Samlesburyhäxorna 1612: Häxprocessen i Lancashire och dess bakgrund

Kung James I kom till den engelska tronen 1603. Han påverkades mycket av den stränga skotska reformationen. Han var mycket intresserad av häxkonst. I början av 1590-talet var han övertygad om att skotska häxor konspirerade mot honom. I sin bok Daemonologie från 1597 sa han till sina anhängare att de måste rapportera och åtala alla anhängare eller utövare av häxkonst. År 1604 utfärdades en ny lag om häxkonst, kallad "An Act against Conjuration, Witchcraft and dealing with evil and wicked spirits" (en lag mot besvärjelse, häxkonst och hantering av onda och onda andar). Den som orsakade skada genom att använda magi eller genom att gräva upp lik för magiska ändamål skulle få dödsstraff. James var, trodde inte på en del av de bevis som lades fram i häxprocesser, han visade till och med personligen på diskrepanser i de vittnesmål som lades fram mot vissa anklagade häxor.

De anklagade häxorna bodde i Lancashire. I slutet av 1500-talet ansåg regeringen att detta län var ett vilt och laglöst område, "känt för sina stölder, sitt våld och sin sexuella slapphet, där kyrkan hedrades utan att vanligt folk förstod dess läror". Sedan drottning Mary dog och hennes halvsyster Elizabeth kom på tronen 1558 hade katolska präster tvingats gömma sig, men i avlägsna områden som Lancashire kunde de fortfarande fira mässa i hemlighet. I början av 1612, året för rättegångarna, beordrades varje fredsdomare i Lancashire att göra en lista över de som vägrade delta i gudstjänsterna i den engelska kyrkan, vilket var en brottslig handling på den tiden.

Familjen Southworth

Under den engelska reformationen på 1500-talet bröt den engelska kyrkan med påvens och den katolska kyrkans styre. Denna händelse splittrade familjen Southworth på Samlesbury Hall. Sir John Southworth, familjens överhuvud fram till sin död 1595, var en ledande recusant. Han hade arresterats många gånger för att han inte gav upp sin katolska tro. Hans äldsta son, som också hette John, anslöt sig till Engelska kyrkan, vilket gjorde att hans far gjorde honom arvlös. Resten av familjen förblev strikt katolska.

En av de anklagade häxorna, Jane Southworth, var änka till den arvslösa sonen John. John Singleton sade att fadern inte ens skulle gå förbi sin sons hus om han kunde hålla sig undan, och han trodde att Jane förmodligen skulle döda sin make. Jane Southworth (född Jane Sherburne) och John gifte sig omkring 1598 och paret bodde i Samlesbury Lower Hall. John hade dött bara några månader före hennes rättegång för häxeri 1612, och hon hade sju barn.

Den 21 mars 1612 träffade Alizon Device, som bodde strax utanför byn Fence i Lancashire, nära Pendle Hill, John Law, en försäljare från Halifax. Hon bad honom om några nålar, som han vägrade att ge henne, och några minuter senare drabbades Law av ett slaganfall som han gav Alizon skulden för. Tillsammans med sin mor Elizabeth och sin bror James måste Alizon infinna sig hos den lokala domaren Roger Nowell den 30 mars 1612. På grundval av de bevis och bekännelser som han fick fram skickade Nowell Alizon och tio andra till Lancaster Gaol för att ställas inför rätta för maleficium - att orsaka skada genom häxeri.

Andra domare i Lancashire fick reda på att Nowell hade upptäckt häxeri i länet. Den 15 april 1612 inledde JP Robert Holden undersökningar i sitt eget område Samlesbury. Resultatet blev att åtta personer skickades till rättegång, däribland Jane Southworth, Jennet Bierley och Ellen Bierley. De påstods ha använt häxkonst mot Grace Sowerbutts, Jennets barnbarn och Ellens brorsdotter.

Rättegången hölls den 19 augusti 1612 inför Sir Edward Bromley, en domare som ville bli befordrad till en krets närmare London. Han kan ha velat imponera på kung James, som var chef för rättsväsendet. Före rättegången beordrade Bromley att fem av de åtta åtalade från Samlesbury skulle släppas fria, med en varning om deras framtida uppförande. Jane Southworth, Jennet Bierley och Ellen Bierley sades ha använt "diverse djävulska och ondskefulla konster, som kallas häxkonster, inchauntments, charmes och trollkonster, i och på en Grace Sowerbutts", vilket de erkände sig oskyldiga till. Den fjortonåriga Grace var åklagarens huvudvittne.

