Sjögurkor är en klass av tagghudingar, Holothuroidea. De har en långsträckt kropp med en mjuk, läderartad hud och lever främst på havets botten. De flesta arter rör sig långsamt längs botten och spelar en viktig roll i havets ekosystem genom att omarbeta sediment och återcirkulera näringsämnen.

Utseende och anatomi

Sjögurkor har en kropp som ofta är cylindrisk eller sladdrig och saknar det tydliga taggiga pansar som ses hos många andra tagghudingar. Längst fram sitter ett munområde omgivet av tentakler som används för födointag. Liksom andra tagghudingar har de ett endoskelett av kalkhaltiga spikler (ossikler) inbäddade under huden, men dessa är ofta små och spridda. Kroppsvävnaderna innehåller kraftig bindväv som kan förändra sin stelhet snabbt — en egenskap som ger flexibilitet men även möjliggör självtillbakabildning av kroppsdelar vid behov.

Funktioner för andning och rörelse

Sjögukor andas genom ett särskilt organ som kallas respirations träd (respiratory trees) — ett par grenade, tunna organ kopplade till anus där vatten pumpas in och ut för gasutbyte. Rörelse sker med hjälp av små fötter (tube feet) och muskelrörelser i kroppsväggen; vissa arter saknar utpräglade fötter och lever mer flytande.

Föda och ekologi

De flesta sjögurkor är asätare eller sedimentätare: de tar upp sediment vid munnen, filtrerar ut organiskt material och lämnar renare bottensubstrat. Det finns också arter som filtrerar plankton från vattenmassan. Genom sin aktivitet bidrar sjögurkor till bioturbation och näringscykler i marina bottenmiljöer.

Försvar och rovdjur

Sjögurkor har flera försvar mot rovdjur. Många arter kan kasta ut delar av sin inälvor (evisceration) som distraktion och senare regenerera dem. Vissa släpper ut trådliknande Cuvierianska tubuli som blir klibbiga eller giftiga för angripare, och flera arter producerar giftiga ämnen (t.ex. holothuriner) i sin kroppsvätska.

Utbredning, mångfald och taxonomi

Gruppen är kosmopolitisk och finns i alla världshav, från kustnära grunda hav till djuphavsbottnar. Det finns cirka 1 500 arter av sjögurkor, men antalet varierar beroende på taxonomiska revisioner. Högst artdiversitet återfinns i tropiska och subtropiska områden, speciellt i Indo‑Stilla havet. Några få pelagiska arter lever i vattenmassan och har reducerat eller saknar ossikler.

Fortplantning och regenerering

De flesta sjögurkor fortplantar sig sexuellt genom att frigöra ägg och spermier i vattnet (extern befruktning), men vissa kan även föröka sig asexuellt genom fission. Många arter har larvstadier som deltar i spridningen, och regenerationsförmågan är ofta väl utvecklad för att ersätta förlorade organ.

Betydelse för människan och bevarande

Vissa arter har ett ekonomiskt värde och skördas för livsmedel och traditionell medicin. I delar av Asien, och bland annat Kineserna, är torkade sjögurkor (bêche‑de‑mer eller trepang) uppskattade delikatesser och handelsvaror. Överfiske har lett till minskade bestånd i flera regioner, och det finns ökande intresse för hållbar förvaltning och odling (akvakultur) av sjögurkor.

Sjögurkor fortsätter att vara föremål för forskning inom områden som ekologi, fysiologi och bioprospektering, bland annat på grund av deras unika biologiska egenskaper och kemiska försvarsämnen.