Känsel (beröringssinnet) – funktion, receptorer och hjärnans område

Den här artikeln handlar om ett av de fem viktigaste sinnena. För andra användningsområden, se beröring (disambiguering).

Beröring är ett av de fem viktigaste sinnen som djur har. Det kan kallas kroppssinnet eller beröringssinnet. Systemet har också inre sensoriska receptorer och omfattar bland annat temperatur- och smärtkänsla. Det finns ett särskilt område i hjärnan som används för att bearbeta input av beröring. Det ligger i den parietala loben i hjärnbarken.

Ett djur vet om något ligger mot en del av dess kropp. Detta kallas beröringssinnet. Processen att röra vid något kan kallas att känna.

Små känselorgan under huden hjälper djuren att känna hårdhet, mjukhet och skärpa. Djur har också känselorgan som känner temperatur och smärta. Vissa delar av kroppen, t.ex. fingertopparna, har många fler känselorgan än andra.

När djur rör vid saker skickar nervfibrerna i känselorganet meddelanden till hjärnan via det centrala nervsystemet. Hjärnan tolkar meddelandena och djuren känner saker.

Receptorer i huden

Hudens receptorer omvandlar fysisk stimulans till nervsignaler. De viktigaste typerna är:

Merkel-celler – långsamt adapterande receptorer som känner tryck och form, viktiga för fin diskriminering.
Meissner-kroppar – snabbt adapterande receptorer nära hudytan som reagerar på lätta beröringar och fläckvisa strykningar; viktiga för att känna textur och rörelse över huden.
Pacinian-kroppar – stora, snabbt adapterande receptorer djupt i vävnaden som känner vibrationer och snabba förändringar.
Ruffini-kroppar – långsamt adapterande receptorer som registrerar hudutsträckning och hjälper till vid greppkontroll.
Nociceptorer – receptorer för smärta som reagerar på skadliga stimuli (mekaniska, termiska eller kemiska).
Termoreceptorer – separata receptorer för kyla och värme som kodar temperaturförändringar.

Receptorernas täthet varierar; fingertopparna har mycket hög täthet och kan därför känna små detaljer och särskilja två punkter som ligger mycket nära varandra (tvåpunktsdiskrimination).

Hur signalerna leds

När receptorer stimuleras omvandlas stimulus till elektriska signaler (aktionspotentialer) i perifera nerver. Signalerna färdas mot ryggmärgen och vidare upp till hjärnan via olika banor:

Dorsalkolumnsbanan (mediala lemnisken) – förfinad känsel som beröring, tryck och vibrationskänslighet; denna bana förmedlar information snabbt och leder den till thalamus och vidare till hjärnbarkens sensoriska områden.
Spino-thalamiska banan (anterolaterala systemet) – förmedlar smärta, temperatur och grov beröring; denna bana korsar ofta till motsatt sida i ryggmärgen.

Informationen når slutligen primära somatosensoriska cortex i parietalloben, där signalerna tolkas och integreras med övriga sinnesintryck.

Hjärnans område och bearbetning

Det primära somatosensoriska cortex (postcentrala gyrus) i parietalloben tar emot projektioner från thalamus. Kroppens yta är representerad i cortex i en organiserad karta (sensory homunculus), där områden som läppar och fingertoppar upptar större yta än t.ex. ryggen. Detta speglar känselns upplösning och funktionell betydelse.

Funktion och betydelse

Beröringssinnet fyller flera funktioner:

Skydd: snabba smärt- och temperaturreaktioner varnar för skador.
Perception: tolkar textur, form, vikt och temperatur för att kunna manipulera föremål.
Motorik: somatosensorisk feedback är nödvändig för koordination och justering av rörelser, t.ex. greppkraft.
Socialt och emotionellt: beröring har betydelse för beteende, anknytning och kommunikation hos många arter.

Adaptation och kodning

Receptorer kan vara snabbt adapterande (reagerar på förändring i stimulans) eller långsamt adapterande (upprätthåller svar under konstant stimulans). Nervsystemet kodar både stimulusintensitet (frekvens av aktionspotentialer) och stimuluslokalisation (vilka fibrer som aktiveras).

Kliniska aspekter

Störningar i känseln kan bero på perifera skador (t.ex. neuropati vid diabetes), ryggmärgsskador eller lesioner i hjärnbarken (t.ex. stroke). Symptom kan vara domningar, stickningar (parestesier), smärta eller förlust av diskriminativ känsel. Klinisk undersökning inkluderar tester för tvåpunktsdiskrimination, vibrations- och temperaturkänsel samt reflexer.

Sammanfattning

Känsel (beröringssinnet) är ett komplext system med många olika receptorer och neurala banor som tillsammans gör det möjligt att skydda kroppen, uppfatta omvärlden och kontrollera rörelser. Hjärnans parietallob spelar en central roll i att tolka dessa signaler och ge upphov till medveten upplevelse av beröring.

Beröring som kommunikation

Människor, och däggdjur i allmänhet, rör ofta vid varandra. Beröring är ett slags icke-verbal kommunikation. Beteenden som bygger på beröring är mycket viktiga för att hålla samman familjemedlemmar och gruppmedlemmar ("bonding"). Det är en del av "limmet" i deras sociala liv. Apor som putsar varandras pälsar är ett bra exempel.

Relaterade sidor

Proprioception

Frågor och svar

F: Vad är touch?

S: Beröring är ett av de fem huvudsinnena som djur har, vilket kan kallas kroppssinnet eller beröringssinnet.

F: Vad innefattar beröringssinnet?

S: Beröringssinnet omfattar temperatur- och smärtkänsla.

F: Var finns det speciella område i hjärnan som bearbetar intryck från beröring?

S: Det speciella området i hjärnan för bearbetning av beröring finns i parietalloben i hjärnbarken.

F: Vad kallas processen att röra vid något?

S: Processen att röra vid något kallas känsel.

F: Vad hjälper små känselorgan under huden djur att känna?

S: Små känselorgan under huden hjälper djuren att känna bland annat hårdhet, mjukhet och skärpa.

F: Hur känner djur saker när de rör vid något?

S: När djur rör vid saker skickar nervtrådar som är fästa vid sinnesorganet meddelanden till hjärnan via det centrala nervsystemet. Hjärnan tolkar sedan dessa meddelanden, vilket gör att djuren kan känna saker.

F: Har alla delar av kroppen samma antal sinnesorgan?

S: Nej, vissa delar av kroppen, t.ex. fingertopparna, har många fler sinnesorgan än andra.