Turkiska (Türkçe) – språk, historia, alfabet och dialekter

Upptäck turkiska (Türkçe): språkets historia, alfabetets reformer, uttal, vokalharmoni och viktiga dialekter — från ottomanskt skriftsystem till modern turkiska.

Turkiska (Türkçe) är ett språk som talas i Turkiet, Cypern, Bulgarien, Grekland och andra länder i det forna osmanska riket samt av flera miljoner etniska turkiska invandrare i Europa.

Turkiska är ett turkiskt språk och anses vara ett altaiskt språk. I likhet med finska, estniska och ungerska använder sig turkiska av vokalharmonier. Ordföljden är vanligtvis subjekt-objekt-verb.

Turkiskan skrevs med det arabiska alfabetet från cirka 900 till 1928. Mustafa Kemal Atatürk ändrade dock det till det latinska alfabetet. Den turkiska regeringen motiverade detta med att det skulle göra det mycket lättare att lära sig och öka läs- och skrivkunnigheten. Läskunnigheten ökade faktiskt kraftigt efter reformen, från cirka 20 % till över 90 %. Vissa menar dock att man med detta steg också ville distansera landet från det osmanska riket, vars dokument inte längre kan läsas utom av ett fåtal forskare.

Turkiska är majoritetsspråket i den turkiska republiken Nordcypern, men det har en tydlig dialekt. Det kan kallas cypriotisk turkiska.

Det latinska alfabetet var gjort för att återspegla de faktiska ljuden i talad turkiska, snarare än att bara skriva om den gamla ottomanska skriften till en ny form. Det turkiska alfabetet har 29 bokstäver, varav sju (Ç, Ğ, I, İ, Ö, Ş och Ü) har ändrats från sina latinska original för att uppfylla språkets fonetiska krav. Det representerar det moderna turkiska uttalet med en hög grad av noggrannhet och specificitet. Det är det nuvarande officiella alfabetet och det senaste i en rad olika alfabet som använts under olika epoker.

Turkiskan är närmast besläktad med andra turkiska språk, däribland azerbajdzjanska, turkmeniska, uzbekiska och kazakiska. En annan teori är att det är ett av de många altaiska språken, som även inkluderar japanska, mongoliska och koreanska.

Kort historik

Det som idag kallas turkiska har sina rötter i de forn-turkiska språken som talades i Centralasien. Under osmansk tid (fram till tidigt 1900-tal) utvecklades ett skriftspråk, ofta kallat osmansk turkiska eller Osmanlıca, som hade ett stort inslag av arabisk och persisk vokabulär och använde arabiskt skriftsystem. Efter republiken Turkiets grundande genomfördes omfattande språk- och alfabetreformer på 1920- och 1930-talen (bland annat "Harf Devrimi") för att modernisera språket, förenkla läsningen och främja en nationell identitet. Samtidigt startade Turkiska språkinstitutet (Türk Dil Kurumu) arbete för att rena och standardisera ordförrådet.

Alfabet och uttal

Det moderna turkiska alfabetet består av 29 bokstäver. En vanlig uppräkning av alfabetet är: A B C Ç D E F G Ğ H I İ J K L M N O Ö P R S Ş T U Ü V Y Z. Observera att Q, W och X inte ingår i det turkiska alfabetet.

Viktiga punkter om uttalet och ljudsystemet:

• Vokalharmoni: Vokaler i suffix anpassas efter stamvokalen enligt regler för fram-/bakvokaler och rundhet. Detta påverkar hur ändelser läggs till i ord.
• Konsonanter: Turkiskan har ett relativt enkelt konsonantsystem där vissa konsonanter (t.ex. ğ, skrivet Ğ/ğ) inte bildar ett eget starkt ljud utan förlänger föregående vokal eller skapar en glidning.
• Betoning: Betoningsmönstret varierar mellan dialekter, men i standardturkiska ligger betoningen ofta på sista eller näst sista stavelsen beroende på ordklass och ursprung.

