Namibias torra marker har sedan tidig tid tillbaka bebotts av bushmän, damara och nama. Omkring 1300-talet e.Kr. kom bantuerna till området från Centralafrika. Från slutet av 1700-talet och framåt korsade Orlamklaner från Kapkolonin Oranjefloden. De flyttade in i det område som i dag är södra Namibia. De nomadiska namastammarna var i stort sett fredliga. Missionärerna med Orlams togs väl emot av dem, man gav dem rätt att använda vattenhål och betesmarker. På sin väg längre norrut mötte Orlams klaner av hererostammen. De var inte lika vänliga. Nama-Herero-kriget inleddes 1880. De upphörde inte förrän det kejserliga Tyskland skickade trupper.
De första européerna som utforskade regionen var de portugisiska navigatörerna Diogo Cão 1485 och Bartolomeu Dias 1486. I likhet med större delen av Afrika söder om Sahara utforskades Namibia i stort sett inte av européer förrän på 1800-talet. Vid denna tid anlände handelsmän och bosättare, främst från Tyskland och Sverige.
Tyskt styre
Namibia blev en tysk koloni 1884. Detta var för att stoppa britterna. Landet kallades Tysk Sydvästra Afrika. Mellan 1904 och 1907 tog herero och namaqua till vapen mot tyskarna. I det efterföljande folkmordet på Herero och Namaqua dödades 10 000 Nama (halva befolkningen) och cirka 65 000 Herero (cirka 80 % av befolkningen).
Sydafrikanskt styre
Sydafrika började styra landet 1915. De besegrade den tyska styrkan under första världskriget. Från och med 1919 var det ett mandatområde för Nationernas förbund. År 1946 ersattes förbundet av Förenta nationerna. Sydafrika ville inte ge upp sitt styre av landet. Många tyckte att landet borde vara självständigt från Sydafrika. År 1971 fick Sydafrika veta att deras grepp om landet var olagligt. De lämnade ändå inte landet.
Landet blev officiellt självständigt den 21 mars 1990. Sam Nujoma blev Namibias första president.
