Adrastea eller Jupiter XV är den näst närmaste månen till Jupiter. Den upptäcktes av David C. Jewitt och G. Edward Danielson på bilder från Voyager 2-sonden som togs 1979 och fick beteckningen S/1979 J 1. 1983 fick den sitt namn efter den mytologiska Adrastea, som var dotter till Jupiter och Ananke.

Adrastea var den första månen som upptäcktes genom bilder tagna av en interplanetär rymdfarkost, snarare än genom teleskopfotografering.

Egenskaper och utseende

Adrastea är mycket liten och har en oregelbunden form; den är inte sfärisk utan mer stenig och kantig. Den är bara några kilometer i diameter och har därför en mycket låg gravitation. På grund av sin ringa storlek reflekterar den lite ljus och framträder som ett svagt objekt även på rymdsondsbilder.

Omlopp och förhållande till Jupiters ringar

Adrastea kretsar mycket nära Jupiter och ligger innanför eller i anslutning till planetens inre ringstruktur. Den befinner sig så nära planeten att den är starkt påverkad av Jupiters gravitationsfält och tidvattenkrafter. Därmed är månen troligen tidvattenlåst (samma sida alltid vänd mot Jupiter).

Små månar som Adrastea bidrar med material till Jupiters ringsystem; mikrometeoritnedslag på månytan kan frigöra damm som sedan förs ut och bildar eller underhåller ringarna. Adrastea och den allra innersta månen Metis betraktas ofta som källor till material i den allra inre ringen.

Observationer och utforskning

  • Upptäckt: Identifierades på Voyager 2-bilder från 1979 (S/1979 J 1).
  • Namngivning: Fick det officiella namnet Adrastea år 1983.
  • Ytterligare data: Senare uppdrag, bland annat Galileo, och uppföljande analyser har gett bättre kunskap om omloppsparametrar och månen som ett litet, mörkt objekt nära Jupiters ringar.
  • Svårigheter vid observation: Eftersom Adrastea är liten och mörk är den svår att observera med jordbaserade teleskop; många detaljer har kommit från rymdsondernas bilder och mätningar.

Betydelse

Adrastea är intressant för forskningen eftersom den visar hur små kroppar i ett starkt gravitationsfält kan interagera med ett planets ringsystem. Studier av sådana inre småmånar hjälper till att förstå ringars uppkomst, underhåll och dynamik runt jätteplaneter.