Varieteter inom kinesiska: indelning, geografisk spridning och språkliga skillnader

Under det andra årtusendet f.Kr. talades en form av kinesiska runt Huanghe. Den spred sig sedan österut över den nordkinesiska slätten till Shandong och sedan söderut mot Yangzi-flodens dalgång. Det ersatte tidigare språk i söder.

I tider av enighet ville man använda ett gemensamt standardspråk för att underlätta kommunikationen mellan människor.

Bevis för dialektal variation finns i texter från vår- och höstperioden (722-479 f.Kr.). Vid den tiden definierade Zhou fortfarande ett standardspråk. I Fangyan (1000-talet e.Kr.) studeras skillnaderna i ordförråd mellan olika regioner. Texter från den östra Han-perioden diskuterar också lokala skillnader i uttal. I Qieyun rimbok (601) noterades stora variationer i uttalet mellan olika regioner. Man ville definiera ett standarduttal för att läsa klassikerna. Denna standard kallas mellankinesiska.

Den nordkinesiska slätten var platt och lätt att röra sig på. Folket i norr talade i stort sett samma språk.

Men Sydkina hade många berg och floder. Därför fanns det sex stora grupper av kinesiska språk, med en stor intern mångfald, särskilt i Fujian.

Modern standardkinesiska

Fram till mitten av 1900-talet talade de flesta kineser bara sitt lokala språk. Men under Ming- och Qingdynastierna fastställdes ett gemensamt språk baserat på mandarin. Det kallades Guānhuà (官話, "tjänstemännens tal"). Kunskaper i guanhua var avgörande för en karriär som statstjänsteman.

Fram till 1900-talet var klassisk kinesiska den skriftliga standarden.

Republiken Kina ersatte den skriftliga standarden med skriftlig folklig kinesiska, som baserades på nordliga dialekter. På 1930-talet antogs ett nationellt standardspråk, vars uttal baserades på Pekingdialekten, men vars ordförråd också hämtades från andra mandarinvarianter. Det är det officiella talade språket i Folkrepubliken Kina.

Standardmandarin dominerar nu det offentliga livet. Den enda andra kinesiska som vanligtvis lärs ut på högskolor är kantonesiska.

Mandarin 管

·         talas i norra och sydvästra Kina

·         de flesta högtalare.

·         inkluderar Pekingdialekten, som ligger till grund för standardkinesiskan.

·         omfattar även dunganspråket i Kirgizistan och Kazakstan (skrivet med kyrillisk skrift).

Wu 吴

·         Talas i Shanghai, större delen av Zhejiang och de södra delarna av Jiangsu och Anhui.

·         hundratals olika talformer, varav många inte är ömsesidigt begripliga.

·         använda stopp, affrikater och frikater.

Gan 赣

talas runt om i Jiangxi.

Nära besläktad med hakka; brukade vara "Hakka-Gan-dialekter".

Xiang 湘

Talas i Hunan och södra Hubei.

Vissa sorter har påverkats avsevärt av sydvästmandarin.

Min 闽

Fujian och östra Guangdong

äldre än mellankinesiska.

mest varierande

Sorter från Fujian-kusten runt Xiamen har spridits till Sydostasien (där det kallas Hokkien) och Taiwan (där det kallas Taiwanesiskt Hokkien).

Talas också på Hainan, Leizhouhalvön och i hela södra Kina.

Hakka 客家

Hakka ("gästfamiljer") bor i bergen i Guangdong, Fujian, Taiwan och många andra delar av södra Kina. De har också flyttat till Singapore, Malaysia och Indonesien.

ord som slutar med -m -n -ŋ och ändelser -p -t -k.

Yue

Guangdong, Guangxi, Hongkong och Macao

migrerar till Sydostasien och många andra delar av världen.

Den mest prestigefyllda och överlägset vanligaste varianten är kantonesiska, från staden Guangzhou (historiskt kallad "Canton").

Kantonesiska är också modersmål för majoriteten i Hongkong och Macao.

Använder samma ändelser som Hakka (/p/, /t/, /k/, /m/, /n/ och /ŋ/).

många toner.

Förhållanden mellan grupper

Dessa delas ibland in i tre grupper: Norra (mandarin), centrala (Wu, Gan och Xiang) och södra (Hakka, Yue och Min).

