En notrad (eller en notlinje) är namnet på de fem horisontella linjerna på vilka vi kan skriva musik. Musikaliska noter kan placeras antingen på en linje (dvs. med ett streck som går genom mitten av nothuvudet) eller i ett mellanslag mellan linjerna. Det finns fyra inre utrymmen samt de två yttre utrymmena ovanför och under notraden. Ju högre tonhöjd en not har, desto högre upp placeras den på notraden. Om vi tittar på de vita tangenterna på ett piano: varje ton (A, B, C, D osv.) motsvaras av en följd av linjer och mellanslag (linje, mellanslag, linje, mellanslag osv.). Ett nyckel sätts i början av notsystemet för att ange vilka toner linjerna och mellanslagen representerar; olika nycklar används för höga, medelhöga och låga register.

Det här musikaliska exemplet visar inledningen av Beethovens Symfoni nr 5. De tre första tonerna ligger på andra linjen räknat från botten och är därför G i diskantnyckel (G-klav). Den fjärde tonen ligger något lägre på den nedersta linjen (E-linjen); på grund av den angivna nyckel signaturen är tonen sänkt (E♭). Därefter följer en ton som ligger mellan de två tidigare (F). Efter de tre F:en kommer ett D i det yttre nedre mellanslaget. Exemplet visar hur nyckel och tonartsangivelse tillsammans avgör exakt vilken pitch som avses.

Nycklar och hur de fungerar

De vanligaste nycklarna är:

  • Diskantnyckeln (G-klav) — placerar tonen G på den andra linjen uppifrån räknat från botten. Används ofta för violin, flöjt, sopran- och altstämman.
  • Bassnyckeln (F-klav) — placerar tonen F på den fjärde linjen. Används för basinstrument och vänsterhanden på piano.
  • C-nycklar (alto-, tenor-klav) — flyttar mitt-tonen C till olika linjer och används ibland för viola och äldre röstskrivningar.

Nyckeln visar alltså referenspunkten på notraden; kombineras den med en nyckel signaturen (tonartens kors- eller b-förtecken) bestäms exakt vilken ton varje linje och mellanslag representerar.

Förlängningslinjer (ledger lines)

När toner ligger för högt eller för lågt för att rymmas på de fem linjerna används förlängningslinjer, ofta kallade ledger lines. Det är korta, parallella linjer som förlänger notraden uppåt eller nedåt så att man kan skriva toner utanför grundsystemet. Regeln är enkel: räkna linjer och mellanslag vidare utanför notraden på samma sätt som inom den. Ju fler förlängningslinjer, desto längre från mittenläge ligger tonen.

Flera stämmor och tecken för sammanaföring

Om två eller flera notrader spelas samtidigt kopplas de ofta ihop på vänster sida med en bracke eller hake, som i vardagligt språk kallas för häftklammer. Pianomusik skrivs till exempel vanligtvis på två notstämor: en för höger hand (diskantnyckeln) och en för vänster hand (bassnyckeln). Häftklammern visar att stämmorna hör ihop och ska spelas samtidigt av samma instrument.

Rytm- och slagverksnotation

Instrument som huvudsakligen spelar rytm och inte bestämda toner (t.ex. cymbaler) behöver inte alltid full tonhöjdsnotation. Sådan musik kan skrivas på en enda linje eller ett litet notsystem där nothuvuden ofta markeras med kors (x) eller andra symboler för att ange slag, tekniker eller instrumentval. Rytm skrivs vanligen med tydlig taktindelning och symboler som visar vilken typ av slag som avses.

Kort historik

I äldre och även vissa moderna specialskrivningar har kompositörer använt sig av notsystem med fler eller färre än fem rader, men den femradiga notraden blev standard i västerländsk konstmusik från omkring 1200-talet och framåt. Sedan dess har notsystemet utvecklats med flera konventioner (nycklar, tonarts- och taktangivelser, dynamik, artikulation) för att ge tydliga instruktioner till utövaren.

Ytterligare praktiska tips för läsning: nothuvudets form och placering visar tonhöjd; notstjälkens riktning (uppåt eller nedåt) påverkar inte tonen men hjälper läsbarheten i stämmor med många noter; och olyckstal (kors eller b) placeras före noten eller i tonartsangivelsen för att ändra tonen temporärt eller permanent i takten.