Romarriket: Roms kungadöme och tidiga historia 753–509 f.Kr.
Upptäck Romarrikets tidiga historia 753–509 f.Kr.: Roms kungadöme, myter, grundande och kungarnas fall — en fascinerande resa genom legender och arkeologi.
Romarriket (latin: Regnum Romanum) syftar här på det monarkiska styret i staden Rom och dess omgivande territorier under perioden som traditionellt kallas kungadömet (cirka 753–509 f.Kr.). Det finns inga samtida skriftliga dokument från denna tid; mycket av vår kunskap kommer från senare författare och från arkeologiska fynd. De skrivna berättelserna från republiken och kejsardömet bygger delvis på muntliga traditioner och legend, varför många detaljer är osäkra.
Grundande och legender
Enligt den traditionella romerska grundmyten grundades Rom år 753 f.Kr. av Romulus, som tillsammans med sin tvillingbror Remus uppfostrats av en varghona. Romarna drog också släktskap tillbaka till den trojanske hjälten Aeneas, en idé som bland annat framhävs i Vergilius epos Aeneiden. Dessa berättelser formade romarnas identitet, men de ger inte en historiskt säker bild av stadens tidiga utveckling.
Arkeologi och tidig bosättning
Arkeologiska undersökningar visar att området på Palatinen, Forum Romanum och kring andra kullar var befolkat redan under 9:e–8:e århundradet f.Kr. Man har funnit enklare bostäder, gravfält och spår av tidig stadsplanering. Dessa fynd bekräftar att en stad växte fram ur flera små samhällen, men de bekräftar inte i detalj de kungliga berättelserna.
Kungarna och deras roll
Den traditionella listan över Roms kungar innehåller sju personer: Romulus, Numa Pompilius, Tullus Hostilius, Ancus Marcius, Tarquinius Priscus, Servius Tullius och Tarquinius Superbus. Kungens makt var bred: han ledde armén, utövade religiös auktoritet, skötte rättskipning och representerade staden i förbindelser med grannar. Samtidigt fanns institutioner som senaten — ursprungligen en rådgivande församling av stadens äldste — och olika folkförsamlingar som med tiden begränsade kungens makt.
Sociala strukturer och ekonomi
Det tidiga romerska samhället organiserades kring släkter och klientförhållanden. En viktig uppdelning var mellan patricier (aristokratiska familjer) och senare framväxande grupper som kom att kallas plebejer (vanliga medborgare). Ekonomin var i huvudsak jordbruksbaserad, men handel och hantverk i och kring staden ökade i takt med att Rom blev en regional makt.
Kulturellt och tekniskt inflytande
Under kungatiden påverkades Rom starkt av sina grannar, särskilt etruskerna i norr. Etruskiskt inflytande syns i religiösa riter, byggnadsteknik, lantbruksmaskiner, krigsutrustning och administration. Traditionellt tillskrivs också vissa byggnadsverk och institutioner, som stadens första murar och delar av den religiösa organisationen, etruskiskt eller annan italiensk påverkan.
Militärt och territoriellt växande
Rom började som en av flera småstater i Latium och konsoliderade successivt kontroll över omkringliggande byar och samhällen. Genom allianser, erövringar och överenskommelser kom Rom att dominera större delar av Latium och påbörjade därmed en process som senare skulle leda till kraftig territoriell expansion.
Servius Tullius och institutionella förändringar
Den tidiga historien tillskrivs ofta kungen Servius Tullius vissa viktiga reformer: en folk- och skattekatalog (en föregångare till censussystemet), samt förslag till militär och politisk indelning efter egendomsklasser. Hur mycket av detta som är historiskt korrekt är omdebatterat, men berättelserna visar att Rom i denna period utvecklade mer formaliserade strukturer för administration och militär organisation.
Kollapsen av kungadömet och republikens födelse
Kungadömets slut förklaras i källorna av händelserna kring den så kallade Lucretias våldtäkt och uppror mot den sista kungen, Tarquinius Superbus. Enligt traditionen ledde detta till att kungarna störtades och att Rom år 509 f.Kr. grundade en republik med två konsuler som högsta magistrater. Den republikanska berättelsen glorifierar ofta övergången från envälde till delat styre och framhäver friheten från kunglig tyranni.
