Vassal
Under feodalismen i det medeltida Europa var en vasall en person som hade delade plikter med en herre. Vanligtvis tillhandahöll vasallen soldater till herren. Herren använde sin armé av soldater från alla sina vasaller för att skydda dessa vasaller. Herren gav honom också den bit mark som han hade som en fideikommiss. Analogt används termen vasall även för liknande system i andra feodala samhällen.
Västligt vasallskap
Vasallens utveckling i ett samhälle som alltmer organiserades kring begreppet "herre" - på franska seigneur - är ett tecken på att antiken tog slut och den tidiga medeltiden började. Herrskapet är den grundläggande sociala institutionen så som Tacitus beskrev dem i sin bok Germania. Det romerska västvärlden upplevde dem för första gången under folkvandringstiden.
När systemet utvecklades under sjunde århundradet var vasallerna grupper av fria män som underkastade sig en ledares auktoritet, som de kunde förvänta sig att få mat, kläder och vapen från. Vasallens kvalitet bestod endast i hans stridsförmåga och hans lojalitet. Etymologin (varifrån ordet kommer) för "vasall" kommer från det keltiska ordet gwas "pojke" som betydde en ung manlig slav, med en latiniserad form, vassus som förekom i den saliska lagen (Rouche 1987 s. 429), på samma sätt som "riddare" kom från det gammalengelska ordet cniht och liknande ord på frisiska och nederländska, som alla betyder "pojke" [1].
