Stephen Foster

Födelse och familj

Stephen Collins Foster föddes den 4 juli 1826 som son till William Barclay Foster (7 september 1779 - 27 juli 1855) och Elisa Clayland [Tomlinson] Foster (januari 1788 - januari 1855). Stephen Collins föddes i sin fars hem, "The White Cottage", i Lawrenceville, Pennsylvania nära Pittsburgh.

Han döptes den 22 april 1827 i Trinity Episcopal Church, Pittsburgh, Pennsylvania. Han var den yngsta av Fosterbarnen och fick sitt namn efter Stephen Collins, en barnvän till familjen som dog vid 12 års ålder, och efter William Collins, en vän till familjen och välkänd advokat.

Fosters gifte sig den 14 november 1807 i Chambersburg, Pennsylvania. William Barclay Foster var en ledare vid Pennsylvanias västra gräns. Han hade bosatt sig nära Pittsburgh. Foster-paret fick flera barn: Charlotte Susanna (1809), Ann Eliza (1812), Henry Baldwin (1816), Henrietta Angelica (1818), Dunning McNair (1821), Morrison (1823) och Stephen Collins (1826). En son föddes 1829, men dog 1830.

William Barclay Foster hade före sitt äktenskap fött en oäkta son. Pojken växte upp i familjen Foster. Fosterfamiljen bodde i en elegant stuga högt upp på en sluttning ovanför Alleghenyfloden i Lawrenceville, Pennsylvania, en förort till Pittsburgh som planerats och utvecklats av William Barclay Foster.

Ancestry

Stephens farfars farfar, Alexander Foster, flyttade från Londonderry i Nordirland till de amerikanska kolonierna 1725. Han bosatte sig i Little Britain Township, Lancaster County, Pennsylvania. Hans son James Foster gifte sig med Ann Barclay och flyttade till Virginia. Deras son James Jr. tjänstgjorde i den amerikanska revolutionen och födde Stephens far William Barclay Foster 1779.

Efter revolutionen flyttade många av de skotsk-irländska familjerna i Virginia (inklusive Fosters) till västra Pennsylvania. William Barclay Foster bosatte sig nära Pittsburgh. Han var en köpman som ibland reste så långt bort som till Louisiana. Han återvände till Pittsburgh via New York City eller Philadelphia efter att ha köpt förnödenheter till sin butik i Pittsburgh.

Han träffade sin fru Eliza Clayland Tomlinson i Philadelphia. Hon var en skotsk-irländsk aristokrat från Wilmington, Delaware. Paret gifte sig i Chambersburg, Pennsylvania, och reste sedan 300 miles över land till Pittsburgh. Paret hörde till den sociala eliten vid gränsen och umgicks med de bästa familjerna.

The White Cottage, Stephen Fosters födelseplats nära Lawrenceville, Pennsylvania

Pojk- och ungdomsåren

William Barclay Foster hade allvarliga ekonomiska problem. År 1827 beslagtogs The White Cottage och andra av Fosters egendomar av regeringen när Foster inte kunde betala sina lån. Stephen flyttade därefter runt och bodde ibland hos släktingar. Hans mor mindes honom senare i sitt liv som en pojke som marscherade omkring med en fjäder i mössan och slog på en trumma medan han visslade "Auld Lang Syne". Hon noterade att det var något "originellt" med pojken.

Stefans äldsta syster dog i oktober 1829. Den morbida sorg som drabbade familjen Foster vid denna tid präglade förmodligen Stefans syn på döda unga kvinnor för resten av hans liv. Vackra döda unga kvinnor förekommer i några av hans bästa sånger, däribland "Little Annie", "Jeanie with the Light Brown Hair" och "Beautiful Dreamer".

Stephen var fem år när han gick i en "infant school". År 1833 gick han på Alleghany Academy, en skola för den sociala eliten som grundades av den presbyterianske prästen pastor Joseph Stockton. År 1834 gick Stephen till en svart kyrka tillsammans med Olivia Pise, en mulatt-tjänare. År 1836 lämnade familjen The White Cottage för alltid och flyttade till Allegheny City när Stephens far utsågs till Collector of the Pennsylvania Canal.

