Tredje servila kriget
Det tredje slavkriget, även kallat Gladiatorkriget och Spartacus' krig av Plutarkos, var det sista av flera slavuppror mot den romerska republiken.
Dessa krig kallas för slavkrig. Det tredje slavkriget var det enda som var farligt för själva Italien och var dubbelt oroväckande för det romerska folket eftersom slavarna vann flera slag mot den romerska armén mellan 73 och 71 f.Kr. Upproret besegrades slutligen 71 f.Kr. av Marcus Licinius Crassus. Upproret hade indirekta effekter på romersk politik under många år.
Evenemang
År 71 f.Kr. flydde en grupp slavar. Först flydde en liten grupp på cirka 78 gladiatorer. Gruppen växte till över 120 000. Män, kvinnor och barn vandrade runt i hela Italien och plundrade relativt ostraffat. Bland deras ledare fanns den berömda gladiatorgeneralen Spartacus.
De vuxna, vältränade medlemmarna i detta band utgjorde en förvånansvärt effektiv väpnad styrka. De visade att de kunde stå emot den romerska militären, från de lokala campanianiska patrullerna till den romerska milisen och de tränade romerska legionerna under konsulatets befäl. Plutarch beskrev slavarnas handlingar som ett försök av romerska slavar att undkomma sina herrar och fly genom det cisalpinska Gallien, medan Appianus och Florus beskrev revolten som ett inbördeskrig där slavarna förde en kampanj för att inta själva staden Rom.
Den romerska senaten blev orolig över dessa gruppers militära framgångar och deras skador på romerska städer och landsbygden. Till slut, efter flera nederlag, satte senaten en armé bestående av åtta legioner under Marcus Licinius Crassus hårda men effektiva ledning. Kriget slutade 71 f.Kr. när Spartacus arméer efter långa och bittra strider retirerade inför Crassus legioner. När de insåg att Gnaeus Pompeius Magnus och Marcus Terentius Varro Lucullus legioner var på väg in för att fånga dem i en fälla, riktade de sin fulla styrka mot Crassus' legioner och blev fullständigt förintade.
Det tredje slavkriget var betydelsefullt för det antika Roms historia i stort, främst på grund av dess inverkan på Pompejus' och Crassus' karriärer. De två generalerna använde sina framgångar med att slå ner upproret för att främja sina politiska karriärer, genom att använda sitt offentliga erkännande och det underförstådda hotet från sina legioner för att påverka konselvalet 70 f.Kr. till deras fördel. Deras agerande som konsuler skadade de romerska politiska institutionerna och ledde efter Caesars död till händelser som förvandlade den romerska republiken till det romerska imperiet.
