Romerska riket

Födelse

Det som så småningom blev Romarriket började som bosättningar runt Palatinska kullen längs floden Tibern i centrala Italien. Floden var farbar fram till denna plats. Platsen hade också ett vadställe där Tibern kunde korsas. Palatinkullen och kullarna runt omkring utgjorde lätt försvarbara positioner i den vidsträckta bördiga slätten som omgav dem. Alla dessa egenskaper bidrog till stadens framgång.

Enligt den traditionella berättelsen om romersk historia styrdes Rom under de första århundradena av sju kungar i rad. Den traditionella kronologin har inte beaktats av den moderna forskningen. Gallerna förstörde alla Roms historiska dokument när de plundrade staden efter slaget vid Allia 390 f.Kr. eller 387/6, så det finns inga samtida dokument om riket. Alla berättelser om kungarna måste ifrågasättas.

Kungar

Efter Romulus, som bland annat skapade senaten, fanns det enligt legenden ytterligare sex kungar: Numa Pompilius, Tullo Ostilio, Anco Marzio, Tarquinius Priscus, Servius Tullius och Tarquinius Superbus. Efter Romulus död kunde den romerska senaten inte välja en ny kung och efter mycket debatt mellan romare och sabiner enades man om att låta kuriatförsamlingen rösta fram en ny kung i Rom. De valde Numa Pompilius. Numa var till skillnad från Romulus emot krig och ansåg att det bästa för Rom var fred. Numa anses ha fört in religionen i den vanliga romerska vardagen.

Kungarnas makt var nästan absolut, även om senaten hade ett visst inflytande. Det fanns ett stort undantag: kungamakten var inte ärftlig.

Val av kungar

När en kung dog gick Rom in i en period av interregnum. Den högsta makten i staten övergick till senaten, som var ansvarig för att hitta en ny kung. Senaten samlades och utsåg en av sina egna medlemmar - interrex - för en period på fem dagar med det enda syftet att utse Roms nästa kung.

Efter femdagsperioden utser interrex (med senatens samtycke) en annan senator för ytterligare en femdagsperiod. Denna process skulle fortsätta tills en ny kung valdes. När interrex hade funnit en lämplig kandidat till kungamakten skulle han föra fram kandidaten inför senaten och senaten skulle granska honom. Om senaten godkände kandidaten skulle interrex sammankalla församlingen och leda den under valet av kung.

När han väl hade föreslagits till församlingen kunde folket i Rom antingen acceptera eller förkasta honom. Om den valda kungen accepterades trädde han inte omedelbart in i ämbetet. Två andra handlingar måste fortfarande äga rum innan han tilldelades full kunglig auktoritet och makt.

För det första var det nödvändigt att få gudarnas gudars vilja att utse honom med hjälp av auspices, eftersom kungen skulle tjänstgöra som Roms överstepräst. Denna ceremoni utfördes av en augur, som förde den utvalda kungen till citadellet där han placerades på en stensits medan folket väntade nedanför. Om han befanns vara värdig kungamakten meddelade auguren att gudarna hade gett gynnsamma tecken, vilket bekräftade kungens prästerliga karaktär.

Den andra handlingen som måste utföras var att ge kungen kejsardömet. Församlingens tidigare omröstning hade endast fastställt vem som skulle bli kung och hade inte genom denna handling gett honom den nödvändiga kungamakten. Följaktligen föreslog kungen själv för församlingen en lag som gav honom imperium, och församlingen skulle genom att rösta för lagen bevilja det.

I teorin valde folket i Rom sin ledare, men senaten hade den största delen av kontrollen över processen.

Romulus

Romulus var Roms första kung och stadens grundare, de två namnen är tydligt kopplade till varandra. År 753 f.Kr. började Romulus bygga staden på Palatinkullen. Efter att ha grundat och namngett Rom (enligt historien) tillät han män av alla klasser att komma till Rom som medborgare, inklusive slavar och fria män utan åtskillnad. För att förse sina medborgare med hustrur bjöd Romulus in grannstammarna till en festival i Rom där han kidnappade unga kvinnor bland dem (känd som våldtäkten på sabinskorna). Efter det efterföljande kriget med sabinerna delade Romulus kungadömet med den sabinska kungen Titus Tatius.

Romulus valde ut 100 av de bästa männen för att bilda den romerska senaten som rådgivare till kungen. Dessa män kallade han patres, och deras ättlingar blev patrikerna. Han delade också in den allmänna befolkningen i trettio curiae, uppkallade efter trettio av de sabinska kvinnor som hade ingripit för att avsluta kriget mellan Romulus och Tatius. Curiae utgjorde de röstande enheterna i de romerska församlingarna: Comitia Curiata.

Förutom kriget mot sabinerna och andra stammar efter våldtäkten på sabinska kvinnor förde Romulus krig mot fidenaterna och veienterna. Efter sin död vid 54 års ålder gudifierades Romulus som krigsguden Quirinus och fungerade inte bara som en av Roms tre stora gudar utan också som den gudomliga avbildningen av staden Rom.

Tarquinius Superbus

Roms sjunde och sista kung var Lucius Tarquinius Superbus. Tarquinius var av etruskisk börd. Det var också under hans regeringstid som etruskerna nådde sin högsta maktnivå. Mer än andra kungar före honom använde Tarquinius våld, mord och terrorism för att behålla kontrollen över Rom. Han upphävde många av sina föregångares tidigare konstitutionella reformer.

En sexskandal fick kungen på fall. Tarquinius ska ha låtit sin son Sextus Tarquinius våldta Lucretia, en romersk patricier. Sextus hade hotat Lucretia att om hon vägrade kopulera med honom skulle han döda en slav, sedan döda henne och låta kropparna upptäckas tillsammans, vilket skulle skapa en gigantisk skandal. Lucretia berättade då för sina släktingar om hotet och begick sedan självmord för att undvika en sådan skandal. Lucretias släkting, Lucius Junius Brutus (förfader till Marcus Brutus), sammankallade senaten och fick Tarquinius och monarkin utvisade från Rom 510 f.Kr.

Det etruskiska styret i Rom fick ett dramatiskt slut 510 f.Kr., vilket också innebar att etruskernas makt i Latium gick under.

Lucius Junius Brutus och Lucius Tarquinius Collatinus, en medlem av familjen Tarquin och Lucretias änkling, blev de första konsulerna i Roms nya regering. Denna nya regering skulle leda romarna till att erövra större delen av Medelhavsvärlden och skulle överleva under de kommande 500 åren fram till Julius Caesars och Octavians uppkomst.

Många år senare, under den republikanska perioden, använde senaten detta starka romerska motstånd mot kungar som en motivering för mordet på jordbruksreformatorn Tiberius Gracchus.

Stadsregionens tillväxt under kungadömet