Sibirisk intervention

Bakgrund

Den sibiriska interventionen kom snabbt efter den ryska oktoberrevolutionen 1917. Den nya bolsjevikregeringen undertecknade ett separat fredsavtal med Tyskland. Det var ett allvarligt problem för ententemakterna. Fördraget avslutade striderna för tyskarna som stod inför Ryssland. Tyskland kunde då flytta soldater från öst till väst; mot Europa. Fredsavtalet gjorde det också möjligt för Tyskland att få många förnödenheter från Murmansk, Archangelsk och Vladivostok. Dessutom hade en 50 000 man stark tjeckisk legion kämpat på de allierades sida. De hamnade i en fälla. Tjeckerna försökte kämpa sig ut österut till Vladivostok längs den transsibiriska järnvägen. Bolsjevikerna kontrollerade dock den järnvägen.

Storbritannien och Frankrike bestämde sig för att använda militär makt och gå med i det ryska inbördeskriget mot bolsjevikregeringen på grund av alla dessa problem. De hade tre mål:

1. hindra Tyskland eller bolsjevikerna från att få tag på de allierades krigsförnödenheter i Ryssland
2. rädda den tjeckiska legionen och återföra den till den europeiska fronten
3. återuppta östfronten genom att hjälpa till att skapa en vitrysk regering.

Britterna och fransmännen hade inte tillräckligt med soldater, så de bad USA om hjälp. De bad USA att skicka soldater till både den nordryska kampanjen och den sibiriska kampanjen. President Wilson gick med på det i juli 1918 trots att krigsministeriet sa att de inte skulle hjälpa till. USA skickade två grupper av soldater: 5 000 soldater var American North Russia Expeditionary Force (med smeknamnet Polar Bear Expedition) och 10 000 kallades American Expeditionary Force Siberia. Samma månad bad den ryska vita rörelsen Beiyang-regeringen i Republiken Kina att skicka män. De skickade 2 000 soldater i augusti. Kineserna ockuperade senare Yttre Mongoliet och Tuva. De skickade en bataljon till den nordryska kampanjen för att kämpa mot bolsjevikerna.

 

Aktiva länder

Storbritannien

Britterna hade få soldater och skickade endast 1 500 soldater till Sibirien. Dessa soldater kom från 9th Battalion, Hampshire Regiment och 25th Battalion Middlesex Regiment.

Kanada

Den kanadensiska sibiriska expeditionsstyrkan leddes av generalmajor James H. Elmsley. Den kanadensiska regeringen godkände uppdraget i augusti 1918. De kanadensiska soldaterna skickades till Vladivostok för att stödja de allierade arméer som redan fanns där. Det fanns 4 192 soldater i gruppen. De återvände till Kanada mellan april och juni 1919. Kanadensarna deltog i få strider. Färre än 100 soldater lämnade basområdet för att åka till Omsk. Dessa 100 arbetade som administrativ personal för 1 500 brittiska trupper som hjälpte amiral Alexander Koltjaks vitryska regering. De flesta kanadensare stannade i Vladivostok. De gjorde rutinövningar och arbetade som poliser i den instabila hamnstaden.

Italien

De italienska soldaterna var mest aktiva på tre områden: Irkutsk, Harbin och Vladivostok.

Japan

Den kejserliga japanska armén skickade 70 000 soldater.

Förenta staterna

Den amerikanska expeditionsstyrkan i Sibirien leddes av generalmajor William S. Graves. När den var som störst bestod den av 7 950 officerare och värnpliktiga.

 
En kanadensisk soldat poserar med pojkar i Vladivostok.  

De allierades ingripande (1918-1919)

De allierade började samarbeta i Sibirien i augusti 1918. Japanerna gick in genom Vladivostok och platser längs den manchuriska gränsen. De skickade mer än 70 000 soldater. De allierade oroade sig för de japanska planerna eftersom de skickade en så stor grupp. Den 5 september mötte japanerna den ledande gruppen av den tjeckiska legionen. Några dagar senare anslöt sig de brittiska, italienska och franska grupperna till tjeckerna för att försöka återuppta kriget i öster. De försökte skapa en ny stridslinje bortom Uralbergen. Detta innebar att de europeiska allierade flyttade västerut. Japanerna hade sina egna mål. De ville inte gå väster om Bajkalsjön och stannade kvar. Amerikanerna var misstänksamma mot de japanska planerna. de stannade också kvar för att bevaka japanerna. I november kontrollerade japanerna alla hamnar och större städer i de ryska sjöprovinserna och i Sibirien öster om staden Chita.

Från och med sommaren 1918 stödde den japanska armén vitryska grupper; den femte infanteridivisionen och Grigorij Semjonovs specialgrupp för Manchuriet, som stöddes av Japan, tog kontroll över Transbaikalien. De startade en vit transbaikalisk regering, men den höll inte länge.