Påve Pius II (Enea Silvio Piccolomini, 1405–1464) – liv och pontifikat

Upptäck Påve Pius II (Enea Silvio Piccolomini): hans liv, politiska manövrer, kulturpåverkan och pontifikat 1458–1464.

Påve Pius II (latin: Pius Secundus; 18 oktober 1405–14 augusti 1464), född Enea Silvio Piccolomini, var en italiensk präst i den romersk-katolska kyrkan och den 211:e påven från den 19 augusti 1458 till sin död 1464.

Tidigt liv och utbildning

Enea Silvio Piccolomini föddes i byn Corsignano i Toscana, i en adlig men relativt obetydlig släkt från Siena. Han utbildade sig i klassisk litteratur och juridik och gick tidigt i tjänst som skrivare och diplomat. Hans humanistiska bildning och välformulerade latinska stil gjorde honom känd i kretsar kring kyrkan och hovet.

Karriär före påvestolen

Piccolomini gjorde karriär som religiös tjänsteman, diplomat och författare. Han deltog i kyrkliga förhandlingar och ingick i olika legationer, vilket gav honom omfattande erfarenhet av internationell politik och kyrkans förbindelser med europeiska furstar. Han steg successivt i graderna och blev biskop och sedermera kardinal innan han valdes till påve.

Pontifikat (1458–1464)

Som påve försökte Pius II balansera krav på kyrklig reform, politisk stabilitet i Italien och det växande hotet från osmanska riket. Han var särskilt inriktad på att samla kristna furstar till en gemensam aktion mot osmanerna. År 1459 sammankallade han en större kongress i Mantua för att diskutera och planera ett korsfarartåg mot turkarna. Trots hans aktiva upprop lyckades han inte mobilisera det starka och enade europeiska stöd som krävdes.

Humanist, författare och åsikter

Piccolomini hörde till renässansens humanister och skrev flera verk på latin. Bland hans mest kända skrifter finns hans Commentarii (självbiografiska anteckningar), som är ovanliga genom att vara en påves egna memoarer och därför viktiga källor för tidens historia. Han skrev också moraliserande och polemiska texter, där han ofta kritiserade hovlivets och kurialismens missförhållanden.

Reformer och inrikespolitik

Pius II arbetade för att stärka påvestolens ställning i Italiens politiska spel, i synnerhet mot framväxande makter i regionen. Han försökte också genomföra administrativa förbättringar inom kyrkans organisation och stödde utbildning och kultur som verktyg för moralisk och andlig förnyelse.

Pienza – stadsomvandling och kulturarv

Som ett konkret uttryck för sina humanistiska ideal lät Enea Silvio Piccolomini omgestalta sin födelseby Corsignano till en idealstad och bytte dess namn till Pienza. Där lät han uppföra en katedral, palats och andra byggnader i nyklassicistisk renässansanda. Pienza betraktas än idag som ett tidigt och välbevarat exempel på renässansplanering och Piccolominis insats ses som ett viktigt kulturhistoriskt arv.

Död och arv

Pius II avled den 14 augusti 1464 i Ancona, dit han rest för att organisera det planerade korståget mot osmanerna. Hans död i samband med dessa förberedelser blev symbolisk för de svårigheter och motsättningar som präglade försöken att ena Europa mot det ottomanska hotet. Som författare, humanist och påve lämnade han ett dubbelt arv: dels den politiska och kyrkliga verksamheten under hans pontifikat, dels en betydande litterär produktion och ett konkret kulturarv i form av Pienza.

Betydelse

• Som humanist bidrog han till den intellektuella förnyelsen inom kyrkan och skrev verk som fortfarande används av historiker.
• Hans försök att organisera en bred kristen front mot osmanerna visar på den internationella räckvidd hans politik hade, även om den slutliga framgången uteblev.
• Urbaniseringen av Pienza är ett av de mest bestående konkreta spåren efter hans liv och speglar renässansens ideal om harmoni mellan konst, arkitektur och samhällsordning.

Sök med bokstav