Dordtsynoden var ett nationellt kyrkoråd som ägde rum 1618–1619 i staden Dordrecht i Nederländerna. Den nederländska reformerta kyrkan sammankallade mötet för att besvara den teologiska och kyrkliga fråga som väckts av Jacobus Arminius och arminianismens framväxt inom de nederländska församlingarna. Synoden öppnades den 13 november 1618 och höll sammanlagt 154 sessioner; det sista mötet var den 9 maj 1619.

Bakgrund

Efter Arminius död 1609 formulerade hans anhängare sina invändningar i en skrift kallad remonstransen (1610), som ifrågasatte delar av den då rådande reformerta läran om utväljelse och nåd. Detta ledde till stora spänningar inom kyrkan och i Republiken i stort. För att lösa konflikten och ge en officiell dom över de teologiska tvisterna kallade myndigheter och kyrkoledare samman synoden i Dordrecht. Utöver delegater från den nederländska kyrkan var representanter från reformerta kyrkor i flera andra länder inbjudna.

Beslut och innehåll

Synoden avvisade remonstranternas huvudpunkter och formulerade i stället de så kallade Dordtska kanonerna (Canons of Dort) som ett sammanhängande svar. De kanonerna fastställde en ortodox reformert lära om predestination och nådens verkan och brukar sammanfattas i fem huvudpunkter, ofta sammanställda i senare populära sammanhang under akronymen TULIP. På enklare svenska uttrycks dessa punkter ungefär som:

  • Människans totala syndfullhet – människan kan inte frälsa sig själv.
  • Villkorslös utväljelse – Gud utväljer människor enligt sin nåd, inte efter förutsedd tro.
  • Begränsad försoning – Kristi försoning är avsedd för de utvalda.
  • Obetvinglig nåd – Guds nåd leder till verklig omvändelse hos dem som Gud vill frälsa.
  • De troendes uthållighet – de som verkligen är utvalda håller fast vid tron till slutet.

Konsekvenser och betydelse

Besluten vid Dordtsynoden fick omedelbara praktiska följder: flera remonstrantiska präster förlorade sina ämbeten och vissa ledare förvisades, och remonstranternas lära förklarades kättersk av den dominerande reformerta kyrkan i Nederländerna. På lång sikt blev Dordtska kanonerna ett centralt dokument för många reformerta kyrkor internationellt och bidrog till att forma konfessionell identitet, teologisk undervisning och kyrklig disciplin i flera länder under 1600-talet och framåt.

Förutom de teologiska uttalandena behandlade synoden också frågor om kyrkoordning, predikoverksamhet och allmän ordning inom kyrkorna. Dordtsynoden räknas i historien som ett av de mest betydelsefulla kyrkomötena inom den reformerta traditionen, eftersom den klargjorde och institutionaliserade en tydlig teologisk linje gentemot arminianismen.