Ektara (bokstavligen "ensträngad", även kallad iktar, yaktaro eller gopichand) är ett ensträngat instrument som förekommer i traditionell folkmusik i Bangladesh, Indien och Pakistan. Liknande ensträngade instrument finns även i andra delar av världen, exempelvis i Egypten. Ektara räknas till stränginstrument och är särskilt förknippad med vandrande barder och religiösa sångtraditioner som baul- och sufimusik.

Konstruktion

Ektara är byggd av en enkel resonanslåda eller skål (ofta en torkad pumpa eller gurka, kokosnötsskål eller träruta) täckt med ett djurskinn eller tunn platta som ljudhölje. En enkel sträng dras över resonatorn och fästs i en hals som vanligtvis är en stav eller ett bamburör — ofta kluvet så att de två halvorna kan röra sig i förhållande till varandra. Materialval och dekoration varierar regionalt.

Spelteknik och ljudbild

Instrumentet spelas genom att plocka strängen med ett finger eller plektrum. Genom att trycka ihop eller släppa de två halvorna av den kluvna halsen förändras strängens spänning, vilket i sin tur sänker eller höjer tonen. Denna enkla mekanism ger ektara dess karaktäristiska glidande, dronande ljud och möjliggör uttrycksfull tonböjning med små handrörelser.

Varianter och närbesläktade instrument

  • Standardektara: den klassiska ensträngade formen som oftast följer sång och rytm.
  • Gopichand / gopichand-variant: en populär form bland baul-sångare, med en flexibel hals som ger starkt rytmiskt twang.
  • Större varianter: vissa större versioner kallas lokalt för andra namn; ibland används termen dotara för flersträngade, basigare modeller. Dotara är i grunden ett närbesläktat instrument med två eller flera strängar och används också i västra Bengal och Bangladesh.

Användning och kulturell betydelse

Ektara används främst som följeinstrument till vokal folkmusik och religiösa sånger, där det skapar en enkel, meditativ drone som stödjer sångaren. Bland bauler i Bengal och bland vissa sufiska utövare är ektara ett centralt instrument i både utövande och ritual. Dess enkla uppbyggnad och låga kostnad gjorde det också vanligt bland kringvandrande musiker.

Trots sin enkelhet finns stora regionala variationer i utseende, spelteknik och namn. Instrumentets uttrycksfulla möjligheter kommer framför allt från den dynamiska kontrollen av strängspänningen, vilket gör ektara till ett mycket personligt och levande folkmusikinstrument.