Sibiriska interventionen 1918–1922: Allierade i det ryska inbördeskriget
Sibiriska interventionen 1918–1922: Allierades och Japans insatser i ryska inbördeskriget — en spännande genomgång av militära operationer, politiska mål och följder.
Den sibiriska interventionen (1918–1922) var en del av ett större ingripande från västmakterna och Japan under det ryska inbördeskriget. Målet för insatserna varierade mellan länderna, men gemensamt var försök att motverka bolsjevikernas framfart och att stödja den vita rörelsen (de vita styrkorna) mot Röda armén. Andra skeden av de allierades militära ingripanden skedde samtidigt i nordvästra Ryssland, på Krim, i Bessarabien och i Kaukasus.
Bildgalleri
6 Bilder
Bakgrund och motiv
Interventionen måste ses mot bakgrund av första världskrigets slut och den politiska oro som följde den ryska revolutionen 1917. De viktigaste motiven var:
- Militärt: skydda stora lager av krigsmaterial som fanns kvar i Ryssland och säkra transportvägar, exempelvis Transsibiriska järnvägen.
- Politiskt/ideologiskt: hindra bolsjevikernas spridning och stödja antikommunistiska styrkor (de vita).
- Humanitärt/evakuering: rädda och evakuera den så kallade Czechoslovak Legion, en betydande truppstyrka som satt fast längs järnvägen.
- Geopolitiskt: förhindra tysk eller japansk dominans i Rysslands östra delar — samtidigt som Japan hade egna expansionsintressen.
Deltagande länder och styrkors uppgifter
Flera länder deltog i olika grad: Storbritannien, Frankrike, USA, Japan, Kanada, Italien, Rumänien och andra. Japan bidrog med långt fler trupper än de västallierade i Sibirien och förde en mer självständig politik i regionen. En annan central aktör var den Czechoslovak Legion, som med tiotusentals soldater kontrollerade stora delar av den transsibiriska järnvägen under 1918–1919.
- USA skickade en expedition till Sibirien (Siberian Expeditionary Force) och en annan till norra Ryssland (Arkhangelskområdet), med prioritet på evakuering och skydd av materiella intressen.
- Storbritannien och Frankrike stödde vita ledare och bidrog med både trupper och materiel.
- Den kejserliga japanska armén agerade med egna syften och upprätthöll en betydande närvaro långt efter övriga allierades avresa.
Förlopp
Interventionen inleddes under 1918 med landstigningar i hamnar vid Vita havet och i Stillahavets östra utposter (Vladivostok). De allierade styrkorna samarbetade delvis med vita befälhavare som generalerna Anton Denikin och Alexander Koltchak, men samarbetet präglades ofta av misstänksamhet, dålig kommunikation och skilda politiska mål. Under 1919 och 1920 förlorade de vita styrkorna mark, och bolsjevikernas Röda armé konsoliderade sin makt.
Resultat och konsekvenser
Sammanfattningsvis ledde interventionen inte till att bolsjevikregimen störtades. De allierade drog tillbaka större delen av sina styrkor omkring 1919–1920, men Japan behöll trupper i Sibirien till 1922 och i vissa områden ännu längre, vilket fördjupade misstänksamheten mellan Japan och de västliga segrarmakterna. Konsekvenserna inkluderar:
- Försvagad internationell ställning för vita rörelsen och stärkt bolsjevikisk legitimitet i den inhemska propagandan (att utländska makter försökte lägga sig i Ryssland).
- Försämrade relationer mellan Sovjetryssland och flera västmakter under de följande åren.
- Betydande mänskligt lidande och materiella förluster, både bland soldater och civila; exakta siffror varierar och är osäkra.
- En varaktig misstanke mot Japan i regionen på grund av dess långvariga och expansiva närvaro.
Historiskt betraktas den sibiriska interventionen som ett tydligt exempel på hur internationella militära ingripanden kan få oförutsedda politiska konsekvenser och hur splittring bland de interventionistiska makterna försvårade ett effektivt stöd till de vita styrkorna.
Bakgrund
Den sibiriska interventionen kom snabbt efter den ryska oktoberrevolutionen 1917. Den nya bolsjevikregeringen undertecknade ett separat fredsavtal med Tyskland. Det var ett allvarligt problem för ententemakterna. Fördraget avslutade striderna för tyskarna som stod inför Ryssland. Tyskland kunde då flytta soldater från öst till väst; mot Europa. Fredsavtalet gjorde det också möjligt för Tyskland att få många förnödenheter från Murmansk, Archangelsk och Vladivostok. Dessutom hade en 50 000 man stark tjeckisk legion kämpat på de allierades sida. De hamnade i en fälla. Tjeckerna försökte kämpa sig ut österut till Vladivostok längs den transsibiriska järnvägen. Bolsjevikerna kontrollerade dock den järnvägen.
