Kontrapunkt är konsten att komponera musik genom att kombinera olika delar (röster) på ett sätt som låter bra. Musik som är komponerad på detta sätt kallas kontrapunktisk.
Om melodin Twinkle, twinkle little star spelas på piano och sedan några ackord läggs till är detta harmoni, inte kontrapunkt. Om melodin Twinkle, twinkle little star spelades samtidigt som en annan melodi spelades, skulle detta betraktas som kontrapunkt.
Ett annat sätt att spela den skulle vara att börja melodin med höger hand. När den femte tonen spelas i den andra takten (åtgärden) börjar vänsterhanden spela melodin en oktav lägre. Detta fungerar bra under en tid, men i den femte takten (vid ordet "Up" i högerhandens del) börjar det bli dissonant (låter obehagligt), så ändringar måste göras i vänsterhanden för att få det att låta trevligare. Detta sätt att skriva med ett visst antal delar (i det här fallet: två) kallas "kontrapunktisk musik".
I det exemplet imiterade den vänstra handen först den högra handen. Detta kallas imitation.
Om den andra delen hade fortsatt att imitera under hela stycket skulle det ha varit en kanon. Men "Twinkle, twinkle" fungerar inte bra som en kanon. En berömd kanon är av Thomas Tallis. En kanon som kan upprepas kallas för en runda. Det här är all kontrapunktisk musik.
Kontrapunkt behöver inte ha imitation, även om den ofta har det. Det viktiga är att varje del (dvs. varje röst) är lika viktig. Det är inte så att en del sjunger melodin och resten bara ackompanjerar.
Kontrapunkt behöver inte vara en ton mot en ton. Det kan vara två eller flera toner i en del mot en i den andra, t.ex. skära toner (fjärdedelsnoter) i en del och quavers (åttondelsnoter) i en annan. Det finns ett helt system för detta som kallas "species".
Kontrapunkt kan varieras genom att vända den, dvs. genom att sätta den övre delen i botten. När musik är skriven så att delarna kan bytas ut kallas det "inverterbar kontrapunkt".
Ordet "kontrapunkt" kommer från latinets "punctus contra punctum" som betyder "punkt mot punkt". Ordet "punkt" betydde "not". För flera hundra år sedan upptäckte kompositörer hur man skriver kontrapunktisk musik. De tog ofta en huvudmelodi (kallad "Cantus Firmus") och lade sedan till en, två eller flera delar till den. Ju fler delar desto svårare var det att komponera eftersom allt måste passa ihop så att det lät bra. Musik för flera röster som skrivits på detta sätt kallas polyfonisk musik. Polyfoni användes i all kyrkomusik under renässansen. Den största kompositören av polyfoni var Giovanni da Palestrina (1525-1594). Studenter som lär sig kompositionskonst idag lär sig fortfarande kontrapunkt genom att ta Palestrinas musik som förebild.