Georg Leo von Caprivi, senare Georg Leo Graf von Caprivi de Caprara de Montecuccoli, (24 februari 1831–6 februari 1899) var en tysk generalmajor och politiker som efterträdde Otto von Bismarck som Tysklands förbundskansler. Caprivi var tysk kansler från mars 1890 till oktober 1894 och utsågs av kejsar Wilhelm II. Hans tid som regeringchef präglades av försök att bryta med vissa aspekter av Bismarcks politik, samtidigt som han mötte starkt motstånd från konservativa krafter inom riksdagen och jordägarpartierna.

Bakgrund och karriär före kanslerskapet

Caprivi hade en lång militär karriär i den preussiska armén och avancerade till graden generalmajor. Han tjänstgjorde i olika administrativa och militära befattningar och var känd som en effektiv byråkrat och chef. Trots att han saknade Bismarcks politiska tyngd och erfarenhet av riksdagspolitik bedömdes han av kejsaren som foglig och ändamålsenlig som efterträdare när Bismarcks ställning bröts 1890.

Inrikespolitik

Som kansler försökte Caprivi föra en mer pragmatisk och moderat inrikespolitik än sin företrädare. Några viktiga drag var:

  • Slutet på de anti-socialistiska lagarna: De strikta förbuden mot socialdemokratisk verksamhet från Bismarcks tid upphörde 1890, vilket banade väg för socialdemokratins tillväxt i riksdagen.
  • Tull- och handelspolitik: Caprivi förespråkade och förhandlade fram handelsavtal och tullsänkningar som gynnade industrins exportintressen. Dessa åtgärder mötte motstånd från storjordägare och skyddstullarörelser som ansåg att jordbrukets intressen åsidosattes.
  • Administrativa reformer: Han genomförde mindre reformer för att modernisera statsförvaltningen och arméns organisation, men i stora drag behölls det bismarckska statsbygget intakt.

Utrikespolitik

Caprivi förde en utrikespolitik som i vissa avseenden avvek från Bismarcks komplexa system av allianser:

  • Under hans tid förnyades inte Bismarcks hemliga återförsäkringstraktat med Ryssland, något som bidrog till att Ryssland närmade sig Frankrike under 1890-talets början.
  • Under Caprivi slöts flera koloniala och diplomatiska överenskommelser som bland annat berörde Afrikapolitiken; ett välkänt exempel från 1890 är Helgoland–Zanzibar-överenskommelsen mellan Storbritannien och Tyskland, som skedde i samband med besvärliga koloniala förhandlingar.
  • Generellt sökte hans regering en mer försonlig linje gentemot andra stormakter, men Caprivi saknade både Bismarcks personliga tyngd och stabilt stöd i parlamentet för att forma ett nytt långsiktigt maktpolitiskt nätverk.

Motsättningar och avgång

Caprivis politik väckte starka protester från konservativa jordägare, protektionister och delar av officerarkåren. Han kritiserades för att vara politiskt svag och oförmögen att balansera kejsarens önskemål mot parlamentariska och partipolitiska krafter. Konflikter med kejsar Wilhelm II och bristande stöd i riksdagen ledde till att Caprivi avgick som kansler i oktober 1894.

Eftermäle

Historikernas bedömning av Caprivi är delad. Å ena sidan beskrivs han ofta som en mindre karismatisk och politiskt svag efterträdare till Bismarck, som inte lyckades hålla samman det konservativa blocket eller åstadkomma en långsiktig utrikespolitisk stabilitet. Å andra sidan får han erkännande för att ha inlett moderniseringar inom administrationen, fört en mer liberaliserande handels- och arbetsmarknadspolitik jämfört med Bismarck och för att ha lett en övergångsperiod i tysk politik som öppnade för nya politiska krafter, framför allt socialdemokratin.