Urdu – Pakistans nationalspråk och indoarisk lingua franca

Det som i dag är mest känt som "urdu" tros ha uppkommit på 1000-talet e.Kr. i Lahore och dess omgivningar när det ghaznavidiska imperiet kom in på subkontinenten och styrde över Punjab, de fem flodernas land.

Punjab var också känt som "Hind" eller landet öster om Indus.

Ghaznaviderna var av turkisk ras, men talade persiska som sitt huvudspråk. När de erövrade Punjab eller Hind med Lahore som huvudstad kom de i kontakt med lokalbefolkningen som talade ett indoariskt språk och som började införa persiska ord i sitt språk. Detta lokala språk var också förfadern till modern standardpunjabi.

Kontakterna mellan persiska och Punjabs inhemska språk började bilda ett nytt språk som blev känt som "Lashkari Zaban" eller bataljonernas språk.

Det nya språket, även känt som hindavi, blev det gemensamma språket för lokalbefolkningen och de styrande ghaznaviderna i regionen. På 1100-talet e.Kr. trängde ghaznaviderna längre österut på subkontinenten och tog med sig språket till Delhi där det påverkades av det lokala språket, khariboli.

Från Delhi spreds det över stora delar av den norra subkontinenten och blev det gemensamma kommunikationsspråket. Det fortsatte att påverkas av khariboli och spreds till städer som Lucknow och Hyderabad Daccan. Det fick också nya namn och titlar genom århundradena.

Inhemska poeter i dessa städer och i större delen av regionen bidrog till att utveckla den och lade till många persiska och chagatai ord till den. De lade också indirekt till arabiska ord som persiskan redan innehöll.

Den fortsatte att utvecklas under Delhi-sultanatet under inflytande av Khariboli.

Mogulriket var ett annat muslimskt rike av turkiskt ursprung som talade chagatai som modersmål och persiska som sitt andra språk, även om de inte var etniskt persiska eller rasistiskt iranska.

Under denna tid blev språket allmänt känt som Zaban-i-Ordu eller det kungliga lägrets språk.

I slutet av 1700-talet tros poeten Ghulam Mashafi ha gett det namnet "urdu", som förkortades från "Zaban-i-Urdu".

Ordet kommer från chagatai, mogulernas modersmål som tillhörde den östturkiska underfamiljen av språk. Chagatai var nära besläktat med dagens uzbekiska och uiguriska språk och avlägset besläktat med dagens turkiska eftersom alla tillhörde samma turkiska språkfamilj.

I sin egen inhemska översättning hette den Lashkari Zaban och kort sagt Lashkari.

Även under mogulriket var det som allmänt kallades urdu ett hovspråk i ett antal större städer i Sydasien, bland annat Delhi, Amristsar, Lucknow och Lahore.

Under det brittiska imperiets tid blev det också känt som "Hindustani" eller språket i Hindustan, landet vid Indus. Det fortsatte att fungera som hovspråk i samma städer.

Många människor i norra Indien använde det som sitt första språk.

När det brittiska styret upphörde och Pakistan blev självständigt valdes det som nationalspråk för landets befolkning eftersom de talade olika språk och dialekter.

I Indien blev det det nationella språket, men det gick under namnet hindi och skrevs med Devanagari-skriptet. Det använde också en mindre mängd arabiska, persiska och chagatai ord och istället användes sanskritord i stället.

I dag är det det mest talade språket i Pakistan, räknat i antal talare, och det är ett registrerat språk i 22 indiska delstater.

Skillnader

Bokstäverna i urdu är hämtade från det persiska alfabetet, som är en följd av det arabiska alfabetet. De ytterligare bokstäver som finns i urdu är bland annat ٹ ,ڈ ,ڑ (ṫ, ḋ, ṙ). För att göra alfabetet mer berikat skapades två bokstäver för ljuden ه (h) och ی (y). Genom att lägga till dessa bokstäver till de befintliga persiska bokstäverna blev urdualfabetet mer lämpligt för befolkningen i Pakistan och för vissa människor i norra Indien som främst använder nastaliq-skriptet. Båda är också indo-iranska språk som härstammar från proto-indo-iranska, men härstammar från separata undergrenar, iranska respektive indoariska.

Likheter

Urdu skrivs från höger till vänster som Farsi (persiska). Urdu skrivs också i den persiska kalligrafins Nasta' liq-stilen. Nastaliq-stilen är en kursiv skrift som uppfanns av Mīr ʿAlī från Tabrīz, en mycket berömd kalligraf under timuridperioden (1402-1502). Båda tillhör den indo-iranska språkunderfamiljen.

Informell

Urdu har i sitt mindre formaliserade register kallats rekhta (ریختہ, ), vilket betyder "grov blandning". Det mer formaliserade registret av urdu kallas ibland zabān-e-Urdu-e-mo'alla (زبان اردو معلہ [zəbaːn eː ʊrd̪uː eː moəllaː]), "lägrets språk".

