Typsättning – vad är det? Definition, historia och metoder
Upptäck typsättningens definition, historia och metoder — från sorter till digitala glyfer. Lär dig tekniker, verktyg och typografins utveckling för tryck och skärm.
Typsättning är tillverkning av blocktryckt skrift som skapas med hjälp av typer som är grupperade från sorter. Begreppet omfattar både det praktiska arbetet att ordna och sätta tecken så att de bildar ord och rader, och de tekniker och verktyg som används för att reproducera texten i tryck eller på skärm.
Vid typografering används de tidigare stegen för att utforma ett typsnitt och lagra det på något sätt. Sättandet innebär att man tar de lagrade bokstäverna (som kallas "sorter" i mekaniska system och "glyfer" i digitala system) och ordnar dem i enlighet med ett språks ortografi för att visa dem på en sida. Typsättaren tar hänsyn till bland annat radlängd, radavstånd, marginaler, stavnings- och skiljeteckenregler samt estetiska överväganden för läsbarhet och form.
Kort historik
Typsättning har en lång utveckling:
- Tidiga metoder: I Kina och Korea använde man rörliga typer av trä eller lera redan före Europa. I Europa revolutionerade Johannes Gutenberg 1400-talets mitt boktryckarkonsten med rörliga blytyper och tryckpress.
- Handsättning: Fram till 1800- och tidigt 1900-tal satte man ofta text för hand, en sort åt gången i en satsram, med noggrannhet för mellanrum och justering.
- Linotype och Monotype: Under slutet av 1800-talet kom mekaniska system som Linotype (linjesättning) och Monotype (teckensättning), som ökade hastighet och industrialiserade produktionen av tidningar och böcker.
- Fototypografi: I mitten av 1900-talet ersattes mycket av metalltypen av fototekniska metoder som exponering av film och ljuskänsliga plåtar.
- Digitalisering: Sedan 1980-talet och särskilt efter persondatorernas och PostScript:s genombrott har de flesta typsättningsprocesser blivit digitala. Datorprogram och vektorfonter gör det möjligt att sätta text snabbt för tryck och skärm.
Metoder och tekniker
Olika metoder har olika krav och möjligheter. Här är några vanliga:
- Handkomposition: Man placerar varje sort manuellt i en satsram. Ger stor kontroll och används idag mest för hantverk och bokbindning.
- Hot-metal (linjesättning/Monotype): Mekaniska maskiner gjöt hela rader (Linotype) eller enstaka tecken (Monotype) i bly. Snabbt och företagsekonomiskt för massproduktion.
- Fototypografi: Bild av tecken på film som sedan används för tryckplåtar. Mindre beroende av metall och större flexibilitet i formgivningen.
- Digital typsättning / DTP: Programvara (t.ex. Adobe InDesign, QuarkXPress, Scribus, LaTeX) hanterar layout, spårning, kerning och export till tryckfärdiga filer (PDF).
- Webbtypsättning: CSS och webbtekniker styr hur typsnitt och layout visas på skärm. Webbspecifika utmaningar inkluderar responsivitet, upplösning, och webbsäkra eller webfonts (t.ex. via @font-face).
Viktiga begrepp
- Sort/typ/glyf: En sort är en fysisk teckenbit i traditionell typsättning. I digitala system kallas motsvarande form för en glyf.
- Kerning: Justering av avståndet mellan specifika teckenkombinationer för visuellt jämnt mellanrum.
- Tracking/spårning: Jämn förändring av avståndet mellan alla tecken i en textmassa.
- Radernas avstånd (leading): Avståndet mellan baslinjer i intilliggande rader — ursprungligen skapat med blyremsor.
- Mått: Punkt (pt) är standardenhet för teckenstorlek; pica och millimeter används också beroende på system.
- Ligaturer: Sammanfogade tecken (t.ex. fi, fl) som förbättrar läsbarhet i vissa typsnitt.
Typografi på skärm vs tryck
Skärm och tryck har olika krav. Tryck ger ofta högre upplösning och stabil ljussättning, medan skärm kräver anpassning till olika upplösningar, textstorlekar och läsarenheter. Viktiga överväganden:
- Hinting och rasterisering påverkar hur vektorfonder ser ut i låg upplösning.
- Responsiv typografi kräver flexibla mått (em, rem, procent) för webben.
- Kontrast, radlängd och storlek är avgörande för läsbarhet på både skärm och papper.
