Francisco Franco – spansk diktator (1939–1975), ledare i spanska inbördeskriget

Francisco Franco – spansk diktator (1939–1975). Läs om hans roll i spanska inbördeskriget, maktövertagandet, regimens stöd och det historiska arvet efter hans död.

Francisco Franco (Francisco Paulino Hermenegildo Teódulo Franco y Bahamonde Salgado Pardo de Andrade, 20 december 1892–20 november 1975) var en spansk militärledare som regerade som diktator i Spanien från 1939 till sin död. Han steg till makten efter att ha blivit en av ledarna för en statskupp mot den spanska andra republiken 1936. Upproret utvecklades snart till det spanska inbördeskriget, där Franco och hans anhängare, de så kallade nationalisterna, besegrade republikanska styrkor 1939.

Tidiga år och militär karriär

Franco föddes i en familj med militär tradition och gick mycket tidigt in i armén. Han tjänstgjorde i Spaniens koloniala krig i Marocko under början av 1900‑talet, där han gjorde karriär och steg snabbt i graderna. Hans erfarenhet i Marocko och hans ställning inom armén lade grunden för hans inflytande i de politiska kriser som följde i Spanien på 1920‑ och 1930‑talen.

Spanska inbördeskriget (1936–1939)

Statkuppen 1936 inleddes som ett försök av konservativa militärer att störta den folkvalda republiken. Franco framträdde som en av de ledande befälhavarna bland nationalisterna och utsågs senare till deras högste ledare. Nationalisterna fick militärt stöd från bland annat Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland, både i form av trupper och materiellt. Kriget präglades av hårda strider, omfattande politisk repression och brott mot civilbefolkningen på båda sidor. Nationalisternas seger 1939 gjorde det möjligt för Franco att etablera en auktoritär stat.

Diktatorskapet 1939–1975

Efter krigsslutet bildade Franco en auktoritär enpartistat där han samlade makten under titlar som "Generalísimo" och "Caudillo". Hans regim var konservativ, starkt katolskt präglad och hårt repressiv mot politiskt motstånd. Socialister, kommunister, anarkister och regionala autonomirörelser förföljdes — många fängslades, avrättades eller tvingades i exil. Regeringen införde censur, förbjöd andra politiska partier och styrde centralt över utbildning och media.

Regimen samarbetade nära med kyrkan och med konservativa ekonomiska intressen, vilket förklarar stödet från bland annat storföretag och delar av överheten. Regional autonomi försvagades genom förbud mot vissa regionala institutioner och begränsningar i användningen av minoritetsspråk som katalanska och baskiska i offentligheten under större delen av Francos styre.

Neutralitet under andra världskriget

Franco förklarade officiellt att Spanien förblev neutral under andra världskriget, även om regimens ideologi hade många likheter med de fascistiska och nazistiska regimerna. Tyskland och Italien hade dock hjälpt nationalisterna under inbördeskriget, och förbindelserna var komplicerade. Franco sände inga reguljära spanska styrkor in i kriget men tillät en grupp frivilliga att strida vid tysk front mot Sovjetunionen 1941–1943; dessa kårer kallades División Azul (Blå divisionen).

Ekonomi, samhälle och politik under regimen

I början hölls en starkt protektionistisk ekonomisk politik med målet att uppnå självförsörjning (autarki), vilket ledde till ekonomiska svårigheter och isolering. Från 1950‑talet och särskilt under 1960‑talet genomfördes ekonomiska reformer och en gradvis liberalisering ledd av teknokrater (många med förbindelser till Opus Dei). Detta bidrog till vad som kallas "det spanska undret" — en period med snabb industrialisering, ökad export och tillväxt inom turismen som förbättrade levnadsstandarden för många spanjorer.

Samtidigt fortsatte den politiska repressionen: oppositionella partier var förbjudna, yttrandefriheten begränsad och många av Francos politiska motståndare hölls fängslade eller i exil. Kvinnors rättigheter var kraftigt inskränkta i lagstiftning och vardagsliv, präglade av konservativa familjeideal. Regimen upprätthöll också en strikt kontroll över utbildning och kulturpolitiska uttryck.

Död och eftermäle

Franco avled i Madrid den 20 november 1975 strax efter midnatt av hjärtsvikt. Släktingar, inklusive hans dotter Carmen, hade enligt uppgift bett läkarna att slå av hans livsuppehållande apparater. Efter Francos död återställdes monarkin i form av Juan Carlos, som snart skulle spela en central roll i Spaniens övergång till demokrati. Den följande perioden kulminerade i en ny demokratisk konstitution 1978 och omvandlingen av Spanien till ett modernt parlamentarisk demokrati.

Francos kvarlåtenskap och minnet av hans styre har fortsatt att vara mycket kontroversiellt i Spanien. Debatten har handlat om ansvar för de brott och övergrepp som begicks under och efter inbördeskriget, om monument och symboler från regimen, och om hur offrens minne ska hedras. Under 2000‑talet och 2010‑talet vidtogs rättsliga och politiska åtgärder för att ta itu med dessa frågor, exempelvis genom lagar om historiskt minne och omflyttningar av gravar och monument.

Arvet

Francos styre förändrade Spaniens politiska, sociala och kulturella landskap djupt. För vissa periodens stabilitet och senare ekonomiska tillväxt förknippas med hans långvariga styre, men för många andra definieras han av repression, inskränkning av grundläggande friheter och brott mot mänskliga rättigheter. Diskussionen om hur Spanien ska förhålla sig till detta arv fortsätter att vara en viktig del av landets samtida politik och kultur.

Frågor och svar

Fråga: Vem var Francisco Franco?

F: Vad hette den sång som förknippades med honom?

F: Vilken typ av regering stödde han?

Fråga: Hur reagerade han på andra världskriget?

F: När dog han?

Fråga: Vem efterträdde honom efter hans död?

Sök med bokstav