Påve Gregorius XI (latin: Gregorius Undecimus; 1331-27 mars 1378), född Pierre Roger de Beaufort, var en fransk präst i den romersk-katolska kyrkan och den 202:a påven från 1370 till sin död.
Han var den sjunde och sista påven som bodde i Avignon i Frankrike.
Bakgrund och tidig karriär
Pierre Roger de Beaufort föddes omkring 1331 i Limousin‑trakten i Frankrike och tillhörde en framstående familj med starka band till kurian. Han var systerson till påven Clemens VI, vilket gav honom möjligheter till snabb avancemang inom kyrkans hierarki. Innan han valdes till påve tjänstgjorde han som kardinal och var verksam i olika diplomatiska och administrativa uppdrag inom kyrkan.
Pontifikat 1370–1378
Gregorius XI valdes till påve 1370. Under hans pontifikat präglades kurian av både interna reformsträvanden och yttre politiska påfrestningar. Han försökte stärka den påvliga auktoriteten i Italien och verka för ordning i de italienska staterna, samtidigt som han sökte medla i konflikter mellan kungadömen i Västeuropa.
En av de mest betydelsefulla händelserna under hans tid var beslutet att återföra den påvliga residensen från Avignon till Rom. Återflyttningen motiverades delvis av krav på reform och återupprättelse av traditionell romersk auktoritet, och Gregorius påverkades starkt av uppmaningar från bland andra mystikern och helgonet Katarina av Siena, som brevväxlade intensivt med honom.
Återflyttning till Rom och betydelse
I slutet av 1376–början av 1377 flyttade Gregorius XI tillbaka det centrala påvliga hovet till Rom, vilket formellt avslutade den period som brukar kallas Avignon-påvedömet. Återkomsten till Rom sågs av många som ett viktigt steg för kyrkans enhet och för att återställa påvens närvaro i kyrkans historiska säte.
Trots detta kvarstod stora spänningar mellan franska och italienska intressen inom kyrkan och bland högre prästerskapet. Gregorius försökte genomdriva reformer och minska korruption, men framgångarna blev begränsade av tidens politiska verklighet.
Död och efterverkningar
Gregorius XI avled 27 mars 1378 i Rom. Hans död följdes snart av en dramatisk och splittrande period i kyrkans historia: den växande misstänksamheten mellan franska och italienska kardinaler ledde till att valet av hans efterträdare blev omstritt. Kort efter Gregorius död utbröt det som kom att kallas Västromerska schismen (den västra schismen), då en grupp kardinaler i Avignon valde en motpåve. Schismen försvagade kyrkans enhet och påverkade europeisk politik under flera decennier.
Arv
Gregorius XI brukar i historien framställas som den påve som avslutade Avignon‑perioden genom att återvända till Rom, men också som den påve vars död banade väg för schismen som följde. Hans försök att genomföra reformer och att befästa den romerska påvliga närvaron bedöms i efterhand både som betydelsefulla och som otillräckliga i förhållande till de djupa politiska spänningar som präglade 1300‑talets kyrka.
