Artikel tre i Förenta staternas konstitution | Den skapar Högsta domstolen

Avsnitt 1: Federala domstolar

Den rättsliga makten i Förenta staterna ska ligga hos en högsta domstol och hos de underordnade domstolar som kongressen från tid till annan kan förordna och inrätta. Domarna, både i de högsta och de lägre domstolarna, skall inneha sina ämbeten under god sed och skall vid fastställda tidpunkter för sina tjänster erhålla en ersättning som inte får minskas under den tid de är i tjänst.

Avsnitt 1 i artikel 3 börjar med att skapa Högsta domstolen - en domstol som kommer att vara mäktigare än alla andra domstolar i landet. Den ger också kongressen befogenhet att skapa "lägre" (mindre mäktiga) federala domstolar.

Det gör det möjligt för domarna i dessa domstolar att få en regelbunden lön för sitt arbete. Avsnitt 1 skyddar domarna genom att säga att deras löner inte kommer att sänkas medan de är i tjänst (arbetar som federal domare).

Anställningstid

I avsnitt 1 står det att domare "ska hålla sina ämbeten [behålla sina jobb] under gott uppförande". Detta är tänkt att skydda federala domare och att se till att det federala rättsväsendet är oberoende.

"	Domstolarnas fullständiga oberoende [är] av avgörande betydelse ... [Domarnas oberoende är lika nödvändigt för att skydda konstitutionen och individens rättigheter[.] - Alexander Hamilton	"

Innan Amerika vann sin självständighet i det amerikanska revolutionskriget var det en koloni i det brittiska imperiet. Grundlagsfäderna skrev konstitutionen bara fyra år efter krigets slut. De mindes fortfarande hur domstolarna i de amerikanska kolonierna såg ut. Som Thomas Jefferson skrev i självständighetsförklaringen hade Storbritanniens kung George III "gjort domare beroende av enbart hans vilja när det gällde deras ämbetstid och storleken och utbetalningen av deras löner".

Detta innebar att domarna inte kunde vara oberoende eller opartiska. Om de fattade ett beslut som kung George inte gillade kunde de avskedas eller inte få betalt. Domare som ville behålla sina jobb fattade beslut utifrån vad kung George skulle vilja ha, inte utifrån vad lagen sa. Om domare inte kan vara oberoende eller inte följer lagen är domstolarna inte rättvisa och vanliga människor kan inte få rättvisa.

Konstitutionen ser till att detta inte kan hända med federala domare i USA. Genom att säga att domare "ska inneha sina ämbeten under god sed" tillåter avsnitt 1 i princip att domare får behålla sina jobb resten av livet. I artikel 2, avsnitt 4, säger konstitutionen att kongressen kan ta ifrån en domare hans jobb - men endast efter att han eller hon har blivit dömd i en rättegång och endast för "förräderi, mutor eller andra höga brott och förseelser". (Detta är vad avsnitt 1 menar med beteende som inte är "gott".) Med andra ord ser konstitutionen till att alla domare förlorar sina jobb om de fattar minsta impopulära beslut. Detta förnekar domarna friheten att vara oberoende och att fatta de beslut som de anser vara rättvisa, och tvingar dem att välja mellan rätt och omval.

Antal domstolar

Artikel III tillåter tydligt att det bara finns en högsta domstol. Det står dock inte hur många domare som ska finnas i högsta domstolen. Kongressen löste detta problem 1948 genom att anta en lag. Lagen säger att Högsta domstolen ska ha nio domare, inklusive en överdomare.

