Den afrikanska plattan (i geologisk litteratur ofta kallad nubiska plattan när man vill särskilja den tektoniska plattan från hela den geografiska kontinenten) är en stor tektonisk platta. Den täcker en stor del av den afrikanska kontinenten samt den oceaniska skorpan som ligger mellan kontinentens kant och de omgivande spridningsryggarna. Begreppet "nubisk platta" används ofta för att särskilja den västra och centrala delen av kontinentalmassan (Nubiska plattan) från den östligare somaliska plattan, som håller på att skiljas loss genom rifting.
Gränser och rörelser
Den afrikanska plattan rör sig i stort sett nordostligt med en hastighet på cirka 2,15 cm per år. Denna rörelse för den närmare den eurasiska plattan och medför kollisioner och subduktionszoner i Medelhavsområdet, där subduktion förekommer där oceanisk skorpa möter kontinental skorpa (i delar av centrala och östra Medelhavet). Västerut begränsas plattan bland annat av spridningsryggen i Atlanten, medan södra och sydöstra gränser möter olika havsryggar i Indiska oceanen.
Riftingen och bildandet av somaliska plattan
Mellan cirka 60 miljoner år sedan (mya) och 10 mya började den somaliska plattan att bryta sig loss från den afrikanska plattan längs den östafrikanska graven (East African Rift). Denna riftzon är en aktiv sprickzon som delar upp kontinenten i flera block och innebär en pågående omvandling från kontinental rifting till eventuell havsbildning i framtiden.
I Afar‑regionen bildas ett viktigt tektoniskt knutpunkt: en triple junction där Röda havet, Gulf of Aden och den östafrikanska riftsystemet möts. Förklaringen till varför rifting uppstod här är föremål för forskning: en hypotes är att det finns en mantelplym under Afar-regionen, vilket skulle höja temperaturer och försvaga litosfären. En annan hypotes är att riftingen utnyttjar försvagade zoner i litosfären i samband med plattrörelser österut/norrut.
Geologiska och vulkaniska egenskaper
Riftsystemet och Afar‑området präglas av intensiv vulkanisk aktivitet och geotermiska fenomen. Vulkaner och magmaflöden i området visar att skorpan är tunnare än i andra delar av kontinenten. Exempel på vulkaniska yttringar i och nära riftzonen är:
- höglandsvulkanismen i Etiopien (Ethiopian Highlands)
- aktiva stratovulkaner i Östafrika
- basaltiska flöden och öppna magmakammare i Afar
Dessa processer bidrar till att skapa ny oceanisk skorpa i områden där rifting fortskrider långt nog att bilda en havsbassäng.
Seismisk aktivitet
Generellt är stora delar av den afrikanska plattan relativa seismiskt lugna jämfört med områden vid gränser med snabba plattrörelser, men riftsystemet och gränsområdena mot Arabia och Eurasien är mer aktiva. Lokala jordbävningar är vanliga längs sprickor och riftsystem och kan orsaka större skador i befolkade områden nära aktiva zoner.
Geologisk historia och framtid
De afrikanska, somaliska och arabiska plattorna var en gång en del av den stora sydliga superkontinenten Gondwana, liksom den indiska subkontinenten. Senare sprack Gondwana upp genom en serie av riftingar och havsbildningar. Idag fortsätter dessa processer; om riftingen i östra Afrika fortsätter kommer den somaliska plattan så småningom att avskiljas fullständigt och en ny ocean kan bildas mellan Afrika och den angränsande delen av kontinenten.
Konsekvenser för landskap och mänsklighet
Tektoniska processer formar Afrikas topografi — från högplatåer och bergskedjor som bildats vid kollisionszoner till djupa tektoniska dalar i riftsystemen. Vulkanism ger bördiga jordar lokalt men innebär också risker. Riftsprickor påverkar vattendrag och akvifärer och kan skapa nya sjöar, samtidigt som jordbävningar och vulkanutbrott utgör geologiska risker för befolkningen.
Sammanfattningsvis är den afrikanska (nubiska) plattan en dynamisk och komplex del av jordens litosfär. Den påverkas av spridning, rifting, vulkanism och kollisioner och spelar en central roll i både regionens geologi och dess framtida utveckling.
