Marcus Licinius Crassus (ca 115 f.Kr. – 53 f.Kr.) var en romersk general och politiker, känd både för sin enorma förmögenhet och för sina militära ambitioner.

Crassus gjorde karriär i den politiska och militära eliten efter de omvälvningar som följde på Sullas seger. Han hade betydande ekonomiska resurser, vilka han skaffade sig genom jord- och fastighetsspekulation, uppköp av skattekontrakt och genom affärsverksamhet som ofta utnyttjade kris‑situationer (till exempel genom att köpa brinnande hus och använda egna slavstyrkor för att säkra fastigheter). Dessa metoder gjorde honom till en av Romarrikets allra rikaste män.

Militär insats mot Spartacus

Under det tredje slavkriget ställdes romerska arméer upprepade gånger mot upprorsledaren Spartacus. De inledande romerska motgångarna följdes av att Crassus 71 f.Kr. fick befälet över kampanjen. Han organiserade en hård och disciplinär motinsats, skarpt kontrasterande mot tidigare misstag, och ledde de avgörande slagen som krossade upproret. Enligt samtida källor lät han därefter avrätta tusentals av fångarna och hänga upp dem längs Appianska vägen som en varning mot framtida uppror.

Politisk makt och det första triumviratet

Crassus sökte politiskt inflytande i Rom; han innehade ämbeten och var konsul tillsammans med Gnaeus Pompeius Magnus (Pompejus) 70 f.Kr. och återigen i senare skeden. Hans behov av politisk och militär prestige ledde 60–59 f.Kr. till ett informellt politiskt förbund med Pompejus och Gaius Julius Caesar — det så kallade första triumviratet. Som en av de tre styrande spelarna i detta informella maktblock försökte Crassus balansera Pompejus och Caesars inflytande och samtidigt själv vinna ytterligare ära och rikedom.

Kampanjen mot Partien och död vid Carrhae

För att vinna militär ära och nya skatteländer övertalade Crassus senaten att ge honom en kommandoställning i öster. Som prokonsul invaderade han Partiska riket 53 f.Kr., men kampanjen slutade i katastrof i slaget vid Carrhae. De partiska kavallerietaktikerna med lättbeväpnade bågskyttar och tungt pansar (kataphrakter) visade sig vara för svåra för Crassus’ tunga legioner. Hans son, Publius Licinius Crassus, stupade; Crassus själv dödades eller togs till fånga i striden. Det finns flera samtida och senare berättelser om hans död, däribland legender som symboliserar hans girighet (till exempel myter om flytande guld) — sådana berättelser bör läsas som efterhandskonstruktioner snarare än etablerade fakta.

Betydelse och eftermäle

  • Ekonomiskt inflytande: Crassus blev ett klassiskt exempel på rikedomens politiska makt i senrepubliken.
  • Politisk roll: Som medlem av det första triumviratet bidrog han till den maktpolitik som så småningom undergrävde republikens institutioner.
  • Militärt misslyckande: Förlusten vid Carrhae anses vara ett av de största militära nederlagen för Rom under denna period och bidrog till att maktbalansen i triumviratet kollapsade.

Crassus arv är därför ambivalent: han uppvisade både skicklighet som organisator och finansman samt en beslutsam, ibland hänsynslös, politisk stil — samtidigt som hans östliga fälttåg visade begränsningar i hans militära omdöme. Hans död försvagade den informella uppgörelsen mellan Pompejus och Caesar och var en viktig pusselbit i det politiska maktvakuum som så småningom ledde till inbördeskrigen i Rom.