Källor och historiografiska problem
Vår bild av Roms kungadöme kommer främst från senare författare som Titus Livius (Livy), Dionysios av Halikarnassos och Plutarchos, vilka skrev flera hundra år efter händelserna. Dessa verk blandar historia, myt och moraliserande berättande. Arkeologiska fynd ger viktigt komplement, men de flesta detaljer — särskilt personliga handlingar, exakta datum och interna politiska skeenden — förblir osäkra.
Betydelse och eftermäle
Trots osäkerheter är perioden 753–509 f.Kr. avgörande i Roms historia: den formade stadens tidiga institutioner, sociala hierarkier och religiösa praxis, och lade grunden för den expansion som kom att skapa en av antikens mäktigaste stater. Kungadömets berättelser om grundande, lagstiftning och uppror blev centrala delar i den romerska identiteten under republikens och kejsardömets tid.
Sammanfattningsvis är Roms kungadöme en blandning av arkeologiskt belagd urban utveckling och rika mytiska traditioner. Forskning fortsätter att nyansera bilden genom kombinationen av arkeologi, textkritik och jämförande studier av samtida italienska samhällen.
Födelse
Det som så småningom blev Romarriket började som bosättningar runt Palatinska kullen längs floden Tibern i centrala Italien. Floden var farbar fram till denna plats. Platsen hade också ett vadställe där Tibern kunde korsas. Palatinkullen och kullarna runt omkring utgjorde lätt försvarbara positioner i den vidsträckta bördiga slätten som omgav dem. Alla dessa egenskaper bidrog till stadens framgång.
Enligt den traditionella berättelsen om romersk historia styrdes Rom under de första århundradena av sju kungar i rad. Den traditionella kronologin har inte beaktats av den moderna forskningen. Gallerna förstörde alla Roms historiska dokument när de plundrade staden efter slaget vid Allia 390 f.Kr. eller 387/6, så det finns inga samtida dokument om riket. Alla berättelser om kungarna måste ifrågasättas.
Kungar
Efter Romulus, som bland annat skapade senaten, fanns det enligt legenden ytterligare sex kungar: Numa Pompilius, Tullo Ostilio, Anco Marzio, Tarquinius Priscus, Servius Tullius och Tarquinius Superbus. Efter Romulus död kunde den romerska senaten inte välja en ny kung och efter mycket debatt mellan romare och sabiner enades man om att låta kuriatförsamlingen rösta fram en ny kung i Rom. De valde Numa Pompilius. Numa var till skillnad från Romulus emot krig och ansåg att det bästa för Rom var fred. Numa anses ha fört in religionen i den vanliga romerska vardagen.
Kungarnas makt var nästan absolut, även om senaten hade ett visst inflytande. Det fanns ett stort undantag: kungamakten var inte ärftlig.
Val av kungar
När en kung dog gick Rom in i en period av interregnum. Den högsta makten i staten övergick till senaten, som var ansvarig för att hitta en ny kung. Senaten samlades och utsåg en av sina egna medlemmar - interrex - för en period på fem dagar med det enda syftet att utse Roms nästa kung.
Efter femdagsperioden utser interrex (med senatens samtycke) en annan senator för ytterligare en femdagsperiod. Denna process skulle fortsätta tills en ny kung valdes. När interrex hade funnit en lämplig kandidat till kungamakten skulle han föra fram kandidaten inför senaten och senaten skulle granska honom. Om senaten godkände kandidaten skulle interrex sammankalla församlingen och leda den under valet av kung.
När han väl hade föreslagits till församlingen kunde folket i Rom antingen acceptera eller förkasta honom. Om den valda kungen accepterades trädde han inte omedelbart in i ämbetet. Två andra handlingar måste fortfarande äga rum innan han tilldelades full kunglig auktoritet och makt.