Språk, ortografi och specialfall
Typsättning måste följa språkets regler: skiljetecken, stora och små bokstäver, bindestreck, avstavning och placering av diakritiska tecken. För icke-latinska skriftsystem (arabiska, hebreiska, indiska, kinesiska med flera) krävs särskild mjukvara och fonter som stödjer skriptspecifika former, ligaturer och textflöde (t.ex. höger-till-vänster).
Praktiska råd och god praxis
- Prioritera läsbarhet: Välj teckenstorlek, radlängd (ca 45–75 tecken per rad för löptext) och radavstånd som underlättar läsning.
- Använd rätt typsnitt för ändamålet: Sans serif för skärm och kort info, serif ofta för längre löptexter i tryck — men välj efter test och kontext.
- Kontrollera kerning och ligaturer: Automatisk kerning hjälper, men visuell kontroll är viktig i rubriker och logotyper.
- Tänk på tillgänglighet: Hög kontrast, tillräcklig teckenstorlek och tydlig hierarki underlättar för personer med nedsatt syn eller lässvårigheter.
- Proofa innan produktion: Kontrollera korrektur noggrant—fel i avstavning, ortografi eller marginalhantering följer lätt med till tryck.
Avslutande reflektion
Typsättning är både ett hantverk och en teknisk process som påverkar hur information uppfattas. Från handsatt bly till dagens digitala arbetsflöden handlar det om att skapa tydlighet, rytm och estetik i texten. Med rätt metoder och uppmärksamhet på språkets och mediets krav blir typsättningen ett kraftfullt verktyg för kommunikation.
Rörlig typografi på en kompositörspinne i en typografisk låda.
Ett provblad utgivet av William Caslon, brevgrundare, från 1728 års upplaga av Cyclopaedia.
Schematisk bild av en gjutmetallsort.
Boktrycksepoken
Under bokstavsepoken sattes rörliga typer ihop för hand för varje sida. Gjutna metallsorter grupperades till ord och textrader och bands tätt ihop för att bilda en sidbild som kallas form. Alla bokstavsytor ställdes in på samma höjd för att bilda en jämn yta av typografi. Formen monterades i en maskinpress, bläckades och ett avtryck gjordes på papper.
Diagrammet till höger visar en gjutmetallsort: a yta, b kropp eller skaft, c spetsstorlek, 1 axel, 2 skåra, 3 spår, 4 fot. Trätryckssorter användes i århundraden i kombination med metalltyper.
Kopior av formerna gjöts för att vänta på senare tryck av en text, så att den kostsamma typen kunde användas för annat arbete. I denna process, som kallas stereotypi, pressas hela formen in i en fin matris, t.ex. gips eller papier mâché, som kallas Flong, för att skapa ett positiv, varifrån stereotypiformen gjöts i typmetall.
Handkompositioner blev kommersiellt föråldrade med hjälp av maskiner för kontinuerlig gjutning eller sättning med varm metall, som Linotype och Monotype i slutet av 1800-talet. Linotype-maskinen, som uppfanns av Ottmar Mergenthaler, gjorde det möjligt för en maskinoperatör att utföra tio handkompositörers arbete genom att automatisera val, användning och byte av sorter, med ett tangentbord som indata. Senare framsteg, som skrivmaskinen och datorn, har drivit utvecklingen ännu längre framåt. Men handkomposition och boktryck upphörde inte helt och hållet att användas. Sedan den digitala sättningen infördes har den fått en förnyelse som en hantverksmässig verksamhet. Det är dock en mycket liten nisch inom den större marknaden för sättning.
Fotografering
System för fotosättning eller "kalltypning" dök upp i början av 1960-talet och ersatte snabbt maskiner för kontinuerlig gjutning. Dessa apparater bestod av glasskivor (en per typsnitt) som snurrade framför en ljuskälla som selektivt exponerade tecken på ljuskänsligt papper. Ursprungligen drevs de av förstansade pappersband. Senare kopplades de till datorers framsidor.
Ett av de tidigaste elektroniska fotokompositionssystemen introducerades av Fairchild Semiconductor. Sättaren skrev en rad text på ett Fairchild-tangentbord som inte hade någon display. För att kontrollera att radens innehåll var korrekt skrevs den en andra gång. Om de två raderna var identiska ringde en klocka och maskinen producerade ett perforerat pappersband som motsvarade texten. När ett block av rader var färdigställt förde typografin motsvarande pappersband in i en fotosättare som mekaniskt satte de på glasplattor tryckta typritningarna på plats för exponering på en negativ film. Fotokänsligt papper exponerades för ljus genom den negativa filmen, vilket resulterade i en kolumn med svarta typer på vitt papper, eller en galley. Galjonen klipptes sedan upp och användes för att skapa en mekanisk teckning eller en uppklistring av en hel sida. Ett stort filmnegativ av sidan tas upp och används för att göra en platta för offsettryck.
