Electric Light Orchestra

Historia

Flytten

Bandet började som ett sidoprojekt till ett annat band, The Move, med musikerna Roy Wood och Jeff Lynne. Medan The Move hade lagt till inslag av klassisk musik till sina pophits ville Wood och Lynne blanda rockmusik och klassisk musik närmare varandra. Move-trummisen Bevan anslöt sig till deras projekt. Wood spelade nästan alla instrument som inte var rockinstrument på deras första album. De utnyttjade tekniken i inspelningsstudion på bästa sätt, bland annat genom att spela in flera spår och överdubbning.

Deras första album hette Electric Light Orchestra. Det släpptes med det namnet i Storbritannien. När albumet släpptes i USA visste deras amerikanska skivbolag United Artists inte att albumet hade samma namn som gruppen. De ringde till ELO:s brittiska skivbolag och frågade efter titeln. När ingen svarade skrevs "No Answer" ner. När albumet senare misstogs för att vara titeln, kom det ut i Amerika som No Answer. Bandets första singel hette "10538 Overture". Den blev en favorit på FM-radio. Med tiden blev ELO:s musik mer populär än vad The Move hade varit. The Move upplöstes och Electric Light Orchestra blev en heltidsgrupp.

ELO

Roy Wood bestämde sig för att lämna ELO halvvägs in i inspelningen av det andra albumet. Han startade ett nytt band som hette Wizzard. Jeff Lynne tog över ledarskapet och McDowell, Kaminski och Gale anslöt sig. Albumet, ELO 2, blev färdigt och släpptes, men var inte lika omtyckt som det första. En singel på albumet var en coverversion av Chuck Berrys "Roll Over Beethoven". Den lade till delar av många Beethovenkompositioner till Berrys låt. Den blev ytterligare en radiohit.

Deras tredje album, On the Third Day, innehöll en rockinterpretation av "In the Hall of the Mountain King". Albumet hade ytterligare en hitsingel med titeln "Showdown". ELO började turnera i USA. De började med en liten publik. De blev mer populära med tiden och lade till teatrala inslag i sina shower. Nya kontaktmikrofoner gjorde det möjligt för de klassiska musikerna att röra sig och till och med dansa på scenen, vilket popmusikerna gjorde. Publiken tyckte om att se dem.

På sitt fjärde album, Eldorado, hade ELO gått från att överdubbat sina små medlemmar till att spela in med riktiga orkestrar. De hade problem när de arbetade i sitt hemland England. Brittiska klassiska musiker höll sig vanligtvis mer till fackföreningsregler än till jobbet att göra musik. De gick ibland ut under inspelningar. Detta skadade processen att göra deras skivor, så ELO försökte sig på en studio som hette Musicland i München i Tyskland. De gillade hur studion fungerade och de tyska musikerna var mer hängivna. ELO använde Musicland många fler gånger.

Deras nästa album, Face the Music (1975), gav två hitsinglar, "Strange Magic" och "Evil Woman". ELO blev ännu mer populärt. Ett samlingsalbum, Olé ELO, innehöll de flesta av deras tidiga singlar. Tre låtar från deras album A New World Record från 1976 blev världshits. Dessa var "Telephone Line", "Livin' Thing" och "Do Ya", som var en remake av en Move-låt.

ELO spelade in ett dubbelalbum 1977, Out of the Blue, som innehöll "Turn to Stone", "Sweet Talkin' Woman" och "Mr. Blue Sky", som också blev hits. Bandet turnerade över hela världen, med en scenuppsättning som såg ut som ett UFO, som öppnades för att avslöja bandet som uppträdde inuti. Deras shower innehöll mycket scenbelysning och lasereffekter.

Nästa nya album, Discovery, kom inte förrän 1979. ELO:s skivbolag, Jet Records, bytte distributör från United Artists till Columbia Records, och detta var en del av förseningen. Discovery innehöll två singlar, "Shine a Little Love" och "Don't Bring Me Down". "Don't Bring Me Down" var den första ELO-singeln som inte innehöll några klassiska instrument. Columbia gav ut ett Greatest Hits-album, som överlappade några av Olé ELO-låtarna med senare låtar.

1980s

ELO blev mindre populärt under 1980-talet. De hade färre hits. De spelade in soundtracket till Xanadu med sångerskan Olivia Newton-John. De släppte också albumen Time (med titellåten och "Hold On Tight" som singlar) 1981, Secret Messages (med "Stranger") 1983 och slutligen Balance of Power, som innehöll "Calling America", 1986. Vid den här tiden hade de klassiska musikerna lämnat. Lynne spelade nu in deras partier med syntar eller sessionsspelare.

Jeff Lynne producerade nu andra artister, bland annat Everly Brothers, och slutade arbeta med Electric Light Orchestra 1986. De flesta av de kvarvarande medlemmarna ville dock fortsätta att arbeta tillsammans och omgrupperade sig, först som ett band med namnet OrKestra och senare som "ELO Part II". Dessa grupper turnerade i flera år, spelade ELO:s gamla hits och släppte två album med nytt material, medan Lynne fortsatte sin producentkarriär. Lynne släppte också ett soloalbum, Armchair Theatre, 1990 och bildade Traveling Wilburys tillsammans med den tidigare Beatle George Harrison.

2000s

Lynne spelade in ett album, Zoom, 2001, återigen med ELO-namnet, men med nya musiker. Han gjorde en handfull tv-framträdanden med den nya besättningen. De spelade både gamla och nya låtar. Han planerade också att turnera med dem. Intresset för bandet var dock inte stort och de flesta spelningarna ställdes in.

Electric Light Orchestras musik hade endast en svag närvaro i populärkulturen från mitten av 1980-talet till början av 2000-talet. Deras blandning av klassisk musik och rockmusik gjorde att deras musik var svår att placera i radions spellistor. ELO:s musik har gjort en comeback på 2000-talet genom att användas i filmmusik och även i reklamfilmer, till exempel för Monster.

Album

• Electric Light Orchestra (1971)
• Electric Light Orchestra II (1973)
• På den tredje dagen (1973)
• Eldorado (1974)
• Face the Music (1975)
• Ett nytt världsrekord (1976)
• Ut ur det blå (1977)
• Upptäckten (1979)
• Xanadu (1980)
• Tid (1981)
• Hemliga meddelanden (1983)
• Maktbalansen (1986)
• Zoom (2001)
• Ensam i universum (2015)