Sammanfattning
Purbeckmarmor är en fossilrik kalksten från Isle of Purbeck i Dorset som poleras väl och har använts som dekorativ byggnadssten sedan antiken. Den är geologiskt intressant och kulturhistoriskt viktig, inte minst för sin framträdande roll i många engelska kyrkor och katedraler. Trots att storskalig brytning i princip upphört lever betydelsen vidare genom bevarandearbete och restaureringar.

Purbeck marmor.
Geologi
Dessa kalkstensbäddar avlagrades under nedre kritaperioden. Purbeckmarmorn är inte en metamorf sten, som en riktig marmor, utan kallas så eftersom den kan poleras fint. Dess karakteristiska utseende kommer från de tätt packade skalen från sötvattensnigeln Viviparus. Sussex marmor är av liknande typ. "Marmorn" stora klaster (snäckornas skal) i en finkornig kalkstensslam-matris.
De enskilda marmorbäddarna (även kallade "sömmar") ligger mellan lager av mjukare marina leror och lerstenar, som bildats under upprepade marina intryck. Vissa av lagren innehåller järnoxid/hydroxidmineraler, som hematit eller limonit, vilket ger röda eller bruna varianter, medan andra lager innehåller glaukonit som ger en grön (eller ibland blå) färg.
Förekomst
Purbeckmarmorn finns i utskjutande lager, eller under ytliga lager, över hela ön Purbeck. Marmorlagren är aldrig tjockare än 1,2 meter och är ofta mycket tunnare. Uppslagen ligger inom Purbeckmonoklinen, där lagren lutar måttligt brant mot norr.
Sök