Familjelegender säger att Stephen spelade harmonier på en gitarr när han var två år gammal och spelade en flageolet med perfektion i en musikaffär när han var sju år gammal. Vid nio års ålder sjöng han och uppträdde tillsammans med andra pojkar i deras egna teaterproduktioner i grannskapet. Afrikanska melodier var populära och Stephen sjöng dessa melodier med bravur.

Sånger från spelmän

Den amerikanska minstrel-showen anses ha skapats av Thomas Dartmouth "Daddy" Rice, en skådespelare vars framförande av sången "Jump Jim Crow" i en gammal afroamerikansk klädsel skapade en sensation över en natt i Pittsburgh. Melodin skrevs ner och ackompanjerades på piano av W. C. Peters, en musikhandlare i Pittsburgh.

Under många år uppträdde minstrels på cirkusar och i djurparker. På 1830-talet organiserade de sig i kvartetter, orkestrar och andra ensembler och uppträdde på teatrar och i andra lokaler. En Nelson Kneass uppträdde som minstrel, men upplöste sin grupp i Pittsburgh omkring 1845. Han öppnade en sal med en scen i ena änden och serverade förfriskningar för biljettpriset.

Priser utlovades för de bästa gåtorna etc. och en silverpokal för den bästa afrikanska sången. Foster bodde i Cinncinati 1846 och 1847, men hans bror Morrison skrev till honom och bad om en sång. Foster skickade honom "Way Down South, Where the Cane Grows". Låten vann inte tävlingen men satte Foster på vägen till minstrel-sångförfattandet.

Foster skrev 28 sånger för minstrel-scenen. De skiljer sig väsentligt från hans hushållssånger i fråga om ämne och musikstil. De är skrivna på en negerdialekt och ackompanjemanget tyder på banjo-picking. Deras musikaliska stil är baserad på afroamerikansk musik och brittisk-amerikansk traditionell musik och folkmusik. Många av dessa sånger skrevs för tidens minstrelgrupper som Sable Harmonists och Christy Minstrels.

En typisk minstrel-sång av Foster är för soloröst med en fyr- eller femstämmig kör i refrängen och en kort instrumentaldel avsedd för en dans på scenen. De bästa av dessa sånger är "Oh! Susanna" (1848), "Nelly Bly" (1849), "Camptown Races" (1850), "Massa's in de Cold Ground" (1852), "Old Folks at Home" (1860) och "Old Black Joe" (1860).

Thomas D. Rice i sin roll som svartklädd (Omslag till en tidig utgåva av Jump Jim Crow-noter, 1832)

Äktenskap och avkomma

Foster gifte sig med Jane Denny McDowell (1829-1903) den 22 juli 1850 i Trinity Episcopal Church, Pittsburgh. Hon var dotter till Andrew N. McDowell, läkare i Pittsburgh, och Jane Denny Porter. Attraktionen mellan Foster och McDowell förblir ett mysterium: Jane stod i utkanten av Fosters vänkrets och hade inga speciella musikaliska talanger eller intressen. Hon kan ha brutit en förlovning med en annan man för att gifta sig med Foster. Parets enda barn Marion, en dotter, föddes den 18 april 1850.

Äktenskapet blev av okänd anledning problematiskt och paret levde åtskilda. De hade separerat för första gången våren 1853. Jane tog Marion till Lewistown i Pennsylvania där hennes mor och syster bodde. Stephen åkte till New York City för att ägna sig åt låtskrivande. Paret återförenades inom ett år, men separerade gång på gång.

Jane och Marion återvände till Pennsylvania i juli 1861 efter en vistelse i New York med Stephen. Han hade problem med pengarna och hans alkoholism förvärrades. Jane flyttade till Greensburg, Pennsylvania, där hon arbetade som telegrafist för Pennsylvania Railroad. Hennes dotter lämnades troligen kvar hos släktingar på annat håll. Jane besökte Stephen i New York i september 1861 och flera gånger därefter.

Vid ett okänt datum efter Stefans död 1864 gifte sig Jane med Matthew D. Wiley, en bagagehanterare och expressagent. Hon arbetade som telegrafist vid Pennsylvania Railroad's Allegheny depot. Hon försörjde flera släktingar, bland annat sin dotter, sin mor och sina barnbarn. Hon dog 1903 av brännskador som hon fick när en gnista satte eld på hennes kläder när hon slumrade till vid en eldstad. Vid det datumet hade hon och hennes dotter fått mer än 4 100 dollar i royalties från Stephens sånger. Hon är begravd på Allegheny Cemetery.

Marion Foster (1850 - 1935) gifte sig med William Welsh och fick tre barn. Efter att ha bott i St Louis och Chicago flyttade hon 1914 till en herrgård (som vaktmästare) på samma plats som hennes morföräldrars hem i Lawrenceville. Hon var fattig, gav pianolektioner ända in i sjuttioårsåldern och kämpade utan framgång mot regeringen för att återta en bit mark som en gång tillhört hennes farfar.

Död

I juli 1863 såg USA:s befolkning de värsta upploppen i landets historia. I New York protesterade upprorsmakare mot USA:s första värnplikt. De ansåg att denna värnplikt var orättvis. Den tyngde de fattiga och gjorde det möjligt för de rika att köpa sig fria. Upprorsmakarna förstörde flera byggnader, bland annat Colored Orphan Asylum, och lynchade svarta från lyktstolpar. Mellan 105 och 128 personer dog under de fyra dagarna av upplopp.

Fosters låtar hade inte sålt så bra under månaderna före upploppen . Hans bästa tid som låtskrivare var över. Hans publik hade splittrats längs politiska, ekonomiska och rasistiska linjer. Lördagen den 9 januari 1864 kände sig Foster sjuk och gick tidigt till sängs. Han bodde på ett fattigt men hyggligt hotell på Bowery. På söndagsmorgonen talade han med en tjänsteflicka vid sin dörr, vände sig sedan om och föll och slog sönder en porslinsbit som skar honom i nacken. Hans kamrat George Cooper (som bodde bara fyra kvarter bort) skickades efter honom. Han fann Foster naken i en blodpöl. Låtskrivaren viskade: "Jag är körd" och bad om en drink.

En läkare anlände och såret syddes ihop. Foster kläddes på och fördes till en avdelning för fattiga på Bellevue-sjukhuset. Han skrevs in i registret som "arbetare". Han var obekväm och gillade inte maten. Den 13 januari åt han soppa när han svimmade dödligt. Hans lik lades i en kista och fördes till sjukhusets bårhus. I hans ficka hittade man några mynt och ett papperslapp där det stod: "Kära vänner och vänliga hjärtan".

Orsaken till hans död är inte känd. Troligen var det en kombination av alkoholism, dålig kost och blodförlust, eller en hjärtattack eller stroke. Jane Foster och Stephens bröder Henry och Morrison tog kroppen och förde den till Pennsylvania för begravning. Begravningsgudstjänsten hölls i Trinity Episcopal Church i Pittsburgh den 21 januari. Fosters kista möttes på Allegheny Cemetery av ett brassband som spelade hans melodier. Han begravdes i närheten av sin far och mor.

Hans död har inte rapporterats i de flesta tidningar. New York Post jämförde dock hans melodier med Donizettis. The Round Table skrev att Foster var "en amatörförfattare" som knappt kände till reglerna för musikalisk komposition. The Table berömde dock hans patos och humor.

Många låtar marknadsfördes efter Fosters död som hans allra sista låtar. "The Voices That are Gone" (publicerad 1865) och "Kiss Me Mother Ere I Die" (1869) är förmodligen hans sista verk. I augusti 1864 köpte en preussiskt född ingenjör The White Cottage och rev den.

Telegram från George Cooper till Morrison Foster med texten "Stephen is Dead. Kom igen."


Staty av Moretti