I lokal översättning kallas det Lashkari Zabān (لشکری زبان [lʌʃkɜ:i: zɑ:bɑ:n]) som betyder "bataljonernas språk" eller "bataljonsspråket". Detta kan förkortas till Lashkari.

Etymologin för det ord som används i urdu språket avgör för det mesta hur fint eller välgjort ditt tal är. Urdu-talare skulle till exempel skilja mellan پانی pānī och آب āb, som båda betyder "vatten" till exempel, eller mellan آدمی ādmi och مرد mard, som betyder "man". Det första ordet är ad derivat från Adam (آدم) arabiska betyder från Adam och det kan användas för både man och kvinna i stället för människa. Det andra ordet مرد mard hänvisar till ett kön eller kan också användas för manlig huva.

Om ett ord är av persiskt eller arabiskt ursprung anses talspråket vara mer formellt. Om persiska eller arabiska grammatiska konstruktioner, såsom izafat, används på urdu, anses talspråket också vara mer formellt och korrekt. Om ett ord ärvs från chagatai anses talspråket vara mer vardagligt och personligt.

Formellt

Urdu anses vara ett välformulerat språk; många ord används för att visa respekt och artighet. Denna betoning på artighet, som kommer från ordförrådet, är känd som Aadab (artig) och ibland som takalluf (formell) på urdu. Dessa ord används främst när man vänder sig till äldre personer eller personer som man ännu inte träffat. Precis som franska Vous och Tu. När man studerar franska och andra former av språk förekommer liknande formella språkkonstruktioner. Hela den grammatiska utformningen verkar vara nästan identisk med den franska språkstrukturen. Reglerna för att bilda meningar och strukturera dem är identiska.

Två mycket respekterade poeter som inte bara är berömda på den sydasiatiska subkontinenten utan även i många andra samhällen världen över är Mirza Ghalib och Sir Dr Muhammed Iqbal. 

Mirza Ghalib

Ghalib (1797-1869) är känd för sin klassiska satir och sarkasm, vilket framgår av följande vers;

(latinska/romska alfabetet):

Umer bhar hum yun hee ghalati kartey rahen Ghalib

Dhool ch-herey pei thee aur hum aaina saaf karte rahe

(översättning):

O Ghalib (själv) Hela mitt liv har jag gjort samma misstag om och om igen,

Jag var upptagen med att rengöra spegeln medan jag hade smuts i ansiktet. 

Sir Dr Muhammed Iqbal

Iqbal (1877-1938) var poet och aktiv politiker. Han inriktade sin poesi på att lyfta fram den svåra situationen för den lidande muslimska gemenskapen i Brittiska Indien. I sin poesi lyfte han mycket djärvt fram de dygder och värderingar som saknades i det moraliskt korrupta indiska samhället. Trots mycket motstånd i början, slutade han med att lämna ett enormt inflytande. Han kallas också "Österns poet" och "Islams poet". Hans arbete visas i följande vers;

(latinska/romska alfabetet):     

Aapne bhe khafa mujh sei beganey bhe na khush

Mein zeher -e-halahal ku kabhi keh na saka qand

(översättning):

Jag kunde inte göra varken mina nära och kära eller främlingar glada,

eftersom jag aldrig skulle kunna kalla en bit gift för en godisbit.  

Iqbal anses av många vara en inspirerande poet. Han spelade en stor roll i Pakistanrörelsen, och många hävdar att det var han som föreställde sig och tog initiativet till den.

Formell urdu:

Aap tashreef rakhein = Var god och sitt ner

Main mu'azzarat chahta/chahti hun = Ursäkta mig/förlåt mig.

Informell urdu: Aap bethein (Du sitter) eller Tum betho (Sitt, mer informellt).

Main maafi chahta/chahti hun= Jag ber om förlåtelse

*************

Aap kaisay hein? = Hur mår du?

Main theek hun = Jag mår bra

Assalam O Alaikum = Frid vare med dig (betyder i princip "hej" och är en vanlig hälsning som används i islamiska länder eller bland muslimer i allmänhet).

Urdus terminologi lånar från chagatai, sanskrit, persiska och arabiska. Hindi, även historiskt känt som hinduiska (हिंदुई), är ett språk som främst talas i Indien och som ersatte farsi, chagatai och arabisk terminologi med sanskrit. Grammatiskt sett är de samma, vilket är anledningen till att hindi och urdu-talare kan ha en ganska enkel konversation med varandra.

Urdu har en stor del av sitt ordförråd lånat ord och fraser från persiska, chagatai och arabiska, språk som talas i Turkiet, Iran, Saudiarabien, många länder i Mellanöstern och i Afghanistan etc. Urdus skriftspråk är också exakt samma alfabet och skriftspråk som persiska-arabiska och chagatai. Därför kan de lätt läsa och skriva på arabiska och persiska.

Namnen på färger, föremål, känslor, djur med mera är alla olika på urdu och hindi.