För det första var det nödvändigt att få gudarnas gudars vilja att utse honom med hjälp av auspices, eftersom kungen skulle tjänstgöra som Roms överstepräst. Denna ceremoni utfördes av en augur, som förde den utvalda kungen till citadellet där han placerades på en stensits medan folket väntade nedanför. Om han befanns vara värdig kungamakten meddelade auguren att gudarna hade gett gynnsamma tecken, vilket bekräftade kungens prästerliga karaktär.
Den andra handlingen som måste utföras var att ge kungen kejsardömet. Församlingens tidigare omröstning hade endast fastställt vem som skulle bli kung och hade inte genom denna handling gett honom den nödvändiga kungamakten. Följaktligen föreslog kungen själv för församlingen en lag som gav honom imperium, och församlingen skulle genom att rösta för lagen bevilja det.
I teorin valde folket i Rom sin ledare, men senaten hade den största delen av kontrollen över processen.
Romulus
Romulus var Roms första kung och stadens grundare, de två namnen är tydligt kopplade till varandra. År 753 f.Kr. började Romulus bygga staden på Palatinkullen. Efter att ha grundat och namngett Rom (enligt historien) tillät han män av alla klasser att komma till Rom som medborgare, inklusive slavar och fria män utan åtskillnad. För att förse sina medborgare med hustrur bjöd Romulus in grannstammarna till en festival i Rom där han kidnappade unga kvinnor bland dem (känd som våldtäkten på sabinskorna). Efter det efterföljande kriget med sabinerna delade Romulus kungadömet med den sabinska kungen Titus Tatius.
Romulus valde ut 100 av de bästa männen för att bilda den romerska senaten som rådgivare till kungen. Dessa män kallade han patres, och deras ättlingar blev patrikerna. Han delade också in den allmänna befolkningen i trettio curiae, uppkallade efter trettio av de sabinska kvinnor som hade ingripit för att avsluta kriget mellan Romulus och Tatius. Curiae utgjorde de röstande enheterna i de romerska församlingarna: Comitia Curiata.
Förutom kriget mot sabinerna och andra stammar efter våldtäkten på sabinska kvinnor förde Romulus krig mot fidenaterna och veienterna. Efter sin död vid 54 års ålder gudifierades Romulus som krigsguden Quirinus och fungerade inte bara som en av Roms tre stora gudar utan också som den gudomliga avbildningen av staden Rom.
Tarquinius Superbus
Roms sjunde och sista kung var Lucius Tarquinius Superbus. Tarquinius var av etruskisk börd. Det var också under hans regeringstid som etruskerna nådde sin högsta maktnivå. Mer än andra kungar före honom använde Tarquinius våld, mord och terrorism för att behålla kontrollen över Rom. Han upphävde många av sina föregångares tidigare konstitutionella reformer.
En sexskandal fick kungen på fall. Tarquinius ska ha låtit sin son Sextus Tarquinius våldta Lucretia, en romersk patricier. Sextus hade hotat Lucretia att om hon vägrade kopulera med honom skulle han döda en slav, sedan döda henne och låta kropparna upptäckas tillsammans, vilket skulle skapa en gigantisk skandal. Lucretia berättade då för sina släktingar om hotet och begick sedan självmord för att undvika en sådan skandal. Lucretias släkting, Lucius Junius Brutus (förfader till Marcus Brutus), sammankallade senaten och fick Tarquinius och monarkin utvisade från Rom 510 f.Kr.
Det etruskiska styret i Rom fick ett dramatiskt slut 510 f.Kr., vilket också innebar att etruskernas makt i Latium gick under.
Lucius Junius Brutus och Lucius Tarquinius Collatinus, en medlem av familjen Tarquin och Lucretias änkling, blev de första konsulerna i Roms nya regering. Denna nya regering skulle leda romarna till att erövra större delen av Medelhavsvärlden och skulle överleva under de kommande 500 åren fram till Julius Caesars och Octavians uppkomst.
Många år senare, under den republikanska perioden, använde senaten detta starka romerska motstånd mot kungar som en motivering för mordet på jordbruksreformatorn Tiberius Gracchus.
Stadsregionens tillväxt under kungadömet
Sök