Ü (versalt) och ü (gemen) är en bokstav med två prickar över ett U, vanlig i flera europeiska och turkiska språk men inte en del av standardalfabetet i till exempel engelska. Tecknet markerar oftast ett främre rundat vokalljud och räknas i vissa språk som en egen grafemisk enhet medan det i andra betraktas som en variant av U med diakritikum.

Uttal och fonetik

I många språk motsvarar ü ett kort eller långt ljud nära /y/ — ett slutet, framre och rundat vokalljud. I tyska och turkiska uttalas det som det franska y-ljudet; i estniska och finska förekommer liknande bakgrundsdrag. I spanska förekommer tecknet i formen diaeresis ("ü") inte för att ange ett främre rundat ljud i sig, utan för att signalera att bokstaven u ska uttalas i kombinationer där den annars skulle vara tyst (exempel: pingüino).

Historia och ortografi

Den grafiska formen har medeltida rötter: ursprungligen skrev man ett litet e ovanför vokalen för att markera ljudförändring; detta e förenklades med tiden till två punkter. I tysk språkhistoria hör ü till de så kallade umlauten, vokalförändringar som påverkar ordbildningen och grammatik. I modern digital text finns speciella kodpunkter för Ü/ü och vanliga HTML-entiteter (Ü och ü) för att representera tecknet.

Användning i olika språk

  • Tyska: ü är vanligt och kan vid behov skrivas som ue (till exempel Müller → Mueller); se också generella orthografiska regler i tyska.
  • Turkiska och andra turkiska språk: ü är en separat bokstav i alfabetet och bär fonetisk betydelse i ordskillnader — läs mer om alfabetet i turkiska.
  • Spanska: ü används med diares för att markera uttal i grupper som güe och güi.
  • Estniska, finska m.fl.: förekommer liknande ljud och skrivs ibland som ü i lånord eller särskilda ortografier.

Praktiska aspekter och variationer

När ü saknas på tangentbord eller i rena ASCII-miljöer ersätts det ofta med 'ue' eller ibland med 'u:' eller 'u"' i informella sammanhang. Vid sortering och lexikografisk behandling varierar praxis: vissa system placerar ü efter u, andra hanterar det som u för enklare indexering. I namn och i internationella sammanhang ser man både bibehållna diakritiska former och translitterationer.

Sammanfattningsvis är ü ett litet men fonetiskt betydelsefullt tecken med en tydlig historisk utveckling från ett överställt e till dagens punkter. Dess roll som självständig bokstav eller som diakritisk variant skiljer sig mellan språk och påverkar både uttal, stavning och alfabetisk ordning.