Påve Urban VI (Bartolomeo Prignano) — Italiensk påve 1378–1389

Lär känna påve Urban VI (Bartolomeo Prignano) — italiensk påve 1378–1389. Biografi, politiska konflikter och kyrklig påverkan under senmedeltiden.

Påve Urban VI (latin: Urbanus Sextus; ca 1318-15 oktober 1389), född Bartolomeo Prignano, var en italiensk präst i den romersk-katolska kyrkan och den 203:e påven från 1378 till 1389.

Biografi och bakgrund

Bartolomeo Prignano föddes omkring 1318 i södra Italien. Han utbildades i kyrklig och civil rätt och gjorde karriär som jurist och administratör inom kyrkans och kungarikets tjänst. Innan han valdes till påve tjänstgjorde han som biskop och ärkebiskop, bland annat i södra Italien, och hade rykte om sig att vara effektiv och rättsligt kunnig.

Valet 1378 och den omedelbara krisen

Efter påve Gregorius XIs död 1378 återvände kyrkan nyligen från Avignon till Rom, och valförhandlingen präglades av krav från romerska grupper på en italiensk påve. Under starkt tryck från en upprörd folkmassa valdes Bartolomeo Prignano till påve i april 1378 och antog namnet Urban VI. Kort efter valet uppstod missnöje bland flera kardinaler, särskilt de franska, som menade att valet hade skett under tvång och därför var ogiltigt.

Västromerska schismen (den västra schismen)

Motsättningarna ledde snabbt till en allvarlig splittring inom kyrkan. En grupp missnöjda kardinaler återkallade sitt erkännande av Urban och valde i slutet av 1378 en motpåve, Robert av Genève, som antog namnet Clemens VII och flyttade till Avignon. Detta markerade början på den så kallade Västra schismen (1378–1417), då Europa blev delat i vilka påvapartier man erkände. Schismen kom att prägla kyrkliga och politiska relationer i decennier och försvåra enhetlig ledning av den katolska kyrkan.

Urban VI:s pontifikat: reformer och konflikter

Urban försökte genomföra reformer i kyrkans förvaltning och i klosterväsendet. Han kritiserade lyx och korruption inom kurian och försökte återinföra strängare disciplin. Hans stil beskrevs ofta som hård och oförsonlig, och reformviljan kombinerades med en personlig obeveklighet som alienerade många av hans medarbetare.

Under hans pontifikat förvärrades relationen till flera kardinaler; anklagelser om att han varit grym i behandlingen av motståndare förekom, och några kardinaler greps eller tvingades i exil. Dessa åtgärder bidrog till att konsolidera motståndet och stärkte motpåvens ställning i Frankrike och i flera kungadömen som var politiskt bundna till det franska kronan.

Politik och internationell uppdelning

Europeiska makter valde sida utifrån politiska intressen: flera fransktrogna stater stödde Clemens VII i Avignon, medan bland annat vissa italienska stadsstater, England och det Tysk-romerska riket i olika grad erkände Urban. Denna politiska splittring gjorde att schismen blev svår att lösa och att kyrkans auktoritet försvagades i många delar av Europa.

Död och eftermäle

Urban VI avled den 15 oktober 1389. Han efterträddes av Bonifatius IX. Historiker ser ofta Urbans pontifikat som en vändpunkt som fördjupade den västra schismen. Hans försök till reformer mötte motstånd och hans hårda ledarstil bidrog till att förvärra interna motsättningar.

Utmärkande för hans eftermäle är att han både framstår som en reformivrande påve som ville återupprätta disciplin och som en polariserande figur vars agerande bidrog till långvarig splittring inom kyrkan. Schismen löstes först genom arbetsamma kyrkomöten och politiska förhandlingar under början av 1400-talet, bland annat vid Konciliet i Konstanz (1414–1418).

Sammanfattning

• Urban VI valdes 1378 under påtryckningar från romersk opinion och var påve fram till 1389.
• Hans hårda reformiver och konflikter med kardinalerna ledde till valet av en motpåve i Avignon och den långa Västra schismen.
• Hans pontifikat präglades av försök till kyrkliga reformer, men också av dålig försoningsförmåga och djupa politiska splittringar i Europa.

Sök med bokstav