Southern Group kan komma från Yangzi-floden under Han-dynastin (206 f.Kr. - 220 e.Kr.). Detta kallas ibland för den gamla sydkinesiska gruppen.

Den centrala gruppen var en övergångsgrupp mellan den norra och den södra gruppen.

Citerade verk

• Beijing University (1989), Hànyǔ fāngyīn zìhuì 汉语方音字汇 [Ordbok över dialektala uttal av kinesiska tecken] (2:a upplagan), Beijing: Wenzi Gaige Chubanshe, ISBN 978-7-80029-000-8.
• Chen, Ping (1999), Modern Chinese: History and sociolinguistics, New York: Cambridge University Press, ISBN 978-0-521-64572-0.
• Chinese Academy of Social Sciences (2012), Zhōngguó yǔyán dìtú jí (dì 2 bǎn): Hànyǔ fāngyán juǎn 中国语言地图集(第2版):汉语方言卷 [Språkatlas för Kina (2:a upplagan): volym om kinesiska dialekter], Beijing: The Commercial Press, ISBN 978-7-100-07054-6.
• DeFrancis, John (1984), Det kinesiska språket: Faktum och fantasi, Honolulu: University of Hawaii Press, ISBN 978-0-8248-1068-9.
• Hsieh, Hsiu-Mei (2007), Exploring teachers' views about native language instruction and education in Taiwanese elementary schools (Doktorsavhandling), University of Texas at Austin, hdl:2152/3598.
• Iwata, Ray (2010), "Kinesisk geolingvistik: History, Current Trend and Theoretical Issues", Dialectologia, Special issue I: 97-121.
• Kurpaska, Maria (2010), Kinesiska språk: A Look Through the Prism of "The Great Dictionary of Modern Chinese Dialects", Walter de Gruyter, ISBN 978-3-11-021914-2.
• Lewis, M. Paul; Simons, Gary F.; Fennig, Charles D., eds. (2015), Ethnologue: Languages of the World (Eighteenth ed.), Dallas, Texas: SIL International.
• Liang, Sihua (2014), Language Attitudes and Identities in Multilingual China: A Linguistic Ethnography, Springer International Publishing, ISBN 978-3-3-319-12618-0.
• Mair, Victor H. (1991), "Vad är en kinesisk dialekt/topolekt? Reflections on Some Key Sino-English Linguistic terms" (PDF), Sino-Platonic Papers, 29: 1-31.
• --- (2013), "Klassificering av de sinitiska språken: What Is 'Chinese'?" (PDF), in Cao, Guangshun; Djamouri, Redouane; Chappell, Hilary; Wiebusch, Thekla (eds.), Breaking Down the Barriers: Interdisciplinary Studies in Chinese Linguistics and Beyond, Taipei: Institute of Linguistics, Academia Sinica, s. 735-754, ISBN 978-986-03-7678-4, arkiverad från originalet (PDF) den 16 april 2018, hämtad den 15 april 2018.
• Norman, Jerry (1988), Chinese, Cambridge: Cambridge University Press, ISBN 978-0-521-29653-3.
• --- (2003), "The Chinese dialects: phonology", i Thurgood, Graham; LaPolla, Randy J. (red.), The Sino-Tibetan languages, Routledge, s. 72-83, ISBN 978-0-7007-1129-1.
• Ramsey, S. Robert (1987), The Languages of China, Princeton University Press, ISBN 978-0-691-01468-5.
• Tang, Chaoju; Van Heuven, Vincent J. (2007), "Predicting mutual intelligibility in chinese dialects from subjective and objective linguistic similarity" (PDF), Interlingüística, 17: 1019-1028.
• Wang, Feng (2005), "On the genetic position of the Bai language", Cahiers de Linguistique Asie Orientale, 34 (1): 101–127, doi:10.3406/clao.2005.1728.
• Wurm, Stephen Adolphe; Li, Rong; Baumann, Theo; Lee, Mei W. (1987), Language Atlas of China, Longman, ISBN 978-962-359-085-3.
• Yan, Margaret Mian (2006), Introduction to Chinese Dialectology, LINCOM Europa, ISBN 978-3-89586-629-6.