Grace var den första att vittna. Hon sa att både hennes mormor och moster, Jennet och Ellen Bierley, kunde förvandlas till hundar och att de hade "hemsökt och plågat henne" i flera år. Hon sa också att de hade transporterat henne till toppen av en höstack i hennes hår. De hade också försökt få henne att dränka sig. Grace sade att kvinnorna hade tagit henne till Thomas Walshman och hans hustru, från vilka de hade stulit ett barn för att suga dess blod. Grace sa att barnet dog nästa natt och efter att det begravts i Samlesbury Church grävde Ellen och Jennet upp kroppen och tog den med sig hem. Kvinnorna kokade och åt sedan en del av den och använde resten för att göra en salva som gjorde att de kunde förvandla sig själva till andra former.

Grace berättade också att hennes mormor och moster, tillsammans med Jane Southworth, deltog i sabbater som hölls varje torsdag och söndagskväll i Red Bank, på norra stranden av floden Ribble. Vid dessa hemliga möten träffade de "fyra svarta saker, som gick upprätt och ändå inte såg ut som män i ansiktet", som de åt, dansade och hade sex med.

Thomas Walshman, fadern till det barn som den anklagade påstods ha dödat och ätit upp, var den nästa som vittnade. Han bekräftade att hans barn hade dött av okända orsaker när det var ungefär ett år gammalt. Han tillade att Grace Sowerbutts upptäcktes liggandes som om han var död i sin fars lada omkring den 15 april och att han inte återhämtade sig förrän dagen därpå. Två andra vittnen, John Singleton och William Alker, bekräftade att Sir John Southworth, Jane Southworths svärfar, hade varit ovillig att gå förbi huset där hans son bodde, eftersom han trodde att Jane var en "ond kvinna och en häxa".

Undersökningar

Thomas Potts, kanslichefen, skrev att efter att ha hört bevisen var många av de närvarande övertygade om att den anklagade var skyldig. När domaren frågade dem vad de kunde svara på anklagelserna mot dem rapporterar Potts att de "ödmjukt föll på knä med gråtande tårar" och "bad honom [Bromley] att för Guds skull förhöra Grace Sowerbutts". Vittnena "började bråka och anklaga varandra" och erkände till slut att Grace hade blivit coachad i sin berättelse av en katolsk präst som de kallade Thompson. Bromley överlämnade sedan flickan till förhör av två domare, William Leigh och Edward Chisnal. Under förhöret erkände Grace villigt att hennes berättelse var osann och sade att hon hade fått höra vad hon skulle säga av Jane Southworths farbror, Christopher Southworth alias Thompson, en jesuitpräst som höll sig gömd i Samlesbury-området; Southworth var kaplan på Samlesbury Hall och Jane Southworths farbror genom äktenskap. Leigh och Chisnal förhörde de tre anklagade kvinnorna i ett försök att ta reda på varför Southworth kunde ha fabricerat bevis mot dem, men ingen av dem kunde ge någon annan anledning än att var och en av dem "går till den [anglikanska] kyrkan".

Efter att uttalandena hade lästs upp i rätten beordrade Bromley juryn att finna de tilltalade oskyldiga och förklarade att:

Gud har befriat er över förväntan, jag ber Gud att ni skall använda denna nåd och förmån väl och se till att ni inte faller i fortsättningen: Och så beordrar domstolen att ni skall bli utlämnade.

Potts avslutade sin bok med orden: "På så sätt befriades dessa stackars oskyldiga varelser, genom denna hedervärda domares stora omsorg och omsorg, från faran av denna sammansvärjning; prästens skamliga praktik avslöjades".

Nästan allt som är känt om rättegångarna kommer från en rapport om förhandlingarna som skrevs av Thomas Potts, kanslichefen vid Lancaster Assizes. Potts fick i uppdrag av domarna att skriva sin redogörelse och hade slutfört arbetet den 16 november 1612. Bromley granskade och korrigerade manuskriptet innan det publicerades 1613 och sade att det var "true reported" och "fit and worthy to be published". Även om boken är skriven som en till synes ordagrann redogörelse är den inte en rapport om vad som faktiskt sades vid rättegången, utan i stället en reflektion över vad som hände. Potts "tycks ändå ge en i allmänhet trovärdig, om än inte heltäckande, redogörelse för en häxprocess i Assize, förutsatt att läsaren ständigt är medveten om att han använder sig av skriftligt material i stället för ordagranna rapporter".

I sin inledning till rättegången skriver Potts: "På så sätt har vi för en tid lämnat Graund Witches of the Forest of Pendle till en mycket tillräcklig jurys goda övervägande." Bromley hade vid det laget hört målen mot de tre häxor från Pendle som hade erkänt sin skuld, men han hade ännu inte behandlat de andra, som vidhöll sin oskuld. Han visste att det enda vittnesmålet mot dem skulle komma från en nioårig flicka, och att kung James hade varnat domarna för att noggrant granska de bevis som lades fram mot anklagade häxor och varnat för godtrogenhet. I sin slutsats till redogörelsen för rättegången säger Potts att den interfolierades i den förväntade sekvensen "genom särskild order och befallning", förmodligen av rättens domare. Efter att ha dömt tre häxor till döden kan Bromley ha varit angelägen om att undvika varje misstanke om godtrogenhet genom att presentera sitt "mästerliga avslöjande" av de bevis som Grace Sowerbutts lade fram, innan han vände sin uppmärksamhet tillbaka till resten av häxorna i Pendle.

