Den sibiriska interventionen (1918–1922) var en del av ett större ingripande från västmakterna och Japan under det ryska inbördeskriget. Målet för insatserna varierade mellan länderna, men gemensamt var försök att motverka bolsjevikernas framfart och att stödja den vita rörelsen (de vita styrkorna) mot Röda armén. Andra skeden av de allierades militära ingripanden skedde samtidigt i nordvästra Ryssland, på Krim, i Bessarabien och i Kaukasus.

Bakgrund och motiv

Interventionen måste ses mot bakgrund av första världskrigets slut och den politiska oro som följde den ryska revolutionen 1917. De viktigaste motiven var:

  • Militärt: skydda stora lager av krigsmaterial som fanns kvar i Ryssland och säkra transportvägar, exempelvis Transsibiriska järnvägen.
  • Politiskt/ideologiskt: hindra bolsjevikernas spridning och stödja antikommunistiska styrkor (de vita).
  • Humanitärt/evakuering: rädda och evakuera den så kallade Czechoslovak Legion, en betydande truppstyrka som satt fast längs järnvägen.
  • Geopolitiskt: förhindra tysk eller japansk dominans i Rysslands östra delar — samtidigt som Japan hade egna expansionsintressen.

Deltagande länder och styrkors uppgifter

Flera länder deltog i olika grad: Storbritannien, Frankrike, USA, Japan, Kanada, Italien, Rumänien och andra. Japan bidrog med långt fler trupper än de västallierade i Sibirien och förde en mer självständig politik i regionen. En annan central aktör var den Czechoslovak Legion, som med tiotusentals soldater kontrollerade stora delar av den transsibiriska järnvägen under 1918–1919.

  • USA skickade en expedition till Sibirien (Siberian Expeditionary Force) och en annan till norra Ryssland (Arkhangelskområdet), med prioritet på evakuering och skydd av materiella intressen.
  • Storbritannien och Frankrike stödde vita ledare och bidrog med både trupper och materiel.
  • Den kejserliga japanska armén agerade med egna syften och upprätthöll en betydande närvaro långt efter övriga allierades avresa.

Förlopp

Interventionen inleddes under 1918 med landstigningar i hamnar vid Vita havet och i Stillahavets östra utposter (Vladivostok). De allierade styrkorna samarbetade delvis med vita befälhavare som generalerna Anton Denikin och Alexander Koltchak, men samarbetet präglades ofta av misstänksamhet, dålig kommunikation och skilda politiska mål. Under 1919 och 1920 förlorade de vita styrkorna mark, och bolsjevikernas Röda armé konsoliderade sin makt.

Resultat och konsekvenser

Sammanfattningsvis ledde interventionen inte till att bolsjevikregimen störtades. De allierade drog tillbaka större delen av sina styrkor omkring 1919–1920, men Japan behöll trupper i Sibirien till 1922 och i vissa områden ännu längre, vilket fördjupade misstänksamheten mellan Japan och de västliga segrarmakterna. Konsekvenserna inkluderar:

  • Försvagad internationell ställning för vita rörelsen och stärkt bolsjevikisk legitimitet i den inhemska propagandan (att utländska makter försökte lägga sig i Ryssland).
  • Försämrade relationer mellan Sovjetryssland och flera västmakter under de följande åren.
  • Betydande mänskligt lidande och materiella förluster, både bland soldater och civila; exakta siffror varierar och är osäkra.
  • En varaktig misstanke mot Japan i regionen på grund av dess långvariga och expansiva närvaro.

Historiskt betraktas den sibiriska interventionen som ett tydligt exempel på hur internationella militära ingripanden kan få oförutsedda politiska konsekvenser och hur splittring bland de interventionistiska makterna försvårade ett effektivt stöd till de vita styrkorna.