Scubadykning (SCUBA) – definition och utrustning för dykning med flaska

På 1600-talet sänkte man en dykarklocka med luft i den. En dykarklocka är som en stor tung uppochnedvänd hink som innehåller luft när den sänks ner i vattnet. En dykare skulle andas in luften och simma in och ut ur klockan för att arbeta tills luften blev dålig. Senare pumpades frisk luft till dykarklockan genom en slang så att dykaren kunde stanna längre.

De första dykardräkterna använde en tung dykhjälm i koppar med fönster och en slang från en luftpump. Hjälmen var fastspänd på en dykardräkt med vattendräkt. Dykare bar tunga byxor och gick på havsbotten eftersom det inte var säkert att simma. Luftslangen skickade luft till hjälmen från en pump på land eller på en båt ovanför dykaren. Luften passerar genom hjälmen och ut i vattnet genom en ventil, och dykaren andas genom luften i hjälmen. Detta slösade bort mycket luft, men det fanns inget sätt att bara tillföra luft när dykaren behövde den. Detta kallas ett system med fritt flöde.

Jacques Cousteau var en fransman som utvecklade flera viktiga delar av dykarsystemet och gjorde det användbart. En del var en bättre regulator som bara skickade luft när dykaren andades in. Detta gjorde att dykarna kunde gå längre med en enda flaska. Den gjordes med ett munstycke på en gummislang, så en tung hjälm behövdes inte. Den var tillräckligt lätt för att kunna användas med fenor och enkelt simma. Han tog också många undervattensfilmer och visade människor vad som fanns under vattnet och varför det behövde skyddas.

Sedan Cousteau har dykarutrustningen förbättrats för att göra den säkrare och enklare att använda.

• En eller flera luftfyllda dykflaskor. Luften är vanlig komprimerad luft för de flesta dyk, men för längre dyk kan en blandning av luft med mer syre, kallad nitrox, användas för att undvika dekompressionssjuka, även kallad bends (ett smärtsamt eller dödligt problem som uppstår när man går upp till ytan för snabbt). Flaskan är fäst vid dykaren med en sele, som ofta är en del av BCD:en. Vid djupare dyk kan en andningsgas som innehåller helium användas för att förhindra kvävenarkos, som kan få dykaren att uppträda som om han eller hon var berusad och som är farlig.
• Regulator för att andas in luften från tanken. Detta minskar trycket på luften som kommer från tanken. Den anpassar luften till trycket i vattnet runt dykaren så att denne kan andas lätt på alla säkra djup. Det finns också en lufttrycksmätare som visar hur mycket luft som finns kvar i tanken.
• BCD (buoyancy control device) för att kontrollera om dykaren flyter eller sjunker. Dykaren kan fylla på med luft genom en uppblåsningsventil eller ta bort luft genom att öppna en dumpventil. Dykare kan också bära vikter för att förhindra att de flyter uppåt när dykardräkten har för hög flytförmåga. Med BCD:n kan dykaren justera sin flytkraft så att han eller hon kan vara neutral (flyta på plats) på det djup han eller hon vill ha. Om dykaren simmar uppåt kommer luften i BCD:n att expandera eftersom vattentrycket är lägre, och dykaren måste släppa ut en del luft eller flyta upp till ytan. Om dykaren simmar neråt kommer luften att komprimeras och dykaren måste släppa ut mer luft eller sjunka till botten, så dykaren måste noggrant kontrollera hur mycket luft som finns i BCD:n när djupet ändras.
• Djupmätare för att veta hur djupt de är och det kan finnas en klocka som visar tiden eller en dykdator som visar hur långsamt de måste komma upp för att inte drabbas av dekompressionssjuka. Ett säkert dyk beror på hur länge och hur djupt dykaren dyker och hur länge det har gått sedan det senaste dyket.
• De flesta dykare bär en dykardräkt för att hålla sig varma. Detta är vanligtvis en våtdräkt av skumgummi, men för kallare vatten kan en torrdräkt användas.
• Dykare bär en mask för att se igenom, eftersom det mänskliga ögat inte kan fokusera ordentligt i vatten.
• Simfenor bärs på fötterna för att simma bättre.
• En snorkel kan användas för att andas vid ytan när du simmar med ansiktet nedåt.

Dykare utsätts för faror som kan skada eller döda dem om de inte vet vad de ska göra. De kan förbruka all sin luft, drabbas av dekompressionssjuka eller kvävenarkos. En person måste vara utbildad för att kunna använda utrustningen och dyka säkert. När de visar att de kan dyka säkert får de ett certifieringskort. Den största organisationen för certifiering av dykare är PADI - Professional Association of Diving Instructors - men det finns många andra, beroende på land. Vissa turistorter har en kort kurs utan certifiering och då leder instruktören dykaren till ett grunt dyk, allt på en dag.

På grund av de särskilda farorna finns det avancerade kurser för t.ex. dykning i eller runt fartygsvrak, grottdykning och djupdykning (mer än 18 meter).

• fridykning - Dykning utan dykutrustning (hålla andan). Snorkelutrustning används ofta vid fridykning. Ingen certifiering behövs, men det kan ändå vara farligt.