Både i avsnitt 1 och i artikel 1, avsnitt 8 ger konstitutionen kongressen rätt att inrätta domstolar som är "underordnade" till Högsta domstolen. Konstitutionen säger dock inte hur många "underordnade" domstolar det ska finnas eller hur de ska inrättas. Den överlåter dessa beslut till kongressen. Kongressen beslutade att inrätta två olika typer av "underordnade" domstolar (även kallade "lägre domstolar"). I Judiciary Act från 1789 skapade de följande:

• "Artikel III-domstolar", även kallade "konstitutionella domstolar". Detta är de domstolar som har "rättslig makt":
• Förenta staternas högsta domstol
• De federala appellationsdomstolarna och distriktsdomstolarna (federala domstolar som täcker vissa områden).
• Förenta staternas domstol för internationell handel
• "Artikel I-domstolar", även kallade "lagstiftande domstolar". Dessa domstolar hjälper kongressen att genomföra vissa av de befogenheter som den har enligt artikel 1. De hjälper också till att granska beslut som fattas av verkställande myndigheter. Till exempel:
• Den amerikanska skattedomstolen, som behandlar tvister mellan skattebetalare och Internal Revenue Service. Detta hjälper kongressen med dess befogenhet att driva in skatter.
• U.S. Court of Appeals for the Armed Forces, som prövar överklaganden av vissa fall som prövats i militärdomstolar. Detta hjälper kongressen med dess makt att reglera militären.
• U.S. Court of Appeals for Veterans Claims, som kan granska besluten från Board of Veterans' Appeals (en verkställande avdelning). Om en veteran till exempel ansöker om invaliditetsförmåner och nämnden avslår dem kan Court of Appeals pröva fallet.
• U.S. Court of Federal Claims, som prövar fall som rör krav på skadestånd mot den federala regeringen.

 
Judiciary Act från 1789, som skapade de lägre federala domstolarna enligt artikel III och artikel I.  

Avsnitt 2: Rättslig makt, behörighet och rättegång med jury

Den rättsliga makten ska omfatta alla fall, i lag och rättvisa, som uppstår enligt denna konstitution, Förenta staternas lagar och fördrag som ingåtts eller ska ingås under deras auktoritet; alla fall som rör ambassadörer, andra offentliga ministrar och konsuln; alla fall av amiralitet och sjörättslig jurisdiktion;-i tvister där Förenta staterna är part, i tvister mellan två eller flera stater, mellan en stat och medborgare i en annan stat, mellan medborgare i olika stater, mellan medborgare i samma stat som gör anspråk på mark som tilldelats av olika stater, samt mellan en stat eller dess medborgare och främmande stater, medborgare eller undersåtar.

I alla fall som rör ambassadörer, andra offentliga ministrar och konsuln, samt i de fall där en stat är part, ska högsta domstolen ha den ursprungliga behörigheten. I alla andra fall som nämns ovan ska högsta domstolen ha appellativ behörighet, både vad gäller lag och fakta, med sådana undantag och enligt sådana bestämmelser som kongressen ska fastställa.

Rättegången för alla brott, utom i fall av anklagelse, skall ske med jury; och sådan rättegång skall hållas i den stat där brotten har begåtts; men när de inte har begåtts i någon stat skall rättegången äga rum på den eller de platser som kongressen genom lag kan ha bestämt.

Paragraf 1: Mål och tvister

I paragraf 1 i avsnitt 2 förklaras vilka befogenheter den federala domstolen har och vilka begränsningar dessa befogenheter har.

Paragraf 1 ger de federala domstolarna befogenhet att endast höra och döma i verkliga "fall och tvister". De kan t.ex. inte pröva ett fall om en situation som kan uppstå i framtiden.

Paragraf 2: Ursprunglig behörighet och behörighet att överklaga

När klausul 2 talar om "behörighet" handlar det om vem som har befogenhet att pröva ett mål.

Ursprunglig jurisdiktion

"Ursprunglig jurisdiktion" är befogenheten att först pröva ett mål, före någon annan domstol. Paragraf 2 ger Högsta domstolen behörighet i följande fall:

• Ärenden som rör ambassadörer, ministrar och konsuln (diplomater).
• Fall där staten är part (som kärande eller svarande, t.ex. ett fall där en person stämmer staten).
• Detta gäller även fall där Förenta staterna självt är part (t.ex. United States mot Texas).