Linotype CRTronic 360-sättningsterminal.
Den digitala eran
Före 1980-talet gjordes nästan all sättning för förlag och annonsörer av specialiserade sättningsföretag. Dessa företag utförde tangentbordssättning, redigering och produktion av pappers- eller filminspelningar och utgjorde en stor del av den grafiska industrin. I USA fanns dessa företag på landsbygden i Pennsylvania, New England eller Mellanvästern där arbetskraften var billig och pappret producerades i närheten, men ändå inom några timmars restid från de stora förlagscentren.
1985 blev desktop publishing tillgängligt, med Apple Macintosh, Aldus PageMaker (och senare QuarkXPress) och PostScript. Förbättringar av mjukvara och hårdvara och snabbt sjunkande kostnader gjorde desktop publishing populärt och möjliggjorde en mycket fin kontroll av sättningsresultatet till mycket lägre kostnad än de minidatorbaserade systemen. Samtidigt revolutionerade ordbehandlingssystem som Wang och WordPerfect kontorsdokumenten. De hade dock inte den typografiska förmåga eller flexibilitet som krävdes för komplicerad boklayout, grafik, matematik eller avancerade regler för bindestreck och rättelse (H och J).
År 2000 hade detta industrisegment krympt eftersom förlagen nu kunde integrera sättning och grafisk design på sina egna datorer. Många upptäckte att kostnaden för att upprätthålla höga standarder för typografisk design och teknisk kompetens gjorde det mer ekonomiskt att lägga ut arbetet på frilansare och specialister på grafisk design.
Tillgången till billiga eller gratis typsnitt gjorde det lättare att gå över till att göra det själv, men öppnade också en klyfta mellan skickliga formgivare och amatörer. PostScript, kompletterat med filformatet PDF, gav en universell metod för att kontrollera design och layouter, som kunde läsas på de flesta datorer och operativsystem.
SCRIPT-varianter
IBM skapade och inspirerade en familj av sättningsspråk med namn som var avledningar av ordet "SCRIPT". Senare versioner av SCRIPT innehöll avancerade funktioner som automatisk generering av innehållsförteckning och index, sidlayout med flera kolumner, fotnoter, rutor, automatisk bindestreckning och stavningskontroll.
SGML- och XML-system
SGML (Standard Generalized Markup Language) baserades på GML (IBM Generalized Markup Language). GML var en uppsättning makron på IBM SCRIPT.
När SGML/XML kom som dokumentmodell blev andra sättningsmotorer populära. Sådana motorer är Datalogics Pager, Penta, Miles 33's OASYS, Xyvision's XML Professional Publisher (XPP), FrameMaker, Arbortext, YesLogic's Prince, QuarkXPress och Adobe InDesign. Dessa produkter gör det möjligt för användarna att programmera sin sättningsprocess runt SGML/XML med hjälp av skriptspråk. Vissa av dem, t.ex. Arbortext Editor och XMetaL Author, erbjuder attraktiva WYSIWYG-aktiga gränssnitt med stöd för XML-standarder och Unicode för att locka till sig ett bredare spektrum av användare.
Troff och efterträdare
I mitten av 1970-talet skrev Joseph Ossanna, som arbetade på Bell Laboratories, troff (som sägs som "tee-roff"), ett sättningsprogram för att driva en Wang C/A/T-fototograferingsmaskin som ägdes av laboratoriet. Det förbättrades senare av Brian Kernighan för att stödja utdata till annan utrustning, t.ex. laserskrivare och liknande. Även om användningen av programmet har avtagit, ingår det fortfarande i ett antal Unix- och Unix-liknande system och har använts för att sätta ett antal högt profilerade tekniska böcker och datorböcker. Vissa versioner, liksom en GNU-arbetsliknande version kallad groff, är numera öppen källkod.
TeX och LaTeX
TeX-systemet, som utvecklades av Donald E. Knuth i slutet av 1970-talet, är ett annat utbrett och kraftfullt automatiserat sättningssystem som har ställt höga krav, särskilt när det gäller att sätta matematiska texter.
Matematisk text satt med TeX och typsnittet AMS Euler.
Relaterade sidor
- Hot metal-sättning
- Motivering (sättning)
- Utskrift
- Tryckpress
- Sortera (sättning)
- Teknisk skrivning
- Typsnitt
- Typografi
Sök