Storbritannien och Frankrike bestämde sig för att använda militär makt och gå med i det ryska inbördeskriget mot bolsjevikregeringen på grund av alla dessa problem. De hade tre mål:
- hindra Tyskland eller bolsjevikerna från att få tag på de allierades krigsförnödenheter i Ryssland
- rädda den tjeckiska legionen och återföra den till den europeiska fronten
- återuppta östfronten genom att hjälpa till att skapa en vitrysk regering.
Britterna och fransmännen hade inte tillräckligt med soldater, så de bad USA om hjälp. De bad USA att skicka soldater till både den nordryska kampanjen och den sibiriska kampanjen. President Wilson gick med på det i juli 1918 trots att krigsministeriet sa att de inte skulle hjälpa till. USA skickade två grupper av soldater: 5 000 soldater var American North Russia Expeditionary Force (med smeknamnet Polar Bear Expedition) och 10 000 kallades American Expeditionary Force Siberia. Samma månad bad den ryska vita rörelsen Beiyang-regeringen i Republiken Kina att skicka män. De skickade 2 000 soldater i augusti. Kineserna ockuperade senare Yttre Mongoliet och Tuva. De skickade en bataljon till den nordryska kampanjen för att kämpa mot bolsjevikerna.
Aktiva länder
Storbritannien
Britterna hade få soldater och skickade endast 1 500 soldater till Sibirien. Dessa soldater kom från 9th Battalion, Hampshire Regiment och 25th Battalion Middlesex Regiment.
Kanada
Den kanadensiska sibiriska expeditionsstyrkan leddes av generalmajor James H. Elmsley. Den kanadensiska regeringen godkände uppdraget i augusti 1918. De kanadensiska soldaterna skickades till Vladivostok för att stödja de allierade arméer som redan fanns där. Det fanns 4 192 soldater i gruppen. De återvände till Kanada mellan april och juni 1919. Kanadensarna deltog i få strider. Färre än 100 soldater lämnade basområdet för att åka till Omsk. Dessa 100 arbetade som administrativ personal för 1 500 brittiska trupper som hjälpte amiral Alexander Koltjaks vitryska regering. De flesta kanadensare stannade i Vladivostok. De gjorde rutinövningar och arbetade som poliser i den instabila hamnstaden.
Italien
De italienska soldaterna var mest aktiva på tre områden: Irkutsk, Harbin och Vladivostok.
Japan
Den kejserliga japanska armén skickade 70 000 soldater.
Förenta staterna
Den amerikanska expeditionsstyrkan i Sibirien leddes av generalmajor William S. Graves. När den var som störst bestod den av 7 950 officerare och värnpliktiga.
De allierades ingripande (1918-1919)
De allierade började samarbeta i Sibirien i augusti 1918. Japanerna gick in genom Vladivostok och platser längs den manchuriska gränsen. De skickade mer än 70 000 soldater. De allierade oroade sig för de japanska planerna eftersom de skickade en så stor grupp. Den 5 september mötte japanerna den ledande gruppen av den tjeckiska legionen. Några dagar senare anslöt sig de brittiska, italienska och franska grupperna till tjeckerna för att försöka återuppta kriget i öster. De försökte skapa en ny stridslinje bortom Uralbergen. Detta innebar att de europeiska allierade flyttade västerut. Japanerna hade sina egna mål. De ville inte gå väster om Bajkalsjön och stannade kvar. Amerikanerna var misstänksamma mot de japanska planerna. de stannade också kvar för att bevaka japanerna. I november kontrollerade japanerna alla hamnar och större städer i de ryska sjöprovinserna och i Sibirien öster om staden Chita.
Från och med sommaren 1918 stödde den japanska armén vitryska grupper; den femte infanteridivisionen och Grigorij Semjonovs specialgrupp för Manchuriet, som stöddes av Japan, tog kontroll över Transbaikalien. De startade en vit transbaikalisk regering, men den höll inte länge.
Relaterade artiklar
Författare
AlegsaOnline.com Sibiriska interventionen 1918–1922: Allierade i det ryska inbördeskriget Leandro Alegsa
URL: https://sv.alegsaonline.com/art/90163
Källor
- isitt.wordpress.com : Benjamin Isitt, "Mutiny from Victoria to Vladivostok, December 1918," Canadian Historical Review, 87:2 (June 2006)
- siberianexpedition.ca : Canada's Siberian Expedition website