Inom astronomi avses med reflektionsnebulosa ett interstellärt moln av stoft och ibland gas som syns främst därför att det sprider och reflekterar ljus från en eller flera stjärnor. Till skillnad från en ren emissionsnebulosa producerar reflektionsnebulosan ingen egen stark linjeemission genom att gasen blir joniserad; ljuset som observeras domineras istället av stjärnans kontinuerliga spektrum som förändras av stoftets egenskaper och spridningsprocesser.
Utseende och fysik
Reflektionsnebulosor framträder ofta med en tydligt blå ton. Detta beror på att små partiklar av stoft sprider kortvågigt ljus mer effektivt än långvågigt, en effekt som beskrevs av teorier om spridning och som ger samma visuella resultat som varför himlen är blå eller varför solnedgångar är röda. Stoftet i nebulosor består vanligtvis av korn i storleksordningen några nanometer till några mikrometer; partikelstorleken och sammansättningen påverkar både färg och polarisation av det reflekterade ljuset. Reflekterat ljus är ofta polariserat, vilket gör polarimetri till ett värdefullt verktyg för att studera stoftets riktning och struktur.
Samband med emissionsnebulosor och stjärnbildning
I naturen förekommer reflektionsnebulosor ofta tillsammans med emissionsnebulosor och mörka stoftmoln i samma regioner av ett interstellärt molnkomplex. När stjärnljuset har tillräckligt hög energi för att jonisera omgivande gasen uppstår emission från joniserad gas medan när energin är lägre syns istället reflektion från damm. Därför kallar man ibland sådana kombinationer för diffusa nebulosor. Dessa områden kan vara knutpunkter för stjärnbildning, där unga stjärnor bildas inne i eller i närheten av stoftmolnen och både lyser upp och formar om sin omgivning.
Observation och vetenskaplig betydelse
Studier av reflektionsnebulosor ger viktig information om den interstellära mediets sammansättning och stoftegenskaper. Spektroskopi visar ofta ett spektrum som liknar ljuskällans spektrum men försvagat och färgförskjutet av stoftets absorption. Polarimetriska mätningar kan avslöja magnetfältens riktning genom att stoftkornen orienteras i fältet. Eftersom reflektionsnebulosor inte domineras av emissionslinjer är de också användbara som bakgrunder för att undersöka ljusspridning och stoftmodeller i olika våglängder, från optiskt till infrarött.
Exempel och noterbara områden
- Den välkända kombinationen mellan reflektion och emission i Orionnebulosan visar hur båda typerna kan samexistera i stora stjärnbildningsregioner.
- Pleiaderna är ett annat klassiskt exempel där reflekterande stoft syns runt relativt ljussvaga stjärnor och ger upphov till blåaktiga sken.
- Andra identifierade reflektionsnebulosor används som jämförelseobjekt i studier av stoftkornens storleksfördelning och kemiska sammansättning.
Genom att kombinera observationer i flera våglängder och tekniker — avbildning, spektroskopi och polarimetri — kan astronomer bygga upp en detaljerad bild av hur reflektionsnebulosor påverkar ljuset från stjärnor och vilka roll de spelar i det dynamiska livet i molekylära moln. För mer generell bakgrund om relaterade begrepp och observationstekniker finns översikter inom astronomi och specialiserade översikter som behandlar spridning och emissionsnebulosor. Ytterligare läsning kan också kopplas till observationer av stjärnor i bildande miljöer och analyser av interstellärt gas och stoft.
Se även: översikter om stjärnbildning, instrumentbeskrivningar för polarimetri och fallstudier av särskilda nebulosor som ofta nämns i populärvetenskapliga sammanhang.
Reflekteras, himlen och solnedgångar är exempel på hur grundläggande fysikaliska principer återfinns både i vår atmosfär och i interstellära miljöer.
