Canterbury Tales är en italiensk film från 1972 regisserad av Pier Paolo Pasolini. Filmen bygger fritt på den medeltida samlingen Canterbury Tales, en ramberättelsekorpus av Geoffrey Chaucer, och utgör den andra delen i Pasolinis så kallade "Livets trilogi". Pasolini väljer att dramatisera och omskapa åtta av de ursprungliga tjugofyra berättelserna, och gör det med en personlig och tidvis provokativ ansats.

Innehåll och teman

Filmens berättelser ligger nära Chaucer i grundidé men är ofta förenklade eller omskrivna för filmformats krav. Tematiskt framhävs komik, kroppslighet, social satir och människors vardagsdrifter. Pasolini tonar fram både rå folklighet och karnevalesk humor, och flera scener innehåller öppet naket och sex som del av berättelsernas uttryck. Samtidigt inför han egna tillägg och tolkningar som speglar 1900-talets sociala och politiska perspektiv.

Form, skådespel och estetik

Regissören kombinerar professionella skådespelare med icke-professionella, vilket ger filmens karaktärer en blandning av naturalism och stilisering. Scenografin hålls ofta sparsmakad och jordnära för att framhäva berättelsens folkliga ursprung, medan bildspråk och musik skapar kontraster mellan tragik och komik. Pasolinis film språk präglas av en enkelhet i miljöer men en komplexitet i moraliska och sexuella teman.

Produktion och mottagande

Canterbury Tales var vid sin premiär föremål för både hyllningar och kritik. Den tilldelades Guldbjörnen vid Berlins filmfestival, vilket stärkte dess internationella profil. Samtidigt väckte den explicita framställningen debatt om censur och konstnärlig frihet i flera länder, och recensionerna varierade mellan beundran för Pasolinis konstnärskap och kritik mot filmens explicita innehåll.

Adaptation och urval

Pasolini adapterar inte hela Chaucer-corposet utan väljer ett urval som lämpar sig för hans berättartempo och ton. Vissa scener är trogna källtextens intentioner, andra är fria omskrivningar eller helt nya episoder som regissören infört för att belysa samtida frågor. Denna frihet gjorde filmen intressant för filmkritiker och litteraturforskare som studerar sambandet mellan medeltida text och modern film.

Notabla medverkande

  • I flera mindre roller syns både etablerade och nyrekryterade skådespelare. En engelskspråkig notering är att Tom Baker förekommer i en liten roll i avsnittet om hustrun i Bath.
  • Pasolini själv var en tydlig konstnärlig röst i produktionen och styrde både scenval och tonläge i berättandet.

Kontroverser och eftermäle

Filmens explicita innehåll bidrog till att den blev föremål för diskussioner om gränserna för representation i film. Den har sedan dess kommit att studeras både som en viktig adaption av Chaucer och som ett exempel på den europeiska arthouse-filmen under 1970-talet. Den kontrasterar med mer konservativa tolkningar genom att placera kroppslighet och lust i centrum som en del av människans villkor.

Vidare läsning

För den som vill fördjupa sig i filmens förhållande till Chaucer finns analyser som jämför de val Pasolini gjorde i filmen med källtextens narrativ och moral. Filmen fungerar som ett fallstudium i hur klassisk litteratur kan omformas till film och hur samtida idéer kan speglas i historiska berättelser. Se även samtida kritikertexter och filmvetenskapliga studier för djupare tolkningar.

Sammanfattningsvis är Canterbury Tales (1972) en fri och ofta polariserande tolkning av Chaucer, viktig både som konstnärligt uttryck för Pasolini och som utgångspunkt för diskussioner om adaptionspraktik, representation och 1970-talets filmkultur. För en översikt av Chaucer-ursprunget kan man även se på den historiska Canterbury Tales-traditionen i litteraturen.