Kapten Lawrence Oates — brittisk Antarktisutforskare som offrade sig (1880–1912)

Oates föddes i Putney, London, England 1880. Hans föräldrar var William och Caroline Oates. Hans familj var rik. De hade ägt mark i Gestingthorpe, Essex, i hundratals år. Hans far flyttade familjen dit när barnen var små. Han hade en äldre syster som hette Lillian och som gifte sig med en irländsk sångare och skådespelare. Hans farbror var en naturforskare och afrikansk upptäcktsresande. Oates studerade vid Eton College, men han slutade efter mindre än två år på grund av dålig hälsa. Han gick sedan på en arméskola i Eastbourne.

År 1910 deltog han i Robert Falcon Scotts expedition till Sydpolen. Han valdes ut eftersom han hade arbetat med hästar. Han tog hand om de nitton ponnyer som drog slädarna med mat för resan. Scott valde sedan ut Oates till det femmannalag som skulle resa den sista sträckan till polen.

Kapten Scott, kapten Oates och 14 andra lämnade baslägret den 1 november 1911. Under den 1 440 km långa resan skickade Scott tillbaka några av besättningsmedlemmarna i team. Den 4 januari 1912 var det bara det femmannalag med Scott och Oates kvar för att vandra de sista 269 km till polen.

Den 18 januari 1912 nådde de polen. De upptäckte att den norska upptäcktsresanden Roald Amundsen och hans team hade slagit dem i kampen om att bli först till polen. I tältet fanns en lapp från Amundsen där det stod att han hade nått Sydpolen den 14 december 1911.

På vägen tillbaka hade Scotts team många problem: mycket dåligt väder, dålig matförsörjning, fallskador, skörbjugg och frostskador. Den 17 februari 1912 dog Edgar Evans av en huvudskada efter att ha fallit i en djup spricka i isen några dagar tidigare.

Oates fötter var svårt frusna. Han blev svagare än de andra. I sin dagbok skrev Scott den 5 mars: "Oates' fötter är i ett eländigt skick ... Den stackars soldaten är nästan död." De andra ville inte lämna honom kvar. Detta gjorde att laget blev försenat när de kom tillbaka. De höll på att få slut på mat och bränsle. Den 15 mars berättade Oates för sina vänner att han inte kunde fortsätta. Han bad dem att bara lämna honom i sin sovsäck, men de sa nej. Han reste några fler kilometer den dagen men fick det sämre på kvällen.

När han vaknade nästa morgon gick Oates ut ur tältet i en snöstorm och temperaturer på -40 °F (-40 °C) och dog. Scott skrev i sin dagbok: "Vi visste att stackars Oates gick i döden, men även om vi försökte avskräcka honom visste vi att det var en modig man och en engelsk gentleman som gjorde det".

Scott och de andra två vandrade ytterligare 32 km. Sedan stoppades de av en våldsam snöstorm den 20 mars. De blev instängda i sitt tält av vädret och svaga, kalla och hungriga och dog nio dagar senare. Deras frusna kroppar hittades av en sökpatrull den 12 november 1912.

Oates kropp hittades aldrig. I närheten av den plats där de trodde att han dog lämnade sökpatrullen en stenhög och ett kors. De här orden lämnades kvar: "Här dog en mycket galant gentleman, kapten L. E. G. Oates... I mars 1912, när han återvände från polen, gick han frivilligt i döden i en snöstorm för att försöka rädda sina kamrater, som var hårt prövade."

Oates sovsäck i renskinn hittades. Den finns nu i museet vid Scott Polar Research Institute i Cambridge tillsammans med andra föremål från expeditionen.

Scott skrev i sin dagbok att innan Oates lämnade tältet och gick mot sin död, sa han "Jag går bara ut och det kan ta tid".