Potts förklarar att "detta län i Lancashire ... nu kan man med rätta säga att det finns lika många häxor av olika slag som seminarier, jesuiter och papister", och beskriver de tre anklagade kvinnorna som att de en gång varit "envisa papister och nu kommit till kyrkan". Domarna skulle säkert ha varit angelägna om att kung Jakob, som var chef för rättsväsendet, skulle anse att de resolut hade tagit itu med katolska recusanter och häxeri, de "två stora hoten mot den jacobinska ordningen i Lancashire". Samlesbury Hall, familjen Southworths familjehem, misstänktes av myndigheterna för att vara en tillflyktsort för katolska präster, och det stod under hemlig övervakning av regeringen under en längre tid före rättegången 1612. Det är möjligt att domaren Robert Holden åtminstone delvis motiverades i sina undersökningar av en önskan att "röja ut dess jesuitkapellmästare", Christopher Southworth.

Den engelska erfarenheten av häxkonst skilde sig något från den europeiska, med endast en enda riktigt omfattande häxjakt, den på Matthew Hopkins i East Anglia 1645. Denna enda händelse stod för mer än 20 % av det antal häxor som uppskattas ha avrättats i England mellan början av 1400-talet och mitten av 1700-talet, färre än 500. Det engelska rättssystemet skiljde sig också avsevärt från den inkvisitoriska modell som användes i Europa, där allmänheten måste anklaga sina grannar för något brott och där fallet avgjordes av en jury bestående av jämlikar. De engelska häxprocesserna under denna period "kretsade kring folkliga föreställningar, enligt vilka häxkraften var ett brott som innebar ... ondska", för vilket konkreta bevis måste tillhandahållas.

Potts ägnar flera sidor åt en ganska detaljerad kritik av de bevis som presenteras i Grace Sowerbutts uttalande och ger en inblick i de skillnader som fanns under det tidiga 1600-talet mellan det protestantiska etablissemangets syn på häxeri och vanliga människors tro, som kan ha påverkats av de mer kontinentala åsikterna hos katolska präster som Christopher Southworth. Till skillnad från sina europeiska motsvarigheter trodde den engelska protestantiska eliten att häxor höll familjedjur, eller sällskapsdjur, och därför ansågs det inte trovärdigt att häxorna i Samlesbury inte hade några sådana. Även Graces berättelse om sabbaten var obekant för engelsmännen vid den här tiden, även om tron på sådana hemliga sammankomster av häxor var utbredd i Europa. De flesta demonologer på den tiden, inklusive kung James, ansåg att endast Gud kunde utföra mirakel och att han inte hade gett makten att gå emot naturlagarna till dem som var i förbund med djävulen. Därför avfärdar Potts Sowerbutts påstående att Jennet Bierley förvandlade sig till en svart hund med kommentaren "Jag skulle vilja veta på vilket sätt någon präst kan upprätthålla denna punkt av bevis". Han avfärdar lika lättvindigt Graces redogörelse för den sabbat hon påstod sig ha deltagit i, där hon mötte "fyra svarta saker ... som inte liknar människor i ansiktet", med kommentaren att "Seminarie [prästen] förväxlar ansiktet med fötterna": Chattox [en av häxorna i Pendle] och alla hennes medhäxor är överens om att Devill är klövfotad: men Fancie [Chattox' bekant] hade ett mycket bra ansikte och var en riktig man".

Det är kanske osannolikt att de anklagade kvinnorna skulle ha underlåtit att uppmärksamma undersökningsdomaren på sina misstankar om Grace Sowerbutts motiv när de först förhördes, för att sedan göra det i slutet av rättegången när domaren frågade dem om de hade något att säga till sitt försvar. Rättegången mot häxorna i Samlesbury 1612 kan ha varit "till stor del ett stycke antikatolsk propaganda", eller till och med en "skenrättegång", vars syfte var att visa att Lancashire rensades inte bara från häxor utan också från "påvliga sammansvurna".

Efterspel

Bromley uppnådde sin önskade befordran till Midlands Circuit 1616. Potts fick 1615 av kung James ansvaret för Skalme Park för att föda upp och träna kungens jakthundar. År 1618 fick han ansvaret för att "samla in böterna för lagarna om avlopp i tjugoen år". Jane Southworths äldsta son, Thomas, ärvde så småningom sin farfars egendom Samlesbury Hall.