Krita (bergart) – kalkstenens bildning, egenskaper och användning

Upptäck krita som bergart — bildning av kalksten från coccolither, vita klippor, vattenhållning, egenskaper och användningsområden inom geologi och industri.

Krita är en typ av kalksten som består huvudsakligen av kalciumkarbonat (CaCO3). Den är ofta vit eller ljus till färgen, finkornig och mycket mjuk jämfört med många andra kalkstenar; den kan lätt repas med nageln och reagerar med svag syra genom att lägga sig i små bubblor. Planktonalger som kallas coccolither bildar mikroskopiska kalkplattor (coccolither) som med tiden sjunker till botten i varma, grunda hav och bygger upp tjocka kalkavlagringar. Dessa sediment genomgår diagenes (kompaktning och cementering) och blir till den bergart vi kallar krita. Stora kritavlagringar bildades särskilt under den övre kritaperioden (ungefär 100–66 miljoner år sedan) och kan vara hundratals meter tjocka på vissa platser.

Förekomst och landskapsbildning

Luft och vatten sliter inte lätt bort krita, så när krita ligger intill havet bildar den ofta en stor klippa. De vita klipporna i Dover i Kent i England är ett bra exempel på detta. Kritklippor och kustlinjer av krita kännetecknas ofta av branta branter och erosion som bildar stackar och havsgropar. Inåt landet bildar krita ofta lågkuperad terräng som kallas kritkullar eller "downs" där bergarten bildar tunna, väl dränerade jordar.

Hydrologi och ekologi

Krita är porös och kan lagra stora mängder vatten i sina porer och sprickor — därför fungerar många kritområden som viktiga grundvattenmagasin (akviferer). Vädret påverkar hur vattnet rör sig i kritan: under torra perioder kommer vatten långsamt från kritlagren och kan ge jämn tillgång till källor och brunnar. Kalkrika jordar som bildas på krita är ofta basiska (alkaliska) och ger upphov till speciella växtsamhällen med kalkgynnade arter.

Egna kända egenskaper

Krita kan innehålla flinta (kiselrika knölar) och annan inneslutning som påverkar dess färg och hållfasthet. Den är lätt att bearbeta och har historiskt använts som byggnadsmaterial och råvara för kalkbränning (till kalk och cement). På grund av sin kemiska sammansättning används den även inom jordbruket för att höja pH i sura jordar.

Skillnaden till vardagskrita

Tavlakrita är inte riktig krita i geologisk mening. Det är ofta faktiskt gips (kalciumsulfat) eller ibland konstgjord kalk (kalciumkarbonat) tillverkat för att ge en jämn, mjuk pinne som lämnar vitt märke. Folk använder den för att rita på hårda ytor som svarta tavlor, eftersom den är mjuk och lätt avlägsnas. Om denna krita gnuggas mot något hårt eller grovt kommer den att lämna ett märke. Man skriver ofta med krita på en krittavla eller en svart tavla. Man kan använda ett suddgummi eller vatten (ofta med en fuktig trasa eller svamp) för att ta bort kritmärkena så att tavlan blir tom igen. Butiker säljer vanligtvis tavelkrita i pinnar som är ungefär 5 cm långa; modern produktion försöker minska dammet (t.ex. genom att använda gips) för att vara snällare mot luftvägar.

Det finns också stora bitar mjuk krita som barnen kan skriva på marken med, till exempel på betong (t.ex. en trottoar) eller asfalt (t.ex. en uppfart). Denna typ av "gatu-krita" kan vara gjord av kalciumkarbonat eller gips och är oftast ofarlig och lätt att tvätta bort — regnet eller vatten spolar ofta bort den. Den är populär för lek och konst utomhus eftersom den är billig, färgstark och försvinner relativt snabbt.

Skräddarkrita är inte heller riktig geologisk krita. Det är i huvudsak talk (magnesiumsilikat) eller andra mjuka mineraler/formuleringar som skräddare använder för att rita av mönster och markera tyg när de tillverkar kläder. Skräddare använder den för att rita på material eftersom den markerar tydligt men går att borsta av eller tvätta bort. Det finns också varianter i form av pappersrullar för kritmärken eller som små pinnar/chalk wheels.

Användningsområden

• Geologi och forskning: studier av forntida havsmiljöer och klimat via kokkolit-haltiga lager.
• Bygg och industri: som råvara för kalk- och cementtillverkning, samt som fyllmedel i vissa produkter.
• Jordbruk: kalkning för att motverka jordförsurning och förbättra markstruktur.
• Undervisning och konst: tavelkrita, gatukrita och konstnärskrita (dock ofta gjorda av gips eller andra material).
• Hushåll och hantverk: skräddarkrita för beklädnad samt som slip- och polermedel i vissa fall.

Sammanfattningsvis är "krita" i geologisk mening en kalkstensbergart med ursprung i mikroskopiska havsorganismer, medan vardagsbegreppet "krita" ofta avser andra mjuka material (gips eller talk) som används för märkning och ritning. De olika materialen har liknande användningsområden (markering, byggnad, jordförbättring) men helt skilda ursprung och kemiska sammansättningar.

Frågor och svar

F: Vad är krita gjord av?

F: Hur bildades kritklipporna?

F: Är tavelkrita riktig krita?

F: Vad använder man tavelkrita till?

F: Vad består skräddarkrita av?

F: Hur långa är pinnar av tavelkritor som vanligtvis säljs i butikerna?

Sök med bokstav