Behörighet för överklagande

I alla andra fall som nämns i paragraf 2 har Högsta domstolen "appellationsbehörighet". Det innebär att en annan domstol har befogenhet att pröva fallet först. Om någon överklagar den domstolens beslut kan Högsta domstolen ta upp fallet i överklagandet. Paragraf 2 ger Högsta domstolen befogenhet att pröva överklaganden om:

• Mål som har att göra med federala lagar, konstitutionen eller fördrag.
• Fall om saker som hänt till sjöss
• Mål mellan personer som bor i olika stater
• Fall mellan personer som bor i samma stat men som slåss om marktilldelning i olika stater.
• Fall mellan människor i en stat som strider mot människor från ett annat land.

Högsta domstolen kan dock endast pröva ett överklagat fall om den anser att den lägre domstolens beslut bryter mot en lag eller strider mot konstitutionen.

Behörighet för statliga domstolar

Det finns en specifik befogenhet som paragraf 2 inte ger det federala rättsväsendet. I paragraf 2 står det att den federala domarkåren har makt över "Förenta staternas lagar". Det står dock inte att de federala domstolarna har makt över enskilda staters lagar. När kongressen antog Judiciary Act från 1789 gav de heller aldrig de federala domstolarna denna befogenhet. Detta innebär att de federala domstolarna endast kan granska eller ändra beslut av delstaternas högsta domstolar om delstatens beslut kan ha brutit mot en federal lag eller konstitutionen. De federala domstolarna hade ingen befogenhet att granska eller ändra beslut från delstaternas högsta domstolar som bara grundade sig på delstatens lagar. I princip gav detta varje delstats högsta domstol det slutliga ordet över lagarna i deras delstat. Olika delstater kunde besluta helt olika saker, så lagarna kunde vara helt annorlunda i en delstat än i en annan.

Ändringar

År 1795 ändrades en del av paragraf 2 genom det elfte tillägget. Det tog bort det federala rättsväsendets befogenhet att blanda sig i rättstvister mellan stater och medborgare i andra stater eller länder.

I Marbury v. Madison (1803) beslutade Högsta domstolen att kongressen inte kan ändra Högsta domstolens ursprungliga behörighet. Domstolens appellationsbehörighet är dock annorlunda. Kongressen kan fastställa reglerna för de federala domstolarnas appellationsavdelning, inklusive regler om deras jurisdiktion.

Marbury mot Madison skapade också en viktig befogenhet som kallas rättslig prövning. Detta är Högsta domstolens möjlighet att granska om en lag, ett fördrag eller en verkställande regel bryter mot en redan existerande lag, en delstatsförfattning eller Förenta staternas författning. Efter Marbury började Högsta domstolen hålla ett öga på vad delstatsregeringarna och de federala regeringarna gjorde, i stället för att bara pröva fall som människor förde in till dem.

I paragraf 2 står det att Högsta domstolen har "rättslig makt [över] alla fall, i juridik och ekonomi, som uppkommer enligt denna konstitution [och] Förenta staternas lagar....". Det står dock inte exakt vad detta innebär. Högsta domstolen klargjorde detta i ett fall som heter Osborn v. Bank of the United States (1824). Högsta domstolens domare John Marshall skrev ett yttrande om vad ett "federalt" fall är och vad "som uppstår enligt" konstitutionen eller federala lagar innebär. I princip sa han att ett fall är federalt - och omfattas av de federala domstolarnas ursprungliga behörighet - om:

• Svaret på stämningen beror på något sätt på konstitutionen eller den federala lagstiftningen.
• Klagandens argument har att göra med konstitutionen eller federal lag.

Paragraf 3: Federala rättegångar

I paragraf 3 i avsnitt 2 står det att federala brott måste prövas inför en jury, om inte den tilltalade vill ha en jury. Den enda typ av federala brott som inte prövas inför en jury är en anklagelse. (I artikel 1, avsnitt 3 i konstitutionen står det att endast Förenta staternas senat kan pröva fall av åtal).

I paragraf 3 sägs också att rättegången måste hållas i den stat där personen begick brottet. Om de inte begick brottet i någon särskild stat får kongressen välja var rättegången ska hållas.

Flera av författningsändringarna i Bill of Rights handlar mer om rättigheterna för personer som står inför rätta i en brottmålsdomstol eller civil domstol.

 
Den gamla kammaren för Högsta domstolen i US Capitol, där domstolen sammanträdde från 1819 till 1860.  


En målning från 1800-talet av en jury.  


Old Royal Exchange i New York City, där Högsta domstolen sammanträdde första gången i februari 1790.  

Avsnitt 3: Förräderi

Förräderi mot Förenta staterna ska endast bestå i att man utövar krig mot dem, eller att man ansluter sig till deras fiender och ger dem hjälp och tröst. Ingen person får dömas för förräderi om inte två vittnen vittnar om samma handling, eller om han bekänner sig inför en öppen domstol. Kongressen skall ha befogenhet att fastställa straffet för förräderi, men inget attentat för förräderi skall leda till blodsskada eller förverkande annat än under den angripne personens livstid.

Paragraf 1: Definition och övertygelse

Det sista avsnittet i artikel 3 handlar om förräderi och hur det ska bestraffas. Grundlagsfäderna ville se till att amerikanernas rättigheter skyddades. De visste också att tidigare, i England, hade vissa kungar gjort sig av med sina politiska motståndare bara genom att anklaga dem för förräderi. Av dessa skäl ville grundarna se till att det i konstitutionen uttryckligen angavs vilka brott som var förräderi, vad som skulle krävas för att finna människor skyldiga och vilka straff som kunde utdömas.

Konstitutionen är mycket specifik när det gäller vilka brott som är förräderi:

• "Att föra krig mot" Förenta staterna;
• "Anslutar sig till [ansluter sig till eller är lojal mot]" Förenta staternas fiender, eller
• "Att ge [fiender] hjälp och tröst."

I avsnitt 3 klargörs också att förräderi måste vara en "öppen handling". Detta innebär att en person måste göra något för att begå förräderi, inte bara planera att göra det. Om till exempel en grupp människor går samman och planerar att attackera en del av Förenta staterna skulle det inte vara förräderi eftersom de ännu inte har gjort något för att skada landet. Om de attackerade Förenta staterna skulle det vara en öppen handling, och det skulle vara förräderi.

Det står också att det bara finns två sätt för en person att bli dömd för förräderi. Två olika vittnen måste säga i rätten att de såg personen göra den överdrivna handlingen. Om det inte finns två vittnen måste personen erkänna i rätten att han eller hon begick förräderi. Om ingen av dessa saker inträffar kan personen inte dömas för förräderi. Delar av denna regel kommer från en brittisk lag som kallas Treason Act 1695.

Paragraf 2: Straff

I avsnitt 3 slutligen behandlas straffet för personer som befinns skyldiga till förräderi. Den ger kongressen befogenhet att besluta om straffet. Det finns dock ett straff som konstitutionen inte tillåter: att straffa en persons familj och ättlingar för den personens brott. I engelsk lag skulle straffet för en person som dömdes för förräderi bestå av en "Attainder" (även kallad "Corruption of Blood"). Detta innebar att inte bara personen utan även dennes familj och arvingar skulle straffas och betraktas som skyldiga. När en person väl var "attainted" skulle han eller hon avrättas. Deras arvingar skulle dock också förlora rätten att ärva den personens mark, egendom eller pengar.

I slutet av avsnitt 3 står det uttryckligen att detta straff inte är tillåtet. När grundarna skrev att "ingen förräderianklagelse får leda till blodsförgängelse eller förverkande utom under den angripne personens livstid", menade de: "Inga arvingar får straffas, och kongressen kan få förrädaren att förverka (ge upp) sin egendom, men bara under sin livstid." Deras arvingar måste kunna ärva sin egendom när förrädaren dog.

 
Julius och Ethel Rosenberg, som avrättades för förräderi 1953 för att ha spionerat och gett Sovjetunionen information om atombomben.