Övre trias är den sista epoken i triasperioden. Den började för 237 miljoner år sedan och slutade för 201,3 miljoner år sedan. Den kom efter den mellersta triassiska epoken och kom före den nedre juraepoken.

De andra två epokerna i trias var den nedre triassiska epoken och den mellersta triassiska epoken.

Många tidiga dinosauriearter dök upp för första gången under övre trias, bland annat Plateosaurus, Coelophysis och Eoraptor. Pterosaurier var vanliga i luften och Ichthyosaurier dominerade haven.

I slutet av övre trias orsakade en eller flera händelser att många djurarter i hela världen dog ut. Det kallas utdöendet i slutet av trias och liknar den mer kända händelsen som ledde till dinosauriernas utdöende, men ingen vet säkert vad som orsakade händelsen. Det finns många teorier om vad som orsakade händelsen, t.ex. meteoritnedslag, tsunamis eller koronala massutkast från solen.

Geologi och tidsindelning

Övre trias brukar delas in i de tre stratigrafiska underavsnitten (stadierna) Carnian, Norian och Rhaetian. Tidsmässigt omfattar perioden ungefär 237–201,3 miljoner år sedan. Under denna tid pågick kontinenternas långsamma omställning efter perm-triasomvälvningen och Pangea låg fortfarande som en stor sammanhängande kontinent. Mot slutet av perioden inleddes rifting som så småningom ledde till separationen av dagens kontinenter.

Miljö och klimat

Klimatet under övre trias var i allmänhet varmare än idag och präglades av stora variationer mellan torrperioder och mer fuktiga intervaller. Ett känt klimatfenomen under denna era är den så kallade Carnian Pluvial Episode (ungefär 234–232 Ma), då klimatet blev mer fuktigt och tropiska regnperioder ökade. Dessa förändringar påverkade vegetation och ekosystem och kan ha gynnat vissa grupper, bland annat de tidiga dinosaurierna.

Lokala och globala havsnivåförändringar, utsläpp av stora mängder vulkaniska gaser och förändrad havscirkulation bidrog också till miljövariationer. Mot slutet av trias finns geokemiska tecken (t.ex. positiva/negativa koldioxid- och kolisotopavvikelser samt kvicksilver-anomalier) som visar på stora störningar i kolcykeln och havens kemi.

Fauna och flora

  • Dinosaurier: De första större och mer diversifierade dinosaurierna uppträdde under övre trias. Många var tvåbenta rovdjur eller växtätare av varierande storlek — grupper som senare dominerar i jura och krita hade sina tidiga rötter här.
  • Archosaurier och andra kräldjur: Archosaurier (inklusive förfäder till krokodiler och dinosaurier) var vanliga och diversifierade. Andra grupper som phytosaurer, aetosaurer och tidiga krokodylomorfer fanns i många landekosystem.
  • Marint liv: Havsfaunan dominerades av olika reptiler som ichthyosaurier och framväxande pliosaurer/plesiosaurier, samt av bläckfiskliknande ammonoider, diverse fiskar och andra ryggradslösa djur. Många gruppers sammansättning i haven förändrades kraftigt mot slutet av perioden.
  • De första däggdjurslika formerna: Små, tassande synapsider och tidiga mammaliformer fanns redan i trias och utvecklades vidare under den övre trias.
  • Växter: Vegetationen bestod huvudsakligen av gymnospermer (t.ex. barrträd och cikadliknande växter), ormbunkar och fröormbunkar. Plantorna formade skogar och öppna habitat beroende på fuktighet och lokalt klimat.

Utdöendet i slutet av trias — vad hände och vilka var konsekvenserna?

Det så kallade utdöendet i slutet av trias var en global händelse som ledde till betydande förluster av arter både i haven och på land. Många marinfauna-grupper, vissa amfibier och flera stora landvertebratgrupper minskade eller försvann. Händelsen var inte lika förödande som de fem "stora" massutdöendena (t.ex. perm-trias eller krita-paleogen), men den omstrukturerade livet på jorden och banade vägen för dinosauriernas dominans i juraperioden.

Som ovan nämnts står forskarna fortfarande inte eniga om orsak(er). Förutom de mer spekulativa möjligheterna som nämns i den ursprungliga texten finns flera vetenskapligt välunderbyggda hypoteser och bevis:

  • Storskalig vulkanism — Central Atlantic Magmatic Province (CAMP): Vulkanutbrott i samband med sprickbildning när Pangea började riftspricka släppte ut mycket koldioxid (CO2), svaveloxider och andra gaser. Dessa utsläpp kan ha lett till snabb uppvärmning, försurning av haven och syrebrist (anoxi) i havsvattnet.
  • Havskemiska förändringar: Negativa koldioxid- och kolisotopavvikelser samt spår av ökad kvicksilverinlagring i sedimenten pekar mot stora störningar i kolcykeln och omfattande vulkaniska utsläpp.
  • Sänkning av biologisk mångfald i haven: Många marina grupper — bland andra vissa ammonoider, brachiopoder och korallliknande organismer — drabbades kraftigt, vilket påverkade hela näringskedjor.
  • Möjlig inverkan av meteorit eller andra plötsliga störningar: Det finns mindre entydiga bevis för ett större nedslag vid slutet av trias än vid krita-paleogen, men hypotesen om ett meteoritnedslag diskuteras fortfarande i vissa studier.

Konsekvenser: Det som överlevde utdöendet fick nya ekologiska nischer. Dinosaurier och vissa andra gruppers relativa andel ökade kraftigt under övergången till jura, vilket ledde till deras långvariga dominans i många ekosystem.

Fortsatt forskning

Forskningen kring övre trias och utdöendet i slutet av trias är aktiv. Nya högupplösta geokemiska data, bättre dateringstekniker och fler fynd från olika kontinenter bidrar ständigt till att förfina vår bild av vad som hände och i vilken ordning olika händelser inträffade. Sammanfattningsvis: flera samverkande faktorer — främst omfattande vulkanism och dess miljöeffekter, eventuellt i kombination med andra yttre störningar — är idag de mest stödjade förklaringarna, men detaljerna och den exakta sammansättningen av orsaker är fortfarande föremål för aktiv vetenskaplig utredning.