Grammatiska kännetecken

• Agglutinering: Turkiska är ett agglutinerande språk – grammatiska funktioner uttrycks genom att man fäster ett flertal suffix i bestämd ordning på ett ordstam (t.ex. "ev" = hus → "evler" = husen).
• Ordföljd: Grundordföljden är subjekt-objekt-verb (SOV), men ordningen kan vara flexibel för informationsstruktur eller fokus.
• Kasus: Substantiv böjs för kasus (nominativ, ackusativ, genitiv, dativ, lokativ, ablatív), och det finns ingen grammatisk genusindelning (ingen he/she/it i grammatiken).
• Verbböjning: Verb böjs för tempus, aspekt, modus och person med hjälp av suffix. Negation och frågeformer markeras också med suffix eller partikel.

Ordförråd och språkpåverkan

Turkiskans äldre skede (osmanska) innehöll många arabiska och persiska lån. Under 1900-talet genomfördes en språkrensning där många lån ersattes med turkiska eller nybildade ord, men arabiska och persiska spår finns fortfarande kvar. Under 1900- och 2000-talen har även lån från franska, italienska, grekiska och engelska influerat vokabulären, särskilt inom teknik, kultur och vetenskap.

Dialekter och regionala varianter

Turkiskan rymmer flera dialektgrupper, där standardtürkiskan baseras på Istanbulsspråket och dess omliggande områden. Några större varianter är:

• Anatoliska dialekter: Språkliga skillnader mellan västra, centrala och östra Anatolien vad gäller uttal, ord och vissa grammatiska former.
• Balkandialekter (Rumelian): Talas av turkiska grupper i Balkan och har influerats av lokala språk.
• Cypriotisk turkiska: Nordcypern har en tydlig dialekt; cypriotisk turkiska har egna uttals- och ordvalsskillnader.
• Tangenter till andra turkiska språk: Azeriska, gagauziska och andra Oghuz-dialekter ligger nära och kan ibland förstås delvis av turkiska talare.

Språkets status och användning idag

• Turkiska är officiellt språk i Turkiet och i den de facto staten "Turkiska republiken Nordcypern".
• Det talas också av minoriteter i Balkanländerna (Bulgarien, Grekland med flera) och i stora diasporasamhällen i Västeuropa (Tyskland, Nederländerna, etc.).
• Utbildning och media i Turkiet bedrivs i princip på turkiska; språket används i administration, vetenskap och kultur.

Antal talare

Turkiska har cirka 70–85 miljoner modersmålstalare i Turkiet och intilliggande områden, och om man räknar med talare i diasporan och närbesläktade språk stiger antalet ytterligare. Exakta siffror varierar beroende på källa och definition av "talare".

Forskning och kontroverser

Den föreslagna släktskapskopplingen mellan turkiska och andra så kallade altaiska språk (som mongoliska, tungusiska och ibland japanska och koreanska) är omtvistad. Många moderna lingvister ser turkiska som en del av den turkiska språkfamiljen utan att entydigt hålla med om en vidare altaisk makrofamilj; frågan är fortfarande aktiv i forskning.

Praktiska tips för nybörjare

• Börja lära vokalharmonireglerna tidigt — de påverkar nästan alla grammatiska ändelser.
• Lär dig vanliga suffix och hur de kombineras (plural, possessiv, kasus, tempus).
• Lyssna på talad turkiska för att få känsla för rytm och uttal — Istanbulsspråket används ofta som standard.

Sammanfattningsvis är turkiska ett rikt, agglutinerande språk med en lång historia och en modern standard som formaliserades under 1900-talet. Språkets alfabetreform och standardiseringsarbete har haft stor betydelse för utbildning, identitet och språkutveckling i republiken Turkiet.

Frågor och svar

F: Vilket språk talas officiellt i Turkiet och norra Cypern?

F: Hur är turkiska relaterat till andra språk?

F: Vilket alfabet användes för att skriva turkiska före 1928?

F: Vem ändrade skriftsystemet från arabiska till latin?

F: Varför ändrade Atatürk skriftsystemet från arabiska till latin?

Fråga: Hur många bokstäver finns det i det nuvarande officiella turkiska alfabetet?

Fråga: Hur exakt återspeglar det nya alfabetet det moderna uttalet av talad turkiska?

Sök med bokstav