Alger – vad är de? Definition, typer, fotosyntes och historia

Singular alga är det latinska ordet för "sjögräs" och har den betydelsen kvar på engelska. Även om vissa säger att det är besläktat med latinets algēre, "vara kall". Det finns dock ingen anledning att förknippa alger med temperatur. En mer trolig källa är alliga, "bindande, invecklande".

Det gamla grekiska ordet för "tång" var φῦκος (phŷkos), vilket antingen kan betyda tången (förmodligen en röd alg) eller ett rött färgämne som framställs av den.

Alger är en stor och varierande grupp av enkla, vanligtvis autotrofa organismer. Vissa har en cell och andra har många celler. De största och mest komplexa marina algerna kallas alger. De är som växter och "enkla" eftersom de saknar de många tydliga organ som finns hos landväxter.

Även om de prokaryotiska cyanobakterierna (tidigare kallade blågrönalger) ingick som "alger" i äldre läroböcker, är de inte det längre. Termen alger används nu för eukaryota organismer. Alla äkta alger har en kärna inom ett membran och kloroplaster inom ett eller flera membran. Algerna är inte en monofyletisk grupp, eftersom de inte alla härstammar från en gemensam algförfader.

Alger har inte samma strukturer som landväxter, till exempel blad, rötter och andra organ. Nästan alla alger har delar som utför fotosyntes på samma sätt som cyanobakterier. De tillverkar syre, till skillnad från andra fotosyntetiska bakterier som till exempel lila och gröna bakterier. Vissa encelliga arter använder endast externa energikällor och har begränsade eller inga fotosyntetiska delar.

Fossila trådalger från Vindhya-bäckenet har daterats till 1,6-1,7 miljarder år sedan.

Olika typer av alger

Nedan följer några viktiga typer av alger.

• Grönalger: De betraktas som växter eftersom de använder samma typ av klorofyll som gröna växter. Man antar att det finns ett evolutionärt släktskap mellan gröna alger och gröna växter.
• Rödalger: använder ett rött pigment för att fånga upp solljusets energi och anses därför ha utvecklats separat från gröna växter.
• Brunalger: använder klorofyll a, men har flera andra biokemiska skillnader. De räknas inte heller som en grön växt.
• Gulgröna alger: Xanthophyceae.
• Guldalger: Chrysophyceae.

Ekologi

Alger finns vanligtvis på fuktiga platser eller i vatten och är vanliga på land och i vatten. På land är algerna dock vanligtvis diskreta och är mycket vanligare i fuktiga, tropiska områden än i torra. Alger har inte kärlvävnad och andra anpassningar för att leva på land, men de kan uthärda torka och andra förhållanden i symbios med en svamp som lavar.

De olika typerna av alger spelar en viktig roll i den akvatiska ekologin. Mikroskopiska former som lever svävande i vattenpelaren kallas fytoplankton. De utgör födobasen för de flesta marina näringskedjor. Tång växer främst i grunda marina vatten. En del används som människoföda eller skördas som agar eller gödningsmedel. Tång kan växa i stora bestånd som kallas tångskogar. Dessa skogar förhindrar en del av skadorna från vågor. Många olika arter lever i dem, bland annat sjöborrar, sjöuttrar och abaloner.

Vissa alger kan skada andra arter. Vissa alger kan föröka sig mycket och skapa en algblomning. Dessa alger kan producera skyddande gifter som dödar fiskar i vattnet. Dinoflagellater tillverkar ett ämne som gör fiskens kött till slem. Sedan äter algerna denna näringsrika vätska.

Symbiosis

Alger har utvecklat ett antal symbiotiska partnerskap med andra organismer. Den mest kända är de växtliknande lavarna, som alla bildas av en svamp tillsammans med en alg. Det är en mycket framgångsrik livsform, och tjugotusen "arter" är kända. I samtliga fall är lavarna helt annorlunda till utseende och livsstil än den ena av de två beståndsdelarna; det är möjligen den mest fullständiga symbios som man känner till. Båda beståndsdelarna tjänar på att de har tillgång till nischer med lågt näringsvärde, vilket är där lavar finns.

Mindre kända är algernas relationer med djur. Koraller som bygger rev är i grunden sociala nidariska polyper. Korallerna är beroende av ljus, eftersom algerna är viktiga partners och de behöver ljus. Korallerna har utvecklat strukturer, ofta trädliknande, som ger algerna maximal tillgång till ljus. Korallen försvagar algernas cellväggar och smälter cirka 80 % av den mat som algerna producerar. Korallens avfallsprodukter ger algerna näring, så precis som i fallet med lavar gynnas båda parter av samarbetet. Algerna är guldbruna flagellalger, ofta av släktet Symbiodinium. Ett märkligt inslag i partnerskapet är att korallen kan kasta ut algerna i svåra tider och återfå dem senare. Utstötningen av algpartnern kallas blekning, eftersom korallen förlorar sin färg.^p200

Andra typer av Cnideria, t.ex. havsanemoner och maneter, innehåller också alger. Maneter med alger beter sig så att deras partner får det bästa ljuset på dagen och går ner på djupet på natten, där vattnet är rikt på nitrater och brunt av röta. Havsnäckor och musslor är också kända för att hysa alger. Båda grupperna är blötdjur. Havsnäckorna betar av koraller och har samma färg som korallerna de betar av. De kan separera algerna från de polypvävnader som de smälter. Algcellerna flyttas till dess tentakler, där de fortsätter att leva. Den annars försvarslösa snigeln får både kamouflage och näring.^p204 Jättemusslan förvarar algerna i sin mantel, som avslöjas när musslan är öppen. Den färgade manteln har ställen där huden är genomskinlig och fungerar som en lins som koncentrerar ljuset på algerna under den. När algerna blir för många smälter musslan dem.^p203

Flera andra grupper av ryggradslösa havsdjur har medlemmar som lever i symbios med alger. Plattmaskar (Platyhelminths) och polychaete maskar (Annelids) är två sådana grupper.