Dicynodontia är en undergrupp av de utdöda djur som kallas therapsider. De var små till stora växtätande djur med två betar; "dicynodont" betyder "två hundtänder". De är också de mest framgångsrika och mångsidiga av de therapsider som inte är däggdjur, med över 70 kända släkten (typer).
Kännetecken och byggnad
Dicynodontierna hade en tydligt igenkännbar kroppsplan. De var ofta kompakt byggda med ett kraftigt skellett och robusta, relativt korta ben placerade i kroppens hörn. Många beskrevs som "låga stridsvagnar" eftersom kroppen var kraftig och lågt ställd. Skallen är karakteristisk: tandsatsen är reducerad till antingen två stora betar (tusk-liknande huggtänder) eller helt förlorade, medan framkäken bar en hornliknande näbb (en keratinös beak) som användes för att nypa av växtlighet.
Storlek och mångfald
Storleken varierade kraftigt mellan olika arter: några var små, gnagarlika former medan andra kunde bli höga och massiva — motsvarande dagens stora växtätare. Vissa stora släkten under perm och trias kunde nå flera meter i kroppslängd och ha betydande kroppsmassor. Den stora variationen i form och storlek visar att dicynodontier fyllde många ekologiska nischer som marklevande växtätare.
Funktionella anpassningar
Deras käkfunktion var specialiserad för att bearbeta växter. Den keratinösa näbben tillsammans med en komplicerad käkmekanism gav effektiv avskärning och malning av vegetativa delar. Tuskarna (när de fanns) användes troligen för sociala funktioner — som display eller strid mellan individer — snarare än primärt för att äta. Vissa arter visar tecken på att kunna gräva eller rota i marken, och benbygget antyder att många hade en mer upprättgående gångstil än tidigare antaget, vilket förbättrade uthållighet och rörlighet.
Utbredning och tidsmässigt förlopp
Dicynodontier var kosmopolitiska och finns i fossil från flera kontinenter. Fossil som upptäckts i Polen tyder på att dicynodonts överlevde åtminstone fram till för cirka 200 miljoner år sedan (övre trias). Sex fragment av fossila skallben som upptäckts i Australien (Queensland) kan tyda på att dicynodonts överlevde mycket längre, fram till för cirka 150 miljoner år sedan (kritaperioden) i den region som kallas södra Gondwana. Dessa senare fynd är dock omdiskuterade och kräver mer bevisning för att säkert fastställa att gruppen verkligen överlevde så länge.
Systematik och evolution
Dikynodonterna tillhör anomodontierna inom therapsiderna och var varken primitive däggdjur eller direkta förfäder till dem. Dikynodontierna var en gren av therapsiderna som utvecklades parallellt med andra grupper. Den grupp som ledde fram till dagens däggdjur var cynodonterna. Dicynodontierna utvecklade i stället egna specialiseringar som gjorde dem till framgångsrika växtätare under sen perm och trias.
Ekologi och beteende
Fossil- och bevaringsdata tyder på att många dicynodontier levde i stora bestånd eller fl ockar och utnyttjade vegetation i olika miljöer — från skogar till öppna, torra landskap. Efter den stora massutrotningen vid slutet av perm lyckades flera dicynodontsläkten, till exempel Lystrosaurus, bli dominanta i de tidiga triasfaunan, något som visar gruppens förmåga att anpassa sig till hårt förändrade miljöer. Det finns även spår som tolkats som tecken på grävande beteende och skyddande bon/burrow, vilket kan ha bidragit till deras överlevnad under svåra klimatperioder.
Utdöende och betydelse
Dicynodontierna minskade i mångfald under triasens senare delar och ersattes i många livsmiljöer av andra stora växtätare, framför allt olika grupper av archosaurier. Deras fossil är viktiga för forskningen eftersom de ger insikt i hur stora grupper av terrestriska ryggradsdjur reagerade på massutrotningar, klimatförändringar och konkurrens. De är också ett bra exempel på hur en icke-däggdjursgrupp kunde bli artrik och ekologiskt dominanta under stora delar av perm och trias.
Dikynodontierna fortsätter vara föremål för aktiv forskning. Frågor om deras exakta syste matik, beteende, fysiologi och huruvida några sentida fynd verkligen representerar överlevande medlemmar i gruppen efter trias är fortfarande öppna och undersöks med moderna metoder som datortomografi, benhistologi och detaljerade morfologiska studier.
