Kol-14-metoden
Koldioxiddatering, även känd som C14-dateringsmetoden, är ett sätt att avgöra hur gammalt ett föremål är. Det är en typ av radiometrisk datering.
Metoden använder den radioaktiva isotopen kol-14. De flesta organiska ämnen innehåller kol. Kol har olika isotoper, som vanligtvis inte är radioaktiva. 14C är den radioaktiva, dess halveringstid (den tid det tar att minska dess radioaktivitet med hälften) är cirka 5 730 år. Detta gör det möjligt att avgöra åldern på ämnen som innehåller kol. Metoden fungerar till ungefär 60 000 år gammal. De datum som erhålls skrivs vanligen som före nutid ("nutid" är 1950).
Växter tar upp atmosfärisk koldioxid genom fotosyntes och äts av djur, så alla levande varelser utbyter ständigt kol-14 med sin omgivning så länge de lever. När det dör upphör dock detta utbyte.
1958 visade Hessel de Vries att koncentrationen av kol-14 i atmosfären varierar med tid och plats. Det relativt kortlivade 14C förnyas ständigt av kosmisk strålningsbombning av atmosfäriskt kväve. Eftersom bombardemanget är något varierande, och av andra skäl, är det 14C som tas in i organiskt material också något varierande. Detta leder till fel i kronologin. Under cirka 20 000 år kan resultaten dock jämföras med dendrokronologi, som bygger på trädringar. För ett så noggrant arbete som möjligt kompenseras variationerna med hjälp av kalibreringskurvor.
Metoden utvecklades av Willard Libby och hans kollegor vid University of Chicago 1949. År 1960 fick han Nobelpriset i kemi för detta arbete. Han demonstrerade för första gången noggrannheten hos koldioxiddatering genom att exakt uppskatta åldern på trä från en gammal egyptisk kunglig pråm vars ålder var känd från historiska dokument.
Mängden C14 i atomsfären varierar med tiden.
Atmosfärisk 14C, Nya Zeeland och Österrike. Kurvan från Nya Zeeland är representativ för det södra halvklotet och kurvan från Österrike är representativ för det norra halvklotet. Kärnvapentester i atmosfären fördubblade nästan koncentrationen av 14C på norra halvklotet.
Frågor och svar
F: Vad är koldioxiddatering?
S: Radiokoldatering, även känd som C14-dateringsmetoden, är ett sätt att säga hur gammalt ett föremål är. Det är en typ av radiometrisk datering som använder den radioaktiva isotopen kol-14 för att bestämma åldern på ämnen som innehåller kol.
F: Hur fungerar det?
S: Metoden fungerar genom att man mäter mängden av den radioaktiva isotopen kol-14 i organiskt material. Så länge något lever kommer det att utbyta kol-14 med sin omgivning, men när det dör upphör detta utbyte. Genom att mäta mängden 14C i ett föremål och jämföra den med atmosfäriska nivåer kan forskarna uppskatta dess ålder upp till 60 000 år.
F: Vem har utvecklat denna metod?
S: Metoden utvecklades av Willard Libby och hans kollegor vid University of Chicago 1949. År 1960 fick han Nobelpriset i kemi för detta arbete.
F: Hur exakt är koldioxiddatering?
S: Generellt sett anses koldioxiddateringar vara exakta upp till cirka 20 000 år gamla när de jämförs med dendrokronologi (analys av trädringar). För mer exakta resultat används kalibreringskurvor för att kompensera för variationer i atmosfäriska nivåer över tid och plats.
F: Vad använde Willard Libby för att visa på noggrannhet? S: För att demonstrera noggrannheten uppskattade Willard Libby åldern på trä från en gammal egyptisk kunglig pråm vars ålder redan var känd från historiska dokument.
Fråga: Vilken typ av strålning används vid koldioxiddatering?
S: Vid koldioxiddatering används strålning från radioaktiva isotoper, t.ex. kol-14, som har en halveringstid (den tid som går åt för att halvera radioaktiviteten) på 5 730 år.
