Elfte tillägget i USA:s konstitution – staters suveräna immunitet
Elfte tillägget i USA:s konstitution förklarar delstaternas suveräna immunitet — historik, Chisholm v. Georgia och hur tillägget formar dagens federalrätt.
Det elfte tillägget (tillägg XI) till Förenta staternas konstitution antogs av kongressen den 4 mars 1794 och ratificerades av delstaterna den 7 februari 1795. Det handlar om varje stats suveräna immunitet och antogs för att upphäva USA:s högsta domstols beslut i Chisholm mot Georgia.
Texten i tillägget
Den engelska lydelsen av det elfte tillägget lyder:
"The Judicial power of the United States shall not be construed to extend to any suit in law or equity, commenced or prosecuted against one of the United States by Citizens of another State, or by Citizens or Subjects of any Foreign State."
En vanlig svensk översättning är:
"De förenta staternas domstolsvälde skall inte tolkas så att det omfattar någon rättegång i lag eller ekvitet, inledd eller förd mot någon av delstaterna av medborgare i en annan stat, eller av medborgare eller undersåtar i någon främmande stat."
Bakgrund och syfte
Tillägget infördes som ett svar på domen i Chisholm mot Georgia (1793), där Högsta domstolen tillät att en privatperson från en stat kunde föra talan mot en annan stat i federal domstol. Många delstater såg detta som ett hot mot deras suveränitet. För att begränsa federal domstolsbehörighet och skydda delstaternas immunitet fördes det elfte tillägget in i konstitutionen.
Tillämpning och rättspraxis
Genom åren har Högsta domstolen utvecklat hur elefanterna i begreppet ”statlig suverän immunitet” ska tillämpas. Några viktiga rättsavgöranden och doktriner är:
- Hans v. Louisiana (1890): Högsta domstolen fann att delstater även är immuna mot processer väckta av sina egna medborgare i federala domstolar.
- Ex parte Young (1908): Domstolen tillät att privata parter kan väcka talan mot statliga tjänstemän i deras officiella kapacitet för att få föreläggande (injunctive relief) som hindrar dem från att verkställa en lag som anses grundlagsstridig. Detta skapade en betydande undantagsregel till eleventh amendment-immuniteten.
- Fitzpatrick v. Bitzer (1976): Högsta domstolen konstaterade att kongressen kan frångå delstaters immunitet när den agerar under sin befogenhet att verkställa det fjortonde tillägget (Section 5), förutsatt att avsikten att frångå är tydlig.
- Seminole Tribe v. Florida (1996): Domstolen slog fast att kongressen inte kan upphäva delstaternas suveräna immunitet med stöd av sina behörigheter enligt artikel I i konstitutionen.
- Alden v. Maine (1999): Högsta domstolen fastslog att delstater också i många fall är immuna mot privat rättstalan i delstatliga domstolar när det gäller federal lagstiftning.
Viktiga undantag
Eleventh amendment-immuniteten är inte absolut. Vanliga undantag är:
- Om delstaten uttryckligen samtycker till att bli stämd.
- Om Förenta staterna självt är kärande (staten kan stämmas av federala myndigheter i vissa fall).
- Talan mot statliga tjänstemän i syfte att få föreläggande för att förhindra framtida överträdelser av federala rättigheter (Ex parte Young-doktrinen).
- När kongressen tydligt och grundlagsenligt frångår immuniteten med stöd av sin verkställighetsbefogenhet under det fjortonde tillägget.
Betydelse idag
Det elfte tillägget har haft stor betydelse för balansen mellan federal makt och delstatsauktoritet. Det påverkar hur privatpersoner och grupper kan driva federala rättigheter gentemot delstater, särskilt inom områden som civila rättigheter, arbetsrätt och statlig ansvarsskyldighet. Rättspraxisen kring tillägget är en central del av det amerikanska federalismdebatten och präglar hur effektivt federala lagar kan genomdrivas mot delstater.
Sammanfattning
Eleventh Amendment kom snabbt efter Chisholm-beslutet för att återställa delstaternas suveräna immunitet från viss federal prövning. Sedan dess har Högsta domstolen utvecklat undantag och praxis som avväger delstaternas immunitet mot behovet av rättsmedel för enskilda och verkställighet av federala rättigheter. Frågan om statlig immunitet förblir ett levande rätts- och politiskt ämne i USA.
Text
Förenta staternas rättsliga makt ska inte tolkas så att den sträcker sig till någon rättegång i lag eller rättvisa som inleds eller förs mot en av Förenta staterna av medborgare i en annan stat, eller av medborgare eller undersåtar i någon främmande stat.
Stämningar mot stater
Idén om suveränitetsimmunitet har sitt ursprung i engelsk common law. Den föreslogs också av politiska teoretiker som Thomas Hobbes och Jean Bodin. Konstitutionens grundare var medvetna om den traditionella doktrinen att stater var immuna mot privata stämningar. Flera anti-federalister var rädda för att artikel III, avsnitt 1 i konstitutionen, där det fastställs att den federala rättsliga makten omfattar rättegångar "mellan en stat och medborgare i en annan stat", skulle åsidosätta denna doktrin.
Det elfte tillägget var en direkt reaktion på ett impopulärt beslut av högsta domstolen i Chisholm mot Georgia (1793). I Chisholm-domen fastslog domstolen att federala domstolar hade befogenhet att pröva rättegångar som väckts av medborgare mot amerikanska delstater. Dessutom att delstaterna inte var immuna mot dessa mål. Det elfte tillägget upphävde detta beslut och tillåter inte att en medborgare i en annan stat eller ett annat land väcker talan mot en stat. Det säger ingenting om att en medborgare kan väcka talan mot sin egen stat.
I Ex parte Young, som Högsta domstolen beslutade, tillåts att rättegångar i federala domstolar mot tjänstemän som agerar på unionsstaternas vägnar kan fortsätta trots statens suveräna immunitet, när staten har agerat på ett sätt som strider mot konstitutionen.
Det elfte tillägget är ett av fem tillägg som upphävde tidigare beslut i Högsta domstolen.
Sök