Al Jolson (26 maj 1886–23 oktober 1950), född Asa Yoelson, var en litauisk-amerikansk sångare och skådespelare. Han var en av de mest framträdande underhållarna i USA från 1910-talet fram till sin död 1950 och kallades ofta för "världens största underhållare". Jolson föddes i ett judiskt hem i dåvarande ryska imperiet (nu en del av Litauen) och emigrerade som barn till USA, där han senare byggde upp sin karriär inom vaudeville, musikaler, grammofoninspelningar och film.

Musikstil och inflytande

Jolsons sångstil beskrevs ofta som sentimental och melodramatisk. Denna uttrycksfulla, ibland teatrala stil bidrog till att göra många melodier populära och påverkade senare generationer av sångare. Han var känd för sitt intensiva uttryck, improvisatoriska frasering och starka scennärvaro. Bland de låtar han gjorde populära finns nummer som "Swanee", "My Mammy" och "Rock-a-Bye Your Baby with a Dixie Melody".

Han påverkade många kända artister, bland andra Bing Crosby Judy Garland, rock- och countryunderhållaren Jerry Lee Lewis och Bob Dylan. Dylan har sagt att Jolson var "någon vars liv jag kan känna". Jolsons sätt att överföra rytmer och känsla från svart musik som jazz och blues till en bred, vit publik bidrog till att sprida dessa musikformer i USA och internationellt.

Scen, film och media

Jolson blev en stor stjärna på Broadway och i den tidiga inspelade ljudunderhållningen. Han sjöng och spelade huvudrollen i den berömda filmen The Jazz Singer, 1927, som ofta kallas den första fullängds talfilmen eftersom den blandade talade dialoger och synkroniserad musik med hjälp av Vitaphone-teknik. Filmen markerade starten för den nya eran i bioindustrin och gjorde Jolson till ett världskänt namn.

På 1930-talet fortsatte han att spela i och spela in musikalfilmer och var under denna tid en av Amerikas mest kända och bäst betalda underhållare. Filmen The Jolson Story (1946), en dramatiserad biografi, vann en Oscar och gjorde Jolsons sånger återigen populära. I den filmen spelade Larry Parks Jolson på duk, men Jolson själv sjöng låtarna som användes i filmen. Uppföljaren Jolson Sings Again kom 1949 och nominerades till flera Oscars.

Insatser för trupperna och under andra världskriget

Efter attacken på Pearl Harbor var Jolson en av de första stora stjärnorna som reste för att underhålla amerikanska trupper utomlands under andra världskriget. Han fortsatte även efter kriget med att uppträda för soldater; 1950 blev han en av de första stora stjärnorna att resa till Korea för att uppträda för trupperna där och gjorde ett stort antal föreställningar under kort tid.

Kontroverser och arv

Jolson uppträdde ibland med svart smink, så kallad blackface, en teaterkonvention från 1800-talets mitt som på hans tid var vanlig i vissa kretsar. Idag ses blackface som djupt problematiskt och rasistiskt, och detta inslag i Jolsons framträdanden är en central orsak till kontrovers kring hans arv. Samtidigt har historiker pekat på att hans repertoar och sceniska presentation bidrog till att introducera element av afroamerikansk musik för många vita lyssnare, och att han i flera fall agerade emot rasdiskriminering i branschen.

Redan 1911 engagerade han sig i frågor om ras och rättigheter på Broadway och anses ha hjälpt till att öppna dörrar för afroamerikanska artister, dramatiker och låtskrivare. Hans stöd och arbetsinsatser på och bakom scenen bidrog till att bana väg för artister som Cab Calloway, Louis Armstrong, Duke Ellington, Fats Waller och Ethel Waters. Samtidigt har moderna bedömningar försökt ge en nyanserad bild av både hans kulturella betydelse och de rasproblem som hans tid och vissa av hans metoder representerade.

Avslutning och betydelse

Al Jolson förblev aktiv på scen och i medier fram till sin död 1950. Han lämnade efter sig ett komplext men betydelsefullt kulturarv: en artist som både formade populärmusiken och populärkulturen under första halvan av 1900‑talet, vars metoder och uttryck numera är föremål för både beundran för musikaliska insatser och kritik för inslag som svartsminkning. Hans inverkan på scennärvaro, inspelningsteknik och spridning av jazz- och bluesinspirerade uttryck hos en bred publik är fortsatt ett ämne